Cyanea skrev 2016-04-04 20:01:14 följande:
Ingen orsak. Jag vet som sagt hur det är, eller på ett ungefär i alla fall.
Usch, det är tufft när man inte känner igen sig själv :( Är likadan, vill inte göra något halvdant och brinner för det jag jobbar med. Jobbigt att du är mitt uppe i en provanställning, men jag kan inte tänka mig att du ska behöva prestera mer än du redan gör för att få fortsätta. I så fall känns det som att något är riktigt galet med arbetsplatsen, och då har du det bättre någon annanstans. Lätt att säga, men självklart en helt annan femma när det är ens eget liv.
Om du tänker utifrån någon annans perspektiv, tycker du att det du får gjort på jobbet är mindre än du förväntat dig av någon annan? Ofta är det ju bara man själv som märker av att engagemanget inte är vad det brukar. Jag skulle tippa på att du räcker till mer än väl och att det bara är du själv som tror annorlunda. Jag vet självklart inte, men det är ju inte ovanligt att man själv är sin värsta kritiker. Bara att du känner att du inte räcker till visar ju att du bryr dig väldigt mycket om de du jobbar med.
Det är naturligt för alla att ha sämre dagar, även de som mår toppen. Ställ inte orimliga krav på dig själv att alla dagar måste vara på topp och att du måste prestera 100%, det måste vara ok att ha sämre dagar också.
Dagar som dessa tror jag att det är jättebra att du inte tvingar dig att gå till jobbet. Bara du kan känna om du orkar eller inte, och känner du inte för att gå till jobbet kan du lita på att du har tillräckligt goda skäl till att inte göra det.
Jag upplevde och upplever fortfarande barnlösheten som en enorm livskris, åtminstone för mig. Det tog upp 100% av min vakna tid och jag förlorade helt viljan att leva när jag slutade hoppas på att det skulle bli ett barn. Jag upplever att många andra i liknande sits känner så också, att det är så svårt att hantera allt som kommer på köpet med barnlösheten. För mig var det t.ex. svårt med det sociala också eftersom jag efter ett tag hade svårt att visa tillräckligt mycket glädje när andra blev gravida, vilket bidrog till att jag kände mig konstig och isolerad. Grubblandet på vad som kommer hända äter enormt mycket energi, sorgen som kommer i perioder är grym och tvivlen på sig själv är det mest destruktiva jag varit med om.
Ok, då är ni ju i systemet så att säga. Dåligt att ni inte fått svar på proverna, det känns ju inte som något direkt svårt från deras sida. Det underlättar ju när man har någon form av plan att se fram emot eller luta sig mot. Det är så himla tufft när allt drar ut på tiden, men förhoppningsvis har de någon form av plan för er även om ni ännu inte fått ta del av den. Jag hoppas verkligen att de snart återkommer till er så ni känner att det händer något.
Jag känner igen det där, att vara på olika ställen i processen. Jag tog allting väldigt hårt medan maken var tålmodig och lugn. Jag la enorm skuld på mig själv, att allt var mitt fel och att jag inte försökte tillräckligt hårt eller ville för mycket medan maken kände att vi inte hade någon press och att det skulle hända en vacker dag om vi bara hade tålamod. Vi har varit tillsammans väldigt länge och står varandra oerhört nära, men jäklar vad förhållandet tog stryk i perioder. Jag gjorde precis som du efter ett tag, jag slöt mig och blev svåråtkomlig medan sorgen åt upp mig inifrån.
Vad vi gjorde som par var att utnyttja vår kliniks psykolog. Det kändes lite fånigt i början, vad sjutton skulle en psykolog kunna göra åt sorgen över att inte bli med barn? Men det hjälpte något enormt. Hon kunde liksom hjälpa oss att kommunicera även de allra svåraste bitarna så vi plötsligt nådde varandra. Vi hade många smärtsamma samtal, även utan psykologen, och det förde oss närmre igen. När vi lärt oss att säga även de svartaste tankarna utan att skuldbelägga eller ta illa vid oss försvann de flesta problemen oss emellan.
Senare hade vi perioder när vi båda mådde dåligt över barnlösheten. Ofta var det så att den ena mådde toppen medan den andra hade en dipp. Vi lärde oss att se det som en styrka, att den som mådde bra kunde peppa den som mådde dåligt samtidigt som denne inte skulle dras ner i sorgen utan få lov att må bra.
