När blodet gör extra ont

Jag vet hur det känns, och det känns fruktansvärt. Jag förlorade också livslusten när månader blev till år och det aldrig verkade funka. Det är enormt tungt när det efterlängtade barnet aldrig verkar komma. 

Hur länge har ni försökt? Har ni fått hjälp av vården? 

Det finns ingenting som direkt hjälper, men det finns små saker som gör det uthärdligt. Sörj när du behöver. Gläds när du kan, och försök att lägga märke till dessa dagar lite mer så de inte bara försvinner obemärkta. Sysselsätt dig för att få tiden att gå. Sök vård. Ta hand om relationen till din partner, för ni är de viktigaste personerna för varandra, framförallt när det går dåligt. Försök att inte ha för långa perspektiv, utan överlev en dag i taget. Skäm bort dig när möjlighet ges. Försök att bibehålla varenda litet uns hopp du fortfarande har, och ge inte upp. 

För ett år sedan var jag helt tom på hopp. Det blev aldrig barn, trots att vi försökt i tre år och fick hjälp med IVF. Det verkade aldrig bli vår tur. Sen sattes vårt sista embryo från IVF-försöket in, och det embryot är vårt mirakel. Det blev en underbar dotter som ligger och snusar på mitt bröst i skrivande stund. När jag såg henne på ultraljud första gången visste jag att det både fanns en mening att det tagit sådan tid och att varenda minut av väntan och all smärta var värt allt. Det var ju i väntan på Henne, och hon hade aldrig blivit till om vi inte gjort allt det här. 

Hoppas att detta bara är en av de värre dagarna och att du snart kan andas igen. 

Det är fantastiskt att känna igen sig i andra. Jag upplevde ofta att jag kände mig som en utomjording bland folk som inte förstod och trodde att jag i princip var ensam om detta. Egentligen är ju ingen av oss särskilt ensamma, ca 20% av alla par har svårigheter att få barn, men man ser inte vilka det är. 

Jag tycker inte att du ska känna att du inte "försökt tillräckligt länge" för att få sörja. Jag ska motvilligt erkänna att jag själv är en sån som kan vara snarstucken när folk som knappt börjat försöka beklagar sig, men samtidigt vet jag mycket väl att jag mådde kasst när vi försökt 6 månader utan att lyckas. Vi invaggas ju gärna i att tro att ett enda samlag är vad som krävs för att det ska bli ett barn, så när det dröjer flera månader är det klart att man undrar. Du har försökt länge nog och åkt på flera käftsmällar, så det är klart att du har all rätt i världen att må dåligt över det. Jag beklagar verkligen missfallen, jättetråkigt. 

Det är ju precis de sakerna du skriver som gör det jobbigt för en att hantera när barnet dröjer. Man undrar om det någonsin kommer att hända och hur framtiden egentligen kommer se ut. Man blir liksom tvungen att börja tänka tanken att det kanske inte blir några barn, och det gör sjukt ont. Men vet också om att det plötsligt förändras, bara för att det ser svart ut just nu så betyder det inte att det gör det nästa månad eller om ett år. 

För vad det är värt tycker jag att du gjorde helt rätt idag. Ofrivillig barnlöshet är inte en direkt sjukdom så det bär emot att stanna hemma från jobbet eller ställa in saker, men faktum är att det är en enorm livskris. Hade du förlorat någon närstående och mått dåligt över det tror jag inte att du hade känt att det bar emot så mycket att vara hemma från jobbet. Varför är den här sorgen mindre än den om det gör dig så ledsen? Varför är sorgen att kanske aldrig få några barn mindre viktig än att ha förlorat något annat stort? Att bita ihop och försöka låtsas som att man inte känner vad man känner tar mer energi än du har. Mår du dåligt är det nog tyvärr så det är just för stunden, och då är det bästa att ge den utrymme. Stor sorg försvinner inte av att ignorera den. Den behöver få ta plats. Man måste få ta itu med den. Sen mår man bättre andra dagar, och jag upplever att de dagarna blir fler och bättre om man inte struntar i att känna sorgen. 

