När blodet gör extra ont

Jag vet hur det känns, och det känns fruktansvärt. Jag förlorade också livslusten när månader blev till år och det aldrig verkade funka. Det är enormt tungt när det efterlängtade barnet aldrig verkar komma. 

Hur länge har ni försökt? Har ni fått hjälp av vården? 

Det finns ingenting som direkt hjälper, men det finns små saker som gör det uthärdligt. Sörj när du behöver. Gläds när du kan, och försök att lägga märke till dessa dagar lite mer så de inte bara försvinner obemärkta. Sysselsätt dig för att få tiden att gå. Sök vård. Ta hand om relationen till din partner, för ni är de viktigaste personerna för varandra, framförallt när det går dåligt. Försök att inte ha för långa perspektiv, utan överlev en dag i taget. Skäm bort dig när möjlighet ges. Försök att bibehålla varenda litet uns hopp du fortfarande har, och ge inte upp. 

För ett år sedan var jag helt tom på hopp. Det blev aldrig barn, trots att vi försökt i tre år och fick hjälp med IVF. Det verkade aldrig bli vår tur. Sen sattes vårt sista embryo från IVF-försöket in, och det embryot är vårt mirakel. Det blev en underbar dotter som ligger och snusar på mitt bröst i skrivande stund. När jag såg henne på ultraljud första gången visste jag att det både fanns en mening att det tagit sådan tid och att varenda minut av väntan och all smärta var värt allt. Det var ju i väntan på Henne, och hon hade aldrig blivit till om vi inte gjort allt det här. 

Hoppas att detta bara är en av de värre dagarna och att du snart kan andas igen. 

Cyaena. Jag kan inte förklara hur mycket dina ord betyder och hur stort stöd det ger. Förståelse och hopp. Men jag kan säga ett hjärtligt tack! Och såklart ett stort grattis till barnet på ditt bröst som fötts till världen oändligt älskad.

Jag tampas med att jag känner mig svag som mår dåligt redan nu för att jag faktiskt inte försökt få barn lika länge som till exempel ni. Fick mitt första missfall för drygt ett år sedan och då började den riktiga kampen. Sedan dess har jag fått två missfall till och någonting har hänt mig sen dess. Jag har tampats med andra kriser tidigare men det har varit saker som då redan har hunnit hända mig. Nu är det min framtid jag kämpar med. Hur den kommer se ut. Vad som kommer att hända och inte hända. Vad som är viktigt för mig och för min partner.

Jag går alltid till jobbet nästan oavsett vad. Biter ihop. Men jag orkade inte idag. Behöver vara på topp för att överleva där och det brukar fungera. Men inte nu. Måste tillbaka i morgon. Leverera och prestera. Vara engagerad och fokuserad. 

Hur ska jag göra för att tänka bort mina våndor och ge allt på jobbet?

Det är fantastiskt att känna igen sig i andra. Jag upplevde ofta att jag kände mig som en utomjording bland folk som inte förstod och trodde att jag i princip var ensam om detta. Egentligen är ju ingen av oss särskilt ensamma, ca 20% av alla par har svårigheter att få barn, men man ser inte vilka det är. 

Jag tycker inte att du ska känna att du inte "försökt tillräckligt länge" för att få sörja. Jag ska motvilligt erkänna att jag själv är en sån som kan vara snarstucken när folk som knappt börjat försöka beklagar sig, men samtidigt vet jag mycket väl att jag mådde kasst när vi försökt 6 månader utan att lyckas. Vi invaggas ju gärna i att tro att ett enda samlag är vad som krävs för att det ska bli ett barn, så när det dröjer flera månader är det klart att man undrar. Du har försökt länge nog och åkt på flera käftsmällar, så det är klart att du har all rätt i världen att må dåligt över det. Jag beklagar verkligen missfallen, jättetråkigt. 

Det är ju precis de sakerna du skriver som gör det jobbigt för en att hantera när barnet dröjer. Man undrar om det någonsin kommer att hända och hur framtiden egentligen kommer se ut. Man blir liksom tvungen att börja tänka tanken att det kanske inte blir några barn, och det gör sjukt ont. Men vet också om att det plötsligt förändras, bara för att det ser svart ut just nu så betyder det inte att det gör det nästa månad eller om ett år. 