Finns det någon psykolog på er klinik ni skulle kunna ta hjälp av? Det blir så himla tufft om du inte kan vara uppriktig med hur du mår eller känner att du får stöd där hemma, ni behöver liksom kunna stötta varandra.
Bra fråga om jobbet... Svaret är nog att jag inte alltid hanterade det. Vissa dagar var det en välkommen verklighetsflykt, ibland tortyr att inte kunna dra mig undan. Efter ett tag lärde jag mig att utnyttja det till min fördel större delen av tiden. Jag jobbar med ungdomar, så jag kunde liksom lägga mitt behov av att ta hand om någon på dem. De flesta har stora problem, framförallt inom familjen, så de välkomnade att bli omhändertagna. Sen ska jag vara ärlig - kombinationen mellan sorgen på hemmaplan och för stort engagemang på jobbet (i kombination med ihärdiga trakasserier från en kollega) gjorde att jag brände ut mig rejält, så jag vet inte om det var så lyckat.
För mig hjälpte det att min chef är otroligt engagerad och insatt i vår situation. Hennes stöd betydde enormt mycket. Hade jag dåliga dagar och bara grät och inte mäktade med människor lät hon mig jobba hemifrån och skötte bortförklaringarna på jobbet. I perioder bytte hon mina arbetsuppgifter till viss del så jag inte utsattes för saker jag inte mäktade med. Det kanske är något du kan fundera på, åtminstone att göra i framtiden, att prata med chefen eller någon annan du litar på på arbetsplatsen så du får lite hjälp därifrån?
Sen tycker jag att det Millaevans skriver är klokt. Du behöver egentligen inte hålla något sken uppe. Du mår inte bra, och jag skulle tro att åtminstone de människor som står dig någorlunda nära inte skulle ta illa vid sig över att du uttryckte det. Skulle du göra det i omvänd situation, om en vän mådde som du gör nu? Eller hade du kanske rent av blivit mer ledsen om du inte ens anat hur dåligt de mådde? Du kanske har råd att släppa på fasaden och ta hjälp av människorna omkring dig.
Det blev långt, ledsen för det ;) Jag är dålig på att uttrycka mig kortfattat tyvärr ;)
Jag är så tacksam över att du orkar och vill svar med en lång text. Vet du att era ord har gjort att jag vågade bryta ihop inför min sambo när han kom hem från jobbet. Jag sa precis hur dåligt jag mår och berättade om hur tuff dagen har varit. Vi har haft ett bra samtal och det känns som det värsta trycket över bröstet har lättat en aning. Så stort TACK!
Modigt av er att gå till psykologen och bra att ni fick hjälp. Det är svårt att stå enade när man är på så olika våglängder. Jag har haft ett par samtal själv med klinikens kurator men har lite svårt att prata med henne så tycker inte att det har hjälpt mig något. Sist gick jag mest dit för att försöka trycka på lite så vi får några svar. Men ska kanske försöka hitta någon annan som jag kanske får mer förtroende för och så är det ett bra tips att gå tillsammans som par. Det kanske gör att man inte stänger in allting i sig själv på samma sätt.
Vad svårt för dig med situationen på jobbet, har du fått tillbaka krafterna än? Men fantastiskt vilket stöd du fått av din chef, det värmer att höra sånt. Jag måste säga att jag fick ett väldigt bra bemötande från min chef och mina närmsta kollegor vid mitt senaste missfall i januari. Och från hela min omgivning.
Det som kan kännas lite svårt nu är att nu är ju på nåt sätt den krisen "över". Och nu går livet vidare, man jobbar på och vardagen är i rullning igen. Samtidigt som det faktiskt inom mig är lika mycket kris och kaos fortfarande. Men det känns inte lika legitimt att må dåligt nu på sätt som när vi var mitt uppe i missfallet.
Men det är nog mycket i mitt eget huvud. Jag kanske skulle försöka vara ärligare mot min chef och förklara att jag har dagar när det kommer över mig och att det är extra tufft då. Nu har jag ju försökt att bita ihop och köra på och uppenbarligen är det ju inte ett särskilt väl fungerande koncept...