Du måste ingenting, mer än ta hand om dig. Rent krasst är det så det är. Du måste inte låtsas må bra för andras skull. Du mår inte bra just nu. Du är viktig. Du måste hålla, och för att hålla måste du sluta prioritera andra människor. Just nu ska du hitta en strategi för att överleva. Att vara på jobbet är en bra distraktion vissa dagar, men är det inte distraktion man behöver hjälper det ju inte. Då är det nog bara tyvärr så det är att det är en dag du inte bör jobba. 

Har ni hört av er till vården? Efter tre missfall brukar man ha rätt till utredning. 

Tänk på att inte ta på dig skuld över det som skett. Missfall beror i 99% av fallen på embryot. Det utvecklas inte som det ska av någon anledning. Sorgligt, men ingenting du kan påverka eller som beror på dig eller din kropp. Att du blivit gravid är ett gott tecken på att din kropp fungerar perfekt, sen kan inte du råda över hur det delar sig eller om moderkakan börjar fungera, om hjärtat börjar slå etc. 

Ingen orsak. Jag vet som sagt hur det är, eller på ett ungefär i alla fall. 

Usch, det är tufft när man inte känner igen sig själv :( Är likadan, vill inte göra något halvdant och brinner för det jag jobbar med. Jobbigt att du är mitt uppe i en provanställning, men jag kan inte tänka mig att du ska behöva prestera mer än du redan gör för att få fortsätta. I så fall känns det som att något är riktigt galet med arbetsplatsen, och då har du det bättre någon annanstans. Lätt att säga, men självklart en helt annan femma när det är ens eget liv. 
Om du tänker utifrån någon annans perspektiv, tycker du att det du får gjort på jobbet är mindre än du förväntat dig av någon annan? Ofta är det ju bara man själv som märker av att engagemanget inte är vad det brukar. Jag skulle tippa på att du räcker till mer än väl och att det bara är du själv som tror annorlunda. Jag vet självklart inte, men det är ju inte ovanligt att man själv är sin värsta kritiker. Bara att du känner att du inte räcker till visar ju att du bryr dig väldigt mycket om de du jobbar med. 
Det är naturligt för alla att ha sämre dagar, även de som mår toppen. Ställ inte orimliga krav på dig själv att alla dagar måste vara på topp och att du måste prestera 100%, det måste vara ok att ha sämre dagar också. 
Dagar som dessa tror jag att det är jättebra att du inte tvingar dig att gå till jobbet. Bara du kan känna om du orkar eller inte, och känner du inte för att gå till jobbet kan du lita på att du har tillräckligt goda skäl till att inte göra det. 

Jag upplevde och upplever fortfarande barnlösheten som en enorm livskris, åtminstone för mig. Det tog upp 100% av min vakna tid och jag förlorade helt viljan att leva när jag slutade hoppas på att det skulle bli ett barn. Jag upplever att många andra i liknande sits känner så också, att det är så svårt att hantera allt som kommer på köpet med barnlösheten. För mig var det t.ex. svårt med det sociala också eftersom jag efter ett tag hade svårt att visa tillräckligt mycket glädje när andra blev gravida, vilket bidrog till att jag kände mig konstig och isolerad. Grubblandet på vad som kommer hända äter enormt mycket energi, sorgen som kommer i perioder är grym och tvivlen på sig själv är det mest destruktiva jag varit med om. 

Ok, då är ni ju i systemet så att säga. Dåligt att ni inte fått svar på proverna, det känns ju inte som något direkt svårt från deras sida. Det underlättar ju när man har någon form av plan att se fram emot eller luta sig mot. Det är så himla tufft när allt drar ut på tiden, men förhoppningsvis har de någon form av plan för er även om ni ännu inte fått ta del av den. Jag hoppas verkligen att de snart återkommer till er så ni känner att det händer något. 