För vad det är värt tycker jag att du gjorde helt rätt idag. Ofrivillig barnlöshet är inte en direkt sjukdom så det bär emot att stanna hemma från jobbet eller ställa in saker, men faktum är att det är en enorm livskris. Hade du förlorat någon närstående och mått dåligt över det tror jag inte att du hade känt att det bar emot så mycket att vara hemma från jobbet. Varför är den här sorgen mindre än den om det gör dig så ledsen? Varför är sorgen att kanske aldrig få några barn mindre viktig än att ha förlorat något annat stort? Att bita ihop och försöka låtsas som att man inte känner vad man känner tar mer energi än du har. Mår du dåligt är det nog tyvärr så det är just för stunden, och då är det bästa att ge den utrymme. Stor sorg försvinner inte av att ignorera den. Den behöver få ta plats. Man måste få ta itu med den. Sen mår man bättre andra dagar, och jag upplever att de dagarna blir fler och bättre om man inte struntar i att känna sorgen. 

Du måste ingenting, mer än ta hand om dig. Rent krasst är det så det är. Du måste inte låtsas må bra för andras skull. Du mår inte bra just nu. Du är viktig. Du måste hålla, och för att hålla måste du sluta prioritera andra människor. Just nu ska du hitta en strategi för att överleva. Att vara på jobbet är en bra distraktion vissa dagar, men är det inte distraktion man behöver hjälper det ju inte. Då är det nog bara tyvärr så det är att det är en dag du inte bör jobba. 

Har ni hört av er till vården? Efter tre missfall brukar man ha rätt till utredning. 

Tänk på att inte ta på dig skuld över det som skett. Missfall beror i 99% av fallen på embryot. Det utvecklas inte som det ska av någon anledning. Sorgligt, men ingenting du kan påverka eller som beror på dig eller din kropp. Att du blivit gravid är ett gott tecken på att din kropp fungerar perfekt, sen kan inte du råda över hur det delar sig eller om moderkakan börjar fungera, om hjärtat börjar slå etc. 

Tack igen du vackra människa för att du svarar. Det är som den enda röst som kan förstå och som ger tröst. Som jag inte behöver hålla uppe ett sken för som inte är riktigt äkta.

Det är så svårt med jobbet. Jag brukar brinna för det jag tar mig för. Det jag gör, det gör jag helhjärtat. Har flyttat till ny stad och har en provanställning nu som går ut snart så det känns viktigare än någonsin att visa vad jag vill och vad jag går för. Samtidigt som jag jobbar med människor som behöver mitt engagemang. Men vissa dagar känns det som att jag inte bryr mig. Som att ingenting spelar någon roll. Och ingenting kan förmå mig att hålla skenet uppe. Som idag.

Jag har svårt att vara förlåtande mot mig själv när jag inte mår bra utan får mest dåligt samvete. Dina ord hjälpte, det kanske är en kris som jag försöker hantera?

Vi påbörjade en utredning i januari då vi tog blodprover. Väntar fortfarande på svar från kromosomproverna. Vet inte vad nästa steg är, har försökt ligga på kliniken för att få information men det går trögt. Och tiden är ju tyvärr det dyrbaraste vi har just nu.

Vi försöker verkligen ta hand om varandra. Han är nog bättre på det än vad jag är. Jag påverkas mycket mer av situationen och min frustration kan ställa till det ibland. Eftersom han inte känner som jag är det svårt att dela sorgen utan jag stänger det inom mig istället och blir svåråtkomlig. Jag vill inte bli en sån person men kan inte rå för det.

Du behöver inte svara om du inte vill men hur hanterade ni er situation tillsammans som ett par? Och klarade du att gå till jobbet varje dag? (Om du jobbade förstås?)

Jag brukar vara en ordets-personen. Men så bra som du beskriver denna känsla jag i skrivande stund känner (pågående missfall) är så mitt i prick.

Angående dina frågor om hur man orkar på jobbet så fick jag själv råd om detta efter mitt förra missfall med tvillingar...
Jag planerade mina stunder att gråta på, jag accepterade sorgen men ändå blev de hela värre för var dag. Och jag va rädd att jag skulle behöva sjukskriva mej för sorgen åt upp mej. Jag kunde inte andas utan att känna allt jag förlorat.

