Anonym (ventilera) skrev 2016-03-20 21:29:35 följande:
Ok, jag håller inte med om att denna fråga var ledande på ett dåligt sätt. Eftersom han inte trodde att han skulle få åka hem till mamma igen är det inte direkt svårt att fatta att de har bråkat innan han åkte till oss. Men alla har rätt till si åsikt.
Min man vill inte ha barnet på heltid eftersom han vet att han då inte kommer att vara en bra fungerande pappa så rättslig åtgärd i form av att stämma på boendet skulle inte ske nej.
Han är pappa så mycket han orkar och så mycket barnet kan byta miljö. Vi har testat varannan helg, var tredje helg osv tills vi hittade en intervall som fungerar för bonus.
Lite mer hade vi gärna haft honom, (jag kan tänka mig heltid men det är inte mitt barn så jag får hänga med på det som bestäms helt enkelt) men det blir för jobbigt för bonus så då får vi stå tillbaka. Det kan ju ändra sig i framtiden.
Ang mammans skadlighet för barnet är en definitionsfråga. Hon är impulsiv, barnet är i behov av rutiner. Men hon jobbar på det, hon äter medicin, hon älskar sitt barn och hon får stöd och hjälp då och då när det blir tufft för henne att hålla sig till rutiner.
Så överlag har barnet det bra, annars hade en orosanmälan gjorts av mig om inte annat.
Jag hade inte tänkt uppfostra mamman, jag tänkte om jag, min man eller vi skulle prata med mamman om att bonus varit orolig och trott att han inte skulle komma hem till henne och bo mer, inte lägga någon anklagelse på henne men det är ju där det svåra kommer in, hur säger man det utan att det uppfattas som en anklagelse?
Det är mycket som inte är svårt att begripa när man talar med barn, men det tycker jag ändå inte ger en rätten att ställa ledande frågor eftersom det då blir en sorts manipulation i och med att man som vuxen förstår mer. Men visst, vi ser olika på det - precis som du och mamman förmodligen ser olika på det hon sa och hur hon agerade.
Det spelar ju ingen roll vad du har tänkt och inte. Det som spelar roll i just det här sammanhanget är förstås hur hon uppfattar ditt budskap. I och med att pojkens pappa inte kan ha honom mer än en enstaka helg så minskar ditt/ert manöverutrymme. Du/ni kan förstås inte riskera att pojken på något sätt får det sämre då ni ju inte kan finnas där för honom för att göra det hela bättre. Jag kan inte se hur du skulle kunna berätta om händelsen och din oro kring den utan att hon skulle uppfatta det som en anklagelse och det verkar du ju inte själv kunna göra heller eftersom du söker råd om just den saken här.
Även om du och mamman har en fungerande kommunikation så ställer den här typen av situationen mycket stora krav på relationen, men du vet förstås mer än jag om vad er relation klarar och inte.
Jag tycker inte att du ska göra mer än du gjort. Du har försäkrat honom om att hans mamma älskar honom och att även vuxna säger dumheter ibland. Med det tycker jag att du ska låta dig nöja.