Jag känner igen det där, att vara på olika ställen i processen. Jag tog allting väldigt hårt medan maken var tålmodig och lugn. Jag la enorm skuld på mig själv, att allt var mitt fel och att jag inte försökte tillräckligt hårt eller ville för mycket medan maken kände att vi inte hade någon press och att det skulle hända en vacker dag om vi bara hade tålamod. Vi har varit tillsammans väldigt länge och står varandra oerhört nära, men jäklar vad förhållandet tog stryk i perioder. Jag gjorde precis som du efter ett tag, jag slöt mig och blev svåråtkomlig medan sorgen åt upp mig inifrån. 
Vad vi gjorde som par var att utnyttja vår kliniks psykolog. Det kändes lite fånigt i början, vad sjutton skulle en psykolog kunna göra åt sorgen över att inte bli med barn? Men det hjälpte något enormt. Hon kunde liksom hjälpa oss att kommunicera även de allra svåraste bitarna så vi plötsligt nådde varandra. Vi hade många smärtsamma samtal, även utan psykologen, och det förde oss närmre igen. När vi lärt oss att säga även de svartaste tankarna utan att skuldbelägga eller ta illa vid oss försvann de flesta problemen oss emellan. 
Senare hade vi perioder när vi båda mådde dåligt över barnlösheten. Ofta var det så att den ena mådde toppen medan den andra hade en dipp. Vi lärde oss att se det som en styrka, att den som mådde bra kunde peppa den som mådde dåligt samtidigt som denne inte skulle dras ner i sorgen utan få lov att må bra. 
Finns det någon psykolog på er klinik ni skulle kunna ta hjälp av? Det blir så himla tufft om du inte kan vara uppriktig med hur du mår eller känner att du får stöd där hemma, ni behöver liksom kunna stötta varandra. 

Bra fråga om jobbet... Svaret är nog att jag inte alltid hanterade det. Vissa dagar var det en välkommen verklighetsflykt, ibland tortyr att inte kunna dra mig undan. Efter ett tag lärde jag mig att utnyttja det till min fördel större delen av tiden. Jag jobbar med ungdomar, så jag kunde liksom lägga mitt behov av att ta hand om någon på dem. De flesta har stora problem, framförallt inom familjen, så de välkomnade att bli omhändertagna. Sen ska jag vara ärlig - kombinationen mellan sorgen på hemmaplan och för stort engagemang på jobbet (i kombination med ihärdiga trakasserier från en kollega) gjorde att jag brände ut mig rejält, så jag vet inte om det var så lyckat. 
För mig hjälpte det att min chef är otroligt engagerad och insatt i vår situation. Hennes stöd betydde enormt mycket. Hade jag dåliga dagar och bara grät och inte mäktade med människor lät hon mig jobba hemifrån och skötte bortförklaringarna på jobbet. I perioder bytte hon mina arbetsuppgifter till viss del så jag inte utsattes för saker jag inte mäktade med. Det kanske är något du kan fundera på, åtminstone att göra i framtiden, att prata med chefen eller någon annan du litar på på arbetsplatsen så du får lite hjälp därifrån? 

Sen tycker jag att det Millaevans skriver är klokt. Du behöver egentligen inte hålla något sken uppe. Du mår inte bra, och jag skulle tro att åtminstone de människor som står dig någorlunda nära inte skulle ta illa vid sig över att du uttryckte det. Skulle du göra det i omvänd situation, om en vän mådde som du gör nu? Eller hade du kanske rent av blivit mer ledsen om du inte ens anat hur dåligt de mådde? Du kanske har råd att släppa på fasaden och ta hjälp av människorna omkring dig. 