Men då sa min psykolog att jag måste ge den platsen till sorgen som sorgen behöver. Och inte försöka kontrollera den eller planera den. Utan låta den komma. Vad är de värsta som kan hända ? Att jag börjar gråta på jobbet framför en främmande kund i provrummet (jobbar i underklädersbutik) . Men hur illa är de egentligen?! Personen har antagligen vart med om värre än att en personal i en underklädersbutik bryter ihop. De är mänskligt.
Samma om en bekant börjar prata om graviditeter så får man faktiskt säga. Jag har vart med om missfall, jag vill helst inte stt vi pratar om detta mer.
Jag va rädd att göra människor runt omkring mej obekväma med min ledsamhet... Men vem säger att folk blir obekväma? Livet är inte ens dans på rosor och de flesta vet ju de?
De tröstade mej lite och jag känner mej lite befriad över att om de så känns outhärdligt så är de okej om de syns.

Kanske dåligt formulerat nu känner jag, men förstår du mej?

Ingen orsak. Jag vet som sagt hur det är, eller på ett ungefär i alla fall. 

Usch, det är tufft när man inte känner igen sig själv :( Är likadan, vill inte göra något halvdant och brinner för det jag jobbar med. Jobbigt att du är mitt uppe i en provanställning, men jag kan inte tänka mig att du ska behöva prestera mer än du redan gör för att få fortsätta. I så fall känns det som att något är riktigt galet med arbetsplatsen, och då har du det bättre någon annanstans. Lätt att säga, men självklart en helt annan femma när det är ens eget liv. 
Om du tänker utifrån någon annans perspektiv, tycker du att det du får gjort på jobbet är mindre än du förväntat dig av någon annan? Ofta är det ju bara man själv som märker av att engagemanget inte är vad det brukar. Jag skulle tippa på att du räcker till mer än väl och att det bara är du själv som tror annorlunda. Jag vet självklart inte, men det är ju inte ovanligt att man själv är sin värsta kritiker. Bara att du känner att du inte räcker till visar ju att du bryr dig väldigt mycket om de du jobbar med. 
Det är naturligt för alla att ha sämre dagar, även de som mår toppen. Ställ inte orimliga krav på dig själv att alla dagar måste vara på topp och att du måste prestera 100%, det måste vara ok att ha sämre dagar också. 
Dagar som dessa tror jag att det är jättebra att du inte tvingar dig att gå till jobbet. Bara du kan känna om du orkar eller inte, och känner du inte för att gå till jobbet kan du lita på att du har tillräckligt goda skäl till att inte göra det. 

Jag upplevde och upplever fortfarande barnlösheten som en enorm livskris, åtminstone för mig. Det tog upp 100% av min vakna tid och jag förlorade helt viljan att leva när jag slutade hoppas på att det skulle bli ett barn. Jag upplever att många andra i liknande sits känner så också, att det är så svårt att hantera allt som kommer på köpet med barnlösheten. För mig var det t.ex. svårt med det sociala också eftersom jag efter ett tag hade svårt att visa tillräckligt mycket glädje när andra blev gravida, vilket bidrog till att jag kände mig konstig och isolerad. Grubblandet på vad som kommer hända äter enormt mycket energi, sorgen som kommer i perioder är grym och tvivlen på sig själv är det mest destruktiva jag varit med om. 

Ok, då är ni ju i systemet så att säga. Dåligt att ni inte fått svar på proverna, det känns ju inte som något direkt svårt från deras sida. Det underlättar ju när man har någon form av plan att se fram emot eller luta sig mot. Det är så himla tufft när allt drar ut på tiden, men förhoppningsvis har de någon form av plan för er även om ni ännu inte fått ta del av den. Jag hoppas verkligen att de snart återkommer till er så ni känner att det händer något. 

