Missfall första graviditeten

Graviditet 1 (2008): Slutade i missfall. Trodde jag var i v12 och de sk "spökveckorna". Hade just berättat för pappa och mina morföräldrar. Började blöda ett par dagar innan jag skulle fylla år. Åkte in till gynakuten, mamma föjde med då sambon jobbade. Hade rensat så bra att de tvivlade på att jag ens varit gravid. Blodprovet visade så höga halter hcg att de misstänkte utomkveds eller druvbörd när de fick se det. Det fanns en stor skugga på ultraljudet som visade sig vara ett myom. Frågade om det gick att ta bort på en gång och fick svaret att "Då måste vi ta bort hela paketet" lite bryskt sagt. Ett halvår senare togs myomet bort, och inte "hela paketet", och ytterligare några månader senare kunde vi börja om med försöken att få en liten bebis.

Graviditet 2 (2011): Hade en misstanke om att det gått åt helsike då symtomen åter försvunnit precis som föregående gång men hade ändå ett litet hopp om att ha fel. När vi kom till ultraljudet för KUB-testets fullbordan så tog det inte låg stund för sköterskan att hitta en "sovande" bebis. Hon hämtade läkaren som konstaterade att liten hade dött, troligen i v9. Kände hur något klickade till i kroppen när det bekräftats och sa till sambon, samma som ovan, att jag skullebörja blöda inom 24 timmar. På kvällen började det blöda och satan i helvete vad ont det gjorde denna gång. Blödde bara under ett par timmar på kvällen/natten varje dygn i ca 5 dagar. Dagtid kom det knappt något och när det sen kom gjorde det förbannat ont. Jag är normalt väldigt smärttålig men det är va hemskt.

Graviditet 3 (2013): Hade varit hos en gynekolog under en tid tidigare då mensen varit väldigt strulig på så vis att det var väldigt lite som kom trots att jag inte åt hormonpreparat i form av p-piller. Gyn bad mig ringa direkt jag plussade nästa gång så vi kunde hålla koll. Ringde dagen efter plus och fick tid till när jag var i v7+3. Kom dit och fick veta att jag var väldigt gravid. Bra tyckte jag. Jodå, jag väntade minsann tvillingar sa gyn. Kan ju säga att chocken var fullständigt total när jag fick se skärmen och de två små grynen som låg där.

Kunde inte riktigt glädjas åt första halvan av graviditeten då oron för att det skulle gå åt skogen igen var ständigt närvarande. Det lättade lite på KUB-ul men det var först vid RUL som jag kunde börja slappna av mer. Jobbade till v30 eller nåt sånt innan jag blev sjukskriven de sista två månaderna. Barnen väntade tiden ut innan vi fick vräka dem med akut snitt då igångsättningen inte fungerade.

Så, 2 misslyckade graviditeter och sen 2 barn på en gång för de två som aldrig kom.

Har varit med om samma sak som du TS. Fick ett tydligt plus i tisdags förra veckan och blödde dagen efter. blöder fortfarande idag då och då. Har själv behövt få hjälp för att få barn via hormonssprutor och insemination och 2 års väntan och utredningar.. så det känns skit så vet hur du känner.

Vill med höra lite solskenshistorier. :)

Hade ett missfall/MA den 1 maj ifjol (första graviditeten), skulle precis gå in i vecka 13 två dagar senare. Åkte in akut när kroppen bestämde sig för att stöta ut det - även om jag förstod vad som hände (hade blött lite i två dagar och haft kraftiga "menssmärtor" hela dagen) så var det på nått sätt skönt att få det bekräftat, samt få morfin. Men som ett brev på posten kom även deppen och ångesten. Träffade en kurator på kvinnokliniken som var en pärla, och som jag fortsatte träffa när jag plussade igen två månader senare.

Nu ligger jag som en val på soffan med kulan i vädret (25 dagar till BF). Jag tyckte det var mentalt svinjobbigt i början av graviditeten, jag "väntade missfall" nästan hela tiden fram till RUL, då började jag "vänta barn" istället. Det är tufft att få MF/MA, men det finns bra hjälp att få - våga prata med kurator och såklart din partner. Lycka till!

Beklagar ditt missfall TS! Vet hur det känns. Man känner sig så mentalt och kroppsligt tom och ensam.