Det blev långt, ledsen för det ;) Jag är dålig på att uttrycka mig kortfattat tyvärr ;) 

Skönt, ibland är det jobbigt med för långa texter ;) Du får be mig att bli mer koncis om du tröttnar halvvägs igenom ;) 

Alltså, jag blir helt rörd. Vad starkt av dig att släppa på trycket! Och tack för att du berättade det. Hoppas att detta var början på något fantastiskt er emellan. Hur tufft det än är så kan förhållanden bli starkare av det här. 

Det är enormt svårt att ta sig igenom en sån kris som par, just för att man nästan alltid är på så olika ställen. Även när båda sörjer så sörjer man oftast på helt olika sätt, och ibland blir det sårande för den andre. Är någon verbal och den andra inte alls verbal kan tystnaden bli extremt destruktiv, just för att man inte får någon inblick i vad personen tänker eller känner. I värsta fall känner den verbala att denne pratar med en vägg och börjar tro att den tystlåtna inte bryr sig eller känner något alls. Det var så för oss i alla fall, så det blev väldigt mycket bättre när psykologen kunde hjälpa min man att prata med mig, och även att få mig att acceptera att han inte hade lika stort behov av att prata om det som jag. Vi fick hitta en bra kompromiss, helt enkelt, där ingen blev sårad av den andres sätt att sörja. 

Jättetråkigt att du inte var nöjd med kuratorn :( I så fall låter det som en bra plan att hitta någon annan. Du ska inte behöva driva samtalen själv, och det ska inte kännas betungande. Det är jätteviktigt att känna förtroende för personen. 

Jag vet inte riktigt om jag kommit tillbaka eller inte från utbrändheten. Nu har jag kunnat koppla bort jobbet 100% eftersom jag haft så mycket hemma, vilket varit välkommet. Den som lever får se ;) 

Skönt att du fick ett bra bemötande. Missfall kan många relatera till på ett eller annat sätt. Men i min mening ska man inte förminska sorgen man känner över det mer diffusa, som barnet som inte verkar komma. Jag fick missfall i början av förra året, och ärligt talat - i mitt fall - var barnlösheten i sig värre än missfallet. Alla omkring mig förstod plötsligt att jag mådde dåligt när jag berättade om det, men jag mådde ju sämre av tiden som bara gick utan att barnet kom. Vad jag menar är att du har två typer av kriser. Du har sorgearbetet för missfallen som en del, men även den ofrivilliga barnlösheten i sig som en helt annan del. Den delen läker ju inte av att tiden går - tvärtom. Så känn absolut inte att du borde ha "sörjt klart", för dels kan ingen tala om för dig när du sörjt klart missfallen, men dels har du en helt annan bit att hantera. Så känn aldrig att någon annan får ha åsikter om din sorgprocess. Den är din att hantera på det sätt Du kan.

Hur är läget nu? Är du fortfarande i svackan eller börjar du se ljuset i tunneln? 

Åh, vännen, vad tråkiga nyheter :'( Hoppas att du trots allt tar till dig "de goda nyheterna" i det hela. Det är med största sannolikhet noll fel på dig. Du kan bära barn. Du kan vara gravid. På sätt och vis är det ju det som kanske är det viktigaste - att du kan vara gravid. Tråkigt att eventuellt behöva donerad sperma, men jag tippar på att det ändå är ett enklare alternativ än om det varit problem att ens bära ett barn. 

Du ställer höga krav på dig själv, tycker jag. Ni har precis fått ett tufft besked och vet inte hur framtiden ser ut. Ge dig själv tid att landa i det. Jag har ju ingen aning om vad som sagts er emellan eller hur din kille har tagit nyheten, men kanske är han ändå lättad över att ha fått ett resultat. Jag och maken reagerade liknande. Han var positiv och glad trots nyheten om att hans spermier var usla medan jag kände mig nere. Han var genuint lättad fick jag reda på senare. Han hade misstänkt det länge och tyckte att det var skönt att få det överstökat liksom. 

