Obs! Frågan är endast riktad till dig som är över 30 idag.
I vilken ålder anser du att du hade "mognat till dig" och hittat dig själv? Motivera gärna svaret.
Intressant! Ni som svarat lite högre åldrar får hemskt gärna motivera detta.
Oc du som svarat under 18, vad har du för definition av "mogen"? Har du förändrats personlighetsmässigt sedan dess, och isf hur?
Vad är definitionen av mogen? Att vara så pass vuxen att jag kunde klara att leva själv i ett hushåll? I så fall hade jag fixat det i tonåren. Att vara trygg i mig själv och ha en starkt utvecklad självkänsla? Det var nog inte förrän runt 30, innan dess var jag nog tuff utåt men inombords brydde jag mig fortfarande för mycket om vad andra möjligen tänkte om mig. Jag röstade på 30.
Vid 26 gick en väldigt tydlig gräns för mig. Så blev jag vuxen på riktigt.
Vad är definitionen av mogen? Att vara så pass vuxen att jag kunde klara att leva själv i ett hushåll? I så fall hade jag fixat det i tonåren. Att vara trygg i mig själv och ha en starkt utvecklad självkänsla? Det var nog inte förrän runt 30, innan dess var jag nog tuff utåt men inombords brydde jag mig fortfarande för mycket om vad andra möjligen tänkte om mig. Jag röstade på 30.
Det har jag gjort flera gånger under mitt liv, och kommer fortsätta göra. Jag har nog aldrig känt mig halv eller trasig, men för några år sen hände allt samtidigt, på alla områden i mitt liv.
Värst var att yngsta barnet blev svårt sjuk, och jag visste inte om hen skulle överleva och om hen gjorde det kunde hen bli förlamad från nacken och nedåt. Där stängde jag av allt vad känslor hette men efteråt när det stod klart att hen blivit frisk och troligtvis även utan men, hade jag en del att bearbeta och sen dess är jag så sanslöst tacksam för allt jag har. I den processen släppte jag ju även taget om det som kändes världsligt, och det var en hel del.
Då var jag 30-31. Men som sagt, den utvecklingen pågår hela tiden.
(Men mognade gjorde jag nog runt 23)
Yttre påverkan har jag aldrig varit speciellt mottaglig för, jag har inte direkt sökt bekräftelse från andra människor, eller validering för det jag gör, eller är, det var väl i tonåren jag kunde känna mig osäker ibland, men inte ofta.
Jag har varit lite utav en "omega snubbe" på det sättet, jag är galet tävlingsinriktad förstås, men jag alltid gjort min grej liksom, utan att vara "svår" eller alternativ, detta har ju förstås inte alltid varit konfliktbefriat. Det finns alltid personer som stör sig på detta, enligt min erfarenhet är det oftast de självutnämnda "alfa" snubbarna, innan de förstår ungefär hur spelfältet är upplagt, kukmätning är ju något som avtar lite med tiden dock, det blir mer avslappnat när man blir lite äldre, då fler människor slutar bry sig.
Det har såklart alltid funnits ett antal individer som faktiskt varit betydelsefulla för mig(t ex mina 3 main dudes, dvs mina tre superpolare), vars åsikter, råd och uppfattningar jag värderat högt, och tagit in, men annars har jag väl mest kört mitt eