Behöver andras input om hur hantera detta
Hej på er.
Jag känner att jag behöver ventilera lite och få andras syn på det, folk som inte har känslomässig påverkan av det hela.
Min bonus (6 år) kommer till oss ganska sällan, detta är något som gjorts upp med familjerätten och beror på flera orsaker, bla att bonus har atypisk autism och ADHD och inte klarar av att byta hem så ofta.
Även pappan, min man, har atypisk autism. (Mamman har ADHD om det har med saken att göra )
Senast bonus var hos oss så var han krånglig och besvärlig, han brukar inte vara det utan han brukar vara harmonisk, glad osv. Men, senast hade han dels nyligen påbörjat medicinering för sin ADHD och dels börjat ta circadin för att han hos mamma inte kan sova. Här har han alltid sovit som en stock, men inte senaste helgen.
När han skulle hem så sa jag som vanligt; Dags att plocka ihop för vi ska åka till mamma varpå han svarar NÄE! Det händer då och då att han inte vill men denna gång lät lite annorlunda så jag frågade med glad röst: Ska du bo här för alltid då? Tror du inte du skulle sakna mamma?
Då vänder bonus huvudet åt sidan och börjar storgråta och säger: Ja, mamma har sagt det! så jag släpper allt och lyfter upp honom och kramar om samtidigt som jag frågar: Bråkade du och mamma innan du åkte hit?
Bonus svarar ja och säger att mamma har sagt att han inte får bo hos henne mer.
Jag antar att de bråkat och hon har slängt ur sig något sånt i affekt men grejen är ju att bonus TRODDE att han inte fick åka hem till henne igen.
(Pappan var på toaletten när detta skedde om någon undrar varför inte han kom)
Vi pratade om detta och jag talade om för bonus att jag VET att mamma älskar dig jättemycket och ibland när vuxna blir arga så säger de dumheter, precis som barn kan göra och bonus lugnade sig och gjorde sig klar för att åka.
Väl hos mamma så var hon som vanligt och vi sa inget om detta till henne eftersom vid tidigare tillfällen vi gjort så har hon förbjudit bonus att prata om hur det är hemma hos henne med oss, vilket bonus berättat när vi har frågat hur han har haft det sen sist.
Men det känns som att vi kanske behöver tala om detta iaf, eftersom bonus blev så förtvivlad över detta. Han tror ju på det man säger, han tänker inte att detta är något man säger när man är arg och personligen tycker jag inte att man får säga så, som vuxen måste man tänka sig för, men det är min åsikt.
Men hur tar vi isf upp det? Mamman är ganska känsligt kring detta med mig som bonusmamma osv, fast vi använder aldrig det ordet utan säger pappas fru eller mitt namn när vi pratar om oss, jag använder det här i text för enkelhetens skull bara.
Mamman hade hoppats på villa, volvo och vovve samt happily ever after med pappan när hon blev gravid av misstag, men pappan som aldrig velat ha barn valde att inte bli tillsammans med henne utan att ha sitt föräldraskap för sig. När han och jag sen gifte oss blev hon ganska avig, kanske för att det då var så slutgiltigt att det aldrig skulle bli de, jag vet inte. Det går ganska bra nu, hon och jag kan kommunicera bra, hon och pappan, not så much.