Jag känner igen det där, att vara på olika ställen i processen. Jag tog allting väldigt hårt medan maken var tålmodig och lugn. Jag la enorm skuld på mig själv, att allt var mitt fel och att jag inte försökte tillräckligt hårt eller ville för mycket medan maken kände att vi inte hade någon press och att det skulle hända en vacker dag om vi bara hade tålamod. Vi har varit tillsammans väldigt länge och står varandra oerhört nära, men jäklar vad förhållandet tog stryk i perioder. Jag gjorde precis som du efter ett tag, jag slöt mig och blev svåråtkomlig medan sorgen åt upp mig inifrån. 
Vad vi gjorde som par var att utnyttja vår kliniks psykolog. Det kändes lite fånigt i början, vad sjutton skulle en psykolog kunna göra åt sorgen över att inte bli med barn? Men det hjälpte något enormt. Hon kunde liksom hjälpa oss att kommunicera även de allra svåraste bitarna så vi plötsligt nådde varandra. Vi hade många smärtsamma samtal, även utan psykologen, och det förde oss närmre igen. När vi lärt oss att säga även de svartaste tankarna utan att skuldbelägga eller ta illa vid oss försvann de flesta problemen oss emellan. 
Senare hade vi perioder när vi båda mådde dåligt över barnlösheten. Ofta var det så att den ena mådde toppen medan den andra hade en dipp. Vi lärde oss att se det som en styrka, att den som mådde bra kunde peppa den som mådde dåligt samtidigt som denne inte skulle dras ner i sorgen utan få lov att må bra. 
Finns det någon psykolog på er klinik ni skulle kunna ta hjälp av? Det blir så himla tufft om du inte kan vara uppriktig med hur du mår eller känner att du får stöd där hemma, ni behöver liksom kunna stötta varandra. 

Bra fråga om jobbet... Svaret är nog att jag inte alltid hanterade det. Vissa dagar var det en välkommen verklighetsflykt, ibland tortyr att inte kunna dra mig undan. Efter ett tag lärde jag mig att utnyttja det till min fördel större delen av tiden. Jag jobbar med ungdomar, så jag kunde liksom lägga mitt behov av att ta hand om någon på dem. De flesta har stora problem, framförallt inom familjen, så de välkomnade att bli omhändertagna. Sen ska jag vara ärlig - kombinationen mellan sorgen på hemmaplan och för stort engagemang på jobbet (i kombination med ihärdiga trakasserier från en kollega) gjorde att jag brände ut mig rejält, så jag vet inte om det var så lyckat. 
För mig hjälpte det att min chef är otroligt engagerad och insatt i vår situation. Hennes stöd betydde enormt mycket. Hade jag dåliga dagar och bara grät och inte mäktade med människor lät hon mig jobba hemifrån och skötte bortförklaringarna på jobbet. I perioder bytte hon mina arbetsuppgifter till viss del så jag inte utsattes för saker jag inte mäktade med. Det kanske är något du kan fundera på, åtminstone att göra i framtiden, att prata med chefen eller någon annan du litar på på arbetsplatsen så du får lite hjälp därifrån? 

Sen tycker jag att det Millaevans skriver är klokt. Du behöver egentligen inte hålla något sken uppe. Du mår inte bra, och jag skulle tro att åtminstone de människor som står dig någorlunda nära inte skulle ta illa vid sig över att du uttryckte det. Skulle du göra det i omvänd situation, om en vän mådde som du gör nu? Eller hade du kanske rent av blivit mer ledsen om du inte ens anat hur dåligt de mådde? Du kanske har råd att släppa på fasaden och ta hjälp av människorna omkring dig. 

Det blev långt, ledsen för det ;) Jag är dålig på att uttrycka mig kortfattat tyvärr ;) 

Tack för ditt svar och för att du delar med dig av dina tankar. Jag är ledsen att du fått missfall och att du är mitt uppe i ett nu. Hur mår du?

Det var kloka ord av din psykolog. Jag har nog också försökt göra så, att planera sorgen på något sätt. Men bara att säga det högt gör ju att man hör hur dumt det låter.

Min sambo upplever att jag mår sämre när mensen kommer nu än jag gjort tidigare och utöver det uppenbara att det såklart påverkar psyket undrar jag om jag även om jag blir mer påverkad mer fysiskt också. Med hormoner och så. Tycker att jag får ondare, blöder mer och är känsligare än jag upplevt innan. Kan missfallen ha den påverkan på kroppen tror du? Svårt att skilja på vad som är vad om du förstår vad jag menar?

