Bonusfamilj, blä och varning!

Påven Johanna

Hur gör ni?

I mitt fall så är det min kärlek som inte klarar av situationen. Jag har faktiskt nästan slagit knut på mig själv. Tycker om hans barn och står ut med ex. I övrigt kring hushåll, ekonomi har vi samma syn.

Min kärlek har svårt att hantera mitt barn , ett av dem. Han drar sig undan.

Exempelvis om än oskyldigt och trivialt. Varje fredag när vi sitter och äter fredagsmys och kollar film eller tv. Om mina barn är där så sitter han i sovrummet. Inte om hans barn är där såklart.

Fint skrivet Johanna. Du är klok. Kärlek tar tid och engagemang. Behöver vårdas hela tiden.

Barnet är nio år ich har Asperger. Dock ingen allvarlig variant utan klarar sig rätt bra i sociala sammanhang trots allt.

Han säger att han har svårt att hantera henne. Inte är van. Efter utbrott så är han fortfarande illa berörd trots att hon då är normal. Om hon känner av det, ja. Hon hälsar inte på honom längre. Hon tycker att hon är utanför .

Det gick så långt att han inte ville åka utomlands med oss av rädsla för att hon skulle bli uttröttad och då få utbrott. Han såg det som att semestern skulle bli förstörd för honom. Vi åkte själva. Att tillägga är att hon aldrig slåss (ibland lillebror) utan blir arg på mig aldrig honom och mycket sällan på hans barn och då mest sur.

Till er övriga. Ja alla familjer kan ha svårigheter och vara dåligt fungerande. Jag bara lyfter upp just bonus som svårt och dess speciella svårigheter med distans och kommunikation.

Jo det har du en poäng i. Det finns dem som klarar det bättre. Absolut. En del har problem. Det främst när kommunikationen brister och konflikträdsla får bestämma.

Eftersom det är speciella förhållanden att ge sig in i och oftast svårare än biofamiljen.

Det kräver en del, främst att man verkligen vill vara med personen och är beredd till anpassning och lyhördhet.

Ja min man är konflikträdd, ambivalent och osäker. Han vill men vill inte. Pendlar mellan att vilja gifta sig och att inte orka med relationen.

Har tagit upp det, att lära sig om Asperger och det har han inte varit så intresserad av.

Exakt och rakt.

I nuläget har jag valt att flytta ifrån honom. Vi är fortfarande ett par, särbos.Han klarar inte av stress, vardag och mitt barn. Ungefär så.

Kändes hopplöst. Pendlande fram och tillbaka. Inte ens kunna åka utomlands tillsammans, inga mål för framtiden, inga garantier och bara "kanske ".

Så nu är vi särbos.

Ja att bli särbos är inte så lätt. Kan låta som en logisk lösning men känslomässigt är det svårt. Känns som ett steg bort. Och för mig är det det.

Jag vill att relationer ska leda framåt och inte bakåt.

Det är ju ännu svårare när ni har ett gemensamt barn. I mitt fall kan jag ju bara göra Slut och hitta nån som verkligen vill ha mig och kan acceptera mina barn. Fast det är ju svårt på ett annat sätt ändå.

Vad lider barnet av?