BF December 2016

Jag måste tyvärr lämna denna tråd då det inte blir något decemberbarn för oss. Vul visade på en onormal graviditet som verkar ha avstannat tidigt.

Då jag inte känt något konstigt är det väl ett MA antar jag. Ska in och kolla nästa vecka igen för att bekräfta men det är 99% finito.

Tänk vad man hinner börja tänka och planera. Nu är allt svart och det gör ont att bara finnas till. Då jag är 40 år och gjort IVF är det inte bara att testa igen känns det som. Vi får försöka plocka ihop bitarna och fundera på vad nästa steg är.

Önskar er alla all lycka och välgång och en fin sommar med växande magar. Kram

Tack för allt ert stöd. Gör att man känner sig lite mindre ensam.

Seaflower: jag var i vecka 8+2 och har inte känt något konstigt. Inte haft några blödningar eller annat som verkat oroande. Symptomen jag har haft har varit spända bröst och molvärk i magen ibland. Varit uppblåst i magen. Jag trodde verkligen att jag var gravid

Alltså det här med MA.. Verkar ju jättevanligt i den här gruppen. Innan jag gick med här visste jag inte att det existerade.

I den gruppen jag va med i när jag skulle ha sonen hade ingen haft det. O vi va ändå ca 40tjejer. Väldigt märkligt tycker jag.

Har blivit jätteorolig för det då mina symtom minskade i v.8 o fortfarande är milda. Nu har jag mått mer illa igen men jämfört med förra grav mår jag som en prinsessa

Hej! Läst tråden ett tag och nu hoppar jag också in.

Har gått in i vecka 10 (9+1) och har BF 20 december. En pojke på 4 år sen tidigare. Mår illa, kräks och går igenom dagarna som en väldigt trött mamma. Tvärtemot min första graviditet. Gjort två vul redan, har en väldigt snäll gyn. Allting såg perfekt ut och där var bara en. Med tanke på min mage kunde där varit några stycken ;)

Hej, har följt gruppen sen i början och vågar nu hoppa med på riktigt. Är 24 år och väntar mitt första barn med bf 18 december, är i skrivande stund i vecka 9+3.

Jag har inte haft så mycket symtom, molvärk och lite illamående bara. Dock så börjar jag oroa mig för graviditetsdepression. Dom värsta dagarna gråter jag från och till hela tiden, jag kan inte känna lycka för graviditeten, vill inte prata om det med min sambo, eller gud förbjud någon annan nära. Jag har alltid velat ha barn och det här var planerat så jag förstår inte varför jag inte kan känna lycka över detta.

Är det någon annan här inne som kan relatera?

Är det någon mer som tycker att det känns som att man är konstant bakfull nu under graviditeten?

Det är liksom det närmaste jag kan beskriva det som för de som undrar hur det känns och hur jag mår, haha!