Bonusfamilj, blä och varning!

Om du läser det inlägg jag citerade - och som du skrev - så kanske du kan förstå hur det kommer sig att jag trodde att du levde ihop med någon.

Fint skrivet Johanna. Du är klok. Kärlek tar tid och engagemang. Behöver vårdas hela tiden.

Barnet är nio år ich har Asperger. Dock ingen allvarlig variant utan klarar sig rätt bra i sociala sammanhang trots allt.

Han säger att han har svårt att hantera henne. Inte är van. Efter utbrott så är han fortfarande illa berörd trots att hon då är normal. Om hon känner av det, ja. Hon hälsar inte på honom längre. Hon tycker att hon är utanför .

Det gick så långt att han inte ville åka utomlands med oss av rädsla för att hon skulle bli uttröttad och då få utbrott. Han såg det som att semestern skulle bli förstörd för honom. Vi åkte själva. Att tillägga är att hon aldrig slåss (ibland lillebror) utan blir arg på mig aldrig honom och mycket sällan på hans barn och då mest sur.

Till er övriga. Ja alla familjer kan ha svårigheter och vara dåligt fungerande. Jag bara lyfter upp just bonus som svårt och dess speciella svårigheter med distans och kommunikation.

Jag undrar om det är enklare för mig som aldrig haft en kärnfamilj i hela mitt liv?

Jag tycker om bonusens mamma och jag älskar bonusarna!

Mitt barn har aldrig haft en pappa innan jag träffade mannen. Dom älskar varandra och mannen är en riktig pappa till mitt barn sen 9 år tillbaka.

Kan han inte följa med dig och få mer information om NPF i allmänhet och aspergers i synnerhet? Och om det lyckas så tror jag också att det är väldigt viktigt att han och du lyckas förmedla till din dotter att felet varit hans och inte hennes, och att han faktiskt inte vare sig förstod eller hade kunskap om vad svårigheter som de hon har kan innebära. Hon kanske är bra på att ta till sig sakligt given information, som ju är en styrka som inte så få människor med aspergers inte sällan har. 

Ok,menade om jag hade en man som jag älskade,så skulle jag bara vilja leva med honom-inte med hans släkt,annars särbo isåfall .

Haha!

Ja , det borde du göra. Jag avråder alla från att ha en far.

:)

Mjo.. Men du gör ett misstag.
Det som händer i din bonusfamilj är just DIN bonusfamilj. Det är inget som är "alle rådande" och att sådan problem kan uppstå i en annan familj som bildas med bonusar.
Du får skilja lite på "min" och "alla". Så jag anser att din s.k "varning" är faktiskt lite kontraproduktiv.

Jag själv är vad många skulle kalla för "bonusmamma", och  det sköttes skitfint, vi till och med fikade ihop med pojkens mamma och pojkens mamma och jag kom jättebra överens och vi snackar också om vi möter varandra ute min exmans son utnyttjade faktiskt också situationen till sin fördel, han upptäckte att jag och hans mamma hade lite olika kunskaper så han kom ibland till mig med frågor om han kände att jag skulle kunna svara på dem bättre än hans mamma.

Det jag vill säga med min anekdot att det handlar inte om "bonusfamilj" i sig som företeelse, utan det handlar faktiskt om de inblandade vuxna hur de sköter det hela och löser problemet som kan uppstå. Många vuxna är också dessutom konflikträdda och har svårt att konfrontera problem som kan uppkomma när det handlar om "något nytt". 
Din man har ju valt att vara ihop med dig och i ditt paket så kommer ju ett barn med Asperger, då tycker ju jag att han kan ta ett vuxet ansvar och ialfall försöka lära sig om vad Asperger är för något.

Just nu låter det ju som din man reagera som ett litet barn och springer och gömmer sig under sängen när åskan går. 

Nej jag säger inte att din man är ett barn utan hans reaktion kan liknas vid en barns reaktion, där av den analogin.

Är det inte enkelt och bra om vuxna och barn respekterar varandra i ny familj?Det ska vara ömsesidigt.Har man som vuxen valt att leva med sin partners barn,se till att få det fungera.Annars gör slut.

Jo det har du en poäng i. Det finns dem som klarar det bättre. Absolut. En del har problem. Det främst när kommunikationen brister och konflikträdsla får bestämma.

Eftersom det är speciella förhållanden att ge sig in i och oftast svårare än biofamiljen.

Det kräver en del, främst att man verkligen vill vara med personen och är beredd till anpassning och lyhördhet.

Ja min man är konflikträdd, ambivalent och osäker. Han vill men vill inte. Pendlar mellan att vilja gifta sig och att inte orka med relationen.

Har tagit upp det, att lära sig om Asperger och det har han inte varit så intresserad av.

Exakt och rakt.

I nuläget har jag valt att flytta ifrån honom. Vi är fortfarande ett par, särbos.Han klarar inte av stress, vardag och mitt barn. Ungefär så.

Kändes hopplöst. Pendlande fram och tillbaka. Inte ens kunna åka utomlands tillsammans, inga mål för framtiden, inga garantier och bara "kanske ".

Så nu är vi särbos.