Jag hoppas att tiden går fort så ni snart får besked om vilken hjälp ni kan få. Jag är inte så insatt i genetiska problem, men har för mig att man kan få hjälp att sålla bland spermier eller embryon som har defekten. Jag kan inte tänka mig att det är "kört" på något sätt - tvärtom har de ju faktiskt hittat en orsak. Orsaker brukar man kunna åtgärda. Men sörj klart i din takt och ge dig tid <3

Ja, visst är det skönt att hitta dem som faktiskt förstår <3 

Jag beklagar verkligen era missfall. Det är hemskt att inte veta om det någonsin blir barn alls och att känna sig enkelspårig och ensam. 

Jag tror tyvärr att man alltid känner sig misslyckad tills det går vägen. Men det är väldigt, väldigt ovanligt att missfall beror på kvinnan. Så länge som du släppt ett ägg, spermierna kan ta sig igenom äggledarna och det befruktade ägget kan vandra till livmodern så påverkar man i princip inte alls. Fäster det så fäster det. Därefter tar ett friskt embryo vad det behöver från mamman, om det så suger musten ur hennes kropp. Går det fel beror det på att något i embryot gått fel. Det delas inte som det ska, vissa funktioner utvecklas inte. Men det är INTE ditt fel. 

Ska jag vara ärlig hanterade jag det inte. Jag blev knäckt och tappade livslusten helt. Men i perioder var livet uthärdligt. Mitt bästa råd är att göra vad du kan för att ta hand om dig. I mitt fall vände jag allt till ett intensivt självhat. Min psykolog (på IVF-kliniken) rådde mig då att göra saker som jag mådde bra av. Köpa nya kläder, gå på massage, äta och dricka gott. Jag tyckte att det lät extremt ytligt, men det funkade faktiskt. Jag visade mig själv att jag var värd att investera i, att jag var värd att skämmas bort. Det är också mycket värt att lägga märke till perioderna man mår bra så man inte tror att man alltid mår kasst. Det är bra att komma ihåg den där dagen man faktiskt kände sig genuint glad, eller åtminstone inte helt knäckt. 

Om det är till någon tröst så tror jag inte att det enbart är missfallen i sig som får dig att tro att det är dig det är fel på. De flesta av oss kvinnor som är ofrivilligt barnlösa tar på oss 100% skuld och ansvar för det hela för att vi är defekta eller stressar för mycket eller inte äter tillräckligt nyttigt och så vidare. Jag visste helt säkert att allt var mitt fel. Jag var helt säker och det fanns inte i min värld att det kunde bero på något annat än mig. Sen gjorde vi utredning och fick reda på att jag såg kanon ut men att maken i princip inte kan få barn alls på naturlig väg. Det är klart att det är värre när det blir missfall eftersom det finns något i din kropp ena stunden och ingenting i nästa, men för den sakens skull betyder det faktiskt inte att felet ligger där. Det låter snarare som att din kropp är lite väl fantastisk på att behålla graviditeter som inte leder någon vart. Istället för att stöta ut allt som mens så fäster det jättefint och din kropp gör allting rätt. Att det går åt skogen är inte ditt fel. 

När det finns ork, om så bara ett uns: försök att vårda relationen. Sätt er ner utan TV, telefoner eller annat distraherande och bara prata. Gå på restaurang. Åk på spa. Promenera i naturen. Vad som helst som ni gillar att göra tillsammans. Hitta tillbaka till varandra. Det måste vara ok att bli ego i sorgen, den är så enormt tung och svår att hantera, men den är lättare att bära när ni kan ta stöd i varandra. Det är en träningssak, så ju mer ni tränar er ju bättre blir ni på det. 

Förhoppningsvis och med största sannolikhet är det här en övergående tid. Sorgen och ovissheten varar inte för evigt. En dag kommer det med största sannolikhet att funka, och då minskar sorgen snabbt. Du behöver "bara" härda ut tills den dagen kommer, och den kommer. 

Stor styrkekram!