Jag mår lite så som du skriver i början. Helt förkrossad... Och rädd. Mitt förra missfall fick såna komplikationer. Men va på koll idag och de ser "bra" ut. Alltså missfallet sköter sej självt...

Går du och pratar med någon ? Det brukar ju finnas någon på gyn som är bra på att Kinna bemöta sånna här känslor. Hon som jag går till har lovat att jag ska få gå dit tills t.o.m nästa graviditet och i den graviditeten också. (Vet inte om jag gillar eller tycker de ger ngt) men har alltid pratat med någon. Och henne gillar jag för hon pressar mej. Ifrågasätter mej liksom.. Va som är rimligt och inte.

Jag upplever verkligen att man kan ändras och påverkas både psykiskt och fysiskt efter missfallen! Så absolut kan du va mer "känslig" vi varje mens. De är som tidigare skrivit. Du genomgår ju en kris. Och allt som påminner dej om de. Inte minst mensen är ju skit jobbigt!
Jag känner också att jag har ondare. Känner min livmoder på ett helt annat sätt hela tiden än innan. Jag tror man blir väldigt medveten liksom....

Fy va jobbigt du har de... <3 vart befinner du dej nu i tankarna ?

Jag är så tacksam över att du orkar och vill svar med en lång text. Vet du att era ord har gjort att jag vågade bryta ihop inför min sambo när han kom hem från jobbet. Jag sa precis hur dåligt jag mår och berättade om hur tuff dagen har varit. Vi har haft ett bra samtal och det känns som det värsta trycket över bröstet har lättat en aning. Så stort TACK!

Modigt av er att gå till psykologen och bra att ni fick hjälp. Det är svårt att stå enade när man är på så olika våglängder. Jag har haft ett par samtal själv med klinikens kurator men har lite  svårt att prata med henne så tycker inte att det har hjälpt mig något. Sist gick jag mest dit för att försöka trycka på lite så vi får några svar. Men ska kanske försöka hitta någon annan som jag kanske får mer förtroende för och så är det ett bra tips att gå tillsammans som par. Det kanske gör att man inte stänger in allting i sig själv på samma sätt.

Vad svårt för dig med situationen på jobbet, har du fått tillbaka krafterna än? Men fantastiskt vilket stöd du fått av din chef, det värmer att höra sånt. Jag måste säga att jag fick ett väldigt bra bemötande från min chef och mina närmsta kollegor vid mitt senaste missfall i januari. Och från hela min omgivning.

Det som kan kännas lite svårt nu är att nu är ju på nåt sätt den krisen "över". Och nu går livet vidare, man jobbar på och vardagen är i rullning igen. Samtidigt som det faktiskt inom mig är lika mycket kris och kaos fortfarande. Men det känns inte lika legitimt att må dåligt nu på sätt som när vi var mitt uppe i missfallet.

Men det är nog mycket i mitt eget huvud. Jag kanske skulle försöka vara ärligare mot min chef och förklara att jag har dagar när det kommer över mig och att det är extra tufft då. Nu har jag ju försökt att bita ihop och köra på och uppenbarligen är det ju inte ett särskilt väl fungerande koncept...

Usch stackare. Får jag fråga vad som hände dig vid ditt förra missfall? Har du gjort utredning?

Jag har träffat en kurator på kliniken två gånger. Men vi får inte till något bra samtal alls tycker jag, kanske personkemi eller något annat det beror på, jag vet faktiskt inte. Det känns som att det är jag som får dra mycket i samtalet och det har jag liksom inte ork till. Jag ska nog se om jag kan hitta någon annan som kan hjälpa mig, ibland blir det ju bara för mycket med alla tankar och känslor och maktlösheten och frustrationen som stundtals är så svår att hantera.

Det känns lite bättre nu faktiskt, inte lika nattsvart. Tack vare er har jag pratat med min sambo om hur tufft det är just nu är varit helt ärlig med mina mörka tankar. Det kändes skönt att försöka sätta ord på det som händer inom mig. Han har ju annars inte en chans att förstå när jag bara sluter mig.