Jag fick också missfall i första graviditeten. Var så otroligt lycklig när jag plussade. I V8 började jag blöda. Fick lite taskigt bemötande på gynakuten för de tyckte inte jag blödde tillräckligt mycket och att jag inte verkade ha så ont att jag behövde ligga i fosterställning (?!). Men de såg hur jag grät och hur förkrossad jag var så efter en timme fick jag träff en läkare, som var världens underbaraste... Missfall konstaterades och hon kunde plocka ut hinnsäcken direkt under undersökningen..

Hon sa att 1-2 missfall är så himla vanligt, ca 30%-40% av alla kvinnor får någon gång missfall när de försöker få barn.

Nu till solskenshistorian :)

Jag blev rådd att vänta iaf en menstration innan vi började igen. Därefter plussade jag direkt och trots småblödningar så mådde bebis prima och vi fick en fantastiskt liten dotter! <3 2 år senare så plussade jag på första försöket och är nu i tredje trimestern med bebis nr 2.

Jag lovar dig att när du blir gravid och sedan får ditt barn så kommer den glädjen överta sorgen. Och jag brukar tänka som så, att hade jag inte fått missfallet i första graviditeten så hade jag aldrig fått just min dotter. Och jag känner mig så tacksam för att "det gick som det gick" för jag kan inte tänka mig livet utan just henne.

Lycka till

Tack !! :) Trots tiden har vi ändå haft "lätt" att bli gravida då detta var min första ägglossning vi prickade in (har sedan p-pillerstopp för två år sedan hormonrubbningar vilket inte ger mig egen ägglossning ). Så vi försöker se det positiva, att vi KAN bli gravida :) vi grät ihop när vi förstod vad som hänt sen ställer vi oss igen och kämpar vidare. Då jag vet att jag kommer göra allt vad som krävs för att få bli gravida igen. Så vi har tid på kvinnokliniken nästa vecka så hoppas jag vi kan få börja med sprutorna direkt igen. :) Det som inte dödar det härdar men är såklart ibland sjukt trötta på allt vi måste gå igenom jämfört med andra och livet känns ibland med så sjukt orättvist..

Min första graviditet slutade i missfall i V8. Efter det har jag fått tre friska barn. Efteråt förstod jag att det är otroligt vanligt med missfall men just då rasade världen samman.

Det som hjälpte mig båda gångerna var just att vara öppen med både att vi ville ha barn och att det gått åt skogen. Folk har lite svårt att ta det, att det gått åt h-vete, men det är liksom inte mitt problem. Om de är så "oförskämda" att de frågar om det inte är dags för oss att få barn, ja då får de höra skiten också.

MEN! När man väl börjar prata om det, då visar det sig att nästan alla har den erfarenheten bakom sig.

Håller med dig, tycker med att det är skönt att höra från andra. En vän till mig har haft missfall, har två underbara ungar idag, en annan fick utomkvedshavandeskap och fick sedan två underbara barn, min mamma har haft både missfall och utomkvedshavandeskap, och har idag 3 barn. Min mamma säger att hon trodde aldrig det var något fel på henne under de 5 åren de försökte få mig efter min storasyster och det är väl sant, man ska väl försöka tro på det bästa trots det är svårt.

De är många i min närhet som varit med om samma sak och jag tror att om man bara försöker se framåt hela tiden så går det till slut. Min mamma sa till mig, hade jag inte haft missfallet innan dig hade du ju inte funnits. Det är sant.

Jag kan också bekräfta att du inte är ensam. Vet precis den där känslan av att vara tom och att nästan inte kunna tänka på något annat än att få en ny graviditet. Tror det är en given del av sorgeprocessen.

Jag har ingen solskenshistoria att bjuda på, men kan däremot säga att jag vet att oavsett hur för jävligt det känns så kommer du att ta dig igenom det! För det gör man.. Man hittar strategier. 

Skickar bamsekram! 

Samma här, missfall i v 10. Det var fruktansvärt . Visste tom att det skulle bli missfall fast att hjärtat slog. Det "såg inte bra ut" sa dem och sedan dog den. Det är piss och vidrigt. Men det blir bättre.
En positiv sak är ju att det sägs att man lättare blir gravid igen efter ett missfall. Kroppen har liksom ställt in alla hormoner och känner igen allt som händer samt att ett missfall "renar" livmodern.

Kram och hoppas du är på banan igen snart

Men detsamma ! Det är så vanligt tyvärr, sen om det är en tröst eller ej är en annan sak. 7/10 får missfall första graviditeten sa tjejerna på kliniken till mig. Sen sker de flesta så tidigt att man själv inte uppfattar att man varit gravid ens.. Men ändå.

Vi tänkte först försöka direkt. Jag ville inte sörja mer, jag hade gråtit i två veckor innan själva missfallet skedde. Så det kändes mer som ett avslut som jag behövde.

Men på grund av att jag fick en ny tjänst nu så väntar vi lite så jag iaf hinner jobba ett år.
Sen önskar vi ett vårbarn.. Om man nu får önska! Så vi tänkte dra igång fabriken i maj..

Tog 6 månader för oss att bli gravida nu senast så man vet ju aldrig..

Ni då? När var detta och hur känner du dig nu?

Kram kram

Jag tror att det är vanligt generellt med mf.. Men vet inte vad det är för statistik på andra graviditeten men som du, så tror jag att kroppen känner igen sig.

Men jag vet många som fått tre st innan det blir en bebis oavsett vilken grav det är. Det är ju lite av ett lotteri ..

Jag tänker som du när det gäller vinter/sommar plus att det känns gott att gå på mammaledighet när våren kommer osv:) ser framför mig alla ensamma promenader med barnvagn som man kan gå och bara njuta:) haha!

Jag mår bra nu. Jag fick ju en ny tjänst att fokusera på osv så allt känns faktiskt bra. Jag gjorde ett framkallad abort hemma dagen innan julafton eftersom hjärtat slutat slå. Blödde en vecka ungefär och sen kom mensen som vanligt men första var lite rikligare än vanligt så det var säkert ytterligare en utrensning.

Min största rädsla nu är att det ska ske om och om igen ! Men så får man försöka att inte tänka!!! Men det gör jag..;)

Precis, fick ägglossning exakt 14 dagar efter att jag började blöda och sen ca 14 dagar senare mens igen. Men för en vån till mig tog det 2 månader innan mensen var tillbaka så allt är nog normalt så att säga.
Mäter du din Temp så du vet när du har ägglossning ?

Precis, fick ägglossning exakt 14 dagar efter att jag började blöda och sen ca 14 dagar senare mens igen. Men för en vån till mig tog det 2 månader innan mensen var tillbaka så allt är nog normalt så att säga.
Mäter du din Temp så du vet när du har ägglossning ?

Varför blir du orolig , vill du inte bli gravid nu?
Eller alltså ni tänker att händer det så händer det? Förlåt om jag missförstår dig.

Hur som helst, var inte orolig. Jag tog ju piller som drog igång min blödning väldigt snabbt och blödde även klart väldigt fort. Jag tror inte det är normalt att få ägglossning så snabbt som jag fick. Det var inte vad läkarna sa skulle hända om man säger så.

Jag fick äl exakt 14 dagar efter mitt MF och sedan har mensen kommit som vanligt. MEN. Jag tror inte detta är regel utan undantag.

Jag mäter min Temp varje morgon så jag har extremt bra koll på min cykel och vad som händer

Ah nu förstår jag! För att lugna dig så sa dom till mig att "blir du gravid direkt så är kroppen redo för det", så jag tror inte det ökar MF risken:)

Hade två missfall (MA) innan dottern kom. Fast man vet att det kan ske (och jag var dessutom 35+) så blir det en sådan chock att drabbas. Som att falla ner i en avgrund! Finns också tyvärr en likgiltighet inom vården då det händer hela tiden, så när man står där med sitt livs sorg får man en axelryckning till svar, vilket kan kännas otroligt knäckande.

Det som också är så ledsamt är att man oroar sig tusen gånger mer nästa graviditet, vilket förstör hela upplevelsen. Önskar att man kunde radera det som hänt ur sitt minne så man kan gå in med samma blåögda lycka nästa graviditet.

Efter två missfall tog jag kontakt med en mödravårdspsykolog via MVC och det var skönt att prata med någon. Ingen kan lova att det går bra nästa gång, men bara att få ösa ur sig sin smärta utan att känna sig gnällig och psykotisk var väldigt skönt. Ta gärna med pappan så ni kan få tips på hur ni bäst tar hand om varandra den närmaste tiden.

Håller tummarna för att allt går bra för er nästa gång!

Kram!