LFF skrev 2016-02-22 14:26:49 följande:
Graviditet 1 (2008): Slutade i missfall. Trodde jag var i v12 och de sk "spökveckorna". Hade just berättat för pappa och mina morföräldrar. Började blöda ett par dagar innan jag skulle fylla år. Åkte in till gynakuten, mamma föjde med då sambon jobbade. Hade rensat så bra att de tvivlade på att jag ens varit gravid. Blodprovet visade så höga halter hcg att de misstänkte utomkveds eller druvbörd när de fick se det. Det fanns en stor skugga på ultraljudet som visade sig vara ett myom. Frågade om det gick att ta bort på en gång och fick svaret att "Då måste vi ta bort hela paketet" lite bryskt sagt. Ett halvår senare togs myomet bort, och inte "hela paketet", och ytterligare några månader senare kunde vi börja om med försöken att få en liten bebis.
Graviditet 2 (2011): Hade en misstanke om att det gått åt helsike då symtomen åter försvunnit precis som föregående gång men hade ändå ett litet hopp om att ha fel. När vi kom till ultraljudet för KUB-testets fullbordan så tog det inte låg stund för sköterskan att hitta en "sovande" bebis. Hon hämtade läkaren som konstaterade att liten hade dött, troligen i v9. Kände hur något klickade till i kroppen när det bekräftats och sa till sambon, samma som ovan, att jag skullebörja blöda inom 24 timmar. På kvällen började det blöda och satan i helvete vad ont det gjorde denna gång. Blödde bara under ett par timmar på kvällen/natten varje dygn i ca 5 dagar. Dagtid kom det knappt något och när det sen kom gjorde det förbannat ont. Jag är normalt väldigt smärttålig men det är va hemskt.
Graviditet 3 (2013): Hade varit hos en gynekolog under en tid tidigare då mensen varit väldigt strulig på så vis att det var väldigt lite som kom trots att jag inte åt hormonpreparat i form av p-piller. Gyn bad mig ringa direkt jag plussade nästa gång så vi kunde hålla koll. Ringde dagen efter plus och fick tid till när jag var i v7+3. Kom dit och fick veta att jag var väldigt gravid. Bra tyckte jag. Jodå, jag väntade minsann tvillingar sa gyn. Kan ju säga att chocken var fullständigt total när jag fick se skärmen och de två små grynen som låg där.
Kunde inte riktigt glädjas åt första halvan av graviditeten då oron för att det skulle gå åt skogen igen var ständigt närvarande. Det lättade lite på KUB-ul men det var först vid RUL som jag kunde börja slappna av mer. Jobbade till v30 eller nåt sånt innan jag blev sjukskriven de sista två månaderna. Barnen väntade tiden ut innan vi fick vräka dem med akut snitt då igångsättningen inte fungerade.
Så, 2 misslyckade graviditeter och sen 2 barn på en gång för de två som aldrig kom.
Fin tanke med tvillingarna, "två på en och samma gång för de två barnen som aldrig kom" =) Blir lycklig av att det slutade så bra för dig trots allt!
Nyfiken90 skrev 2016-02-22 14:54:07 följande:
Har varit med om samma sak som du TS. Fick ett tydligt plus i tisdags förra veckan och blödde dagen efter. blöder fortfarande idag då och då. Har själv behövt få hjälp för att få barn via hormonssprutor och insemination och 2 års väntan och utredningar.. så det känns skit så vet hur du känner.
Vill med höra lite solskenshistorier. :)
Åh, blir ledsen i hjärtat av att läsa det här! Kan inte tänka mig hur det känns att vänta i två år och sedan drabbas av missfall.. För oss tog det sig på första försöket och hoppas innerligt att det tar sig snabbt nästa gång med. Men helt förkrossad blir man, redan från plus börjar man älska den lilla i magen och drömma sig bort.. Denna gång tog vi oss bara till v.8. Men försöker tänka som så att fostret förmodligen inte var friskt och inte skulle klara sig utanför livmodern..
Hoppas innerligt att det går bättre för er nästa gång och att ni får er bebis snart! Kanske känslig fråga just nu men hur tänker ni med att försöka igen? Vi hade tänkt vänta till sommaren för att hinna smälta det här lite, men känns samtidigt som att man inte kommer att kunna vara lycklig igen förrän man har en frisk bebis i sin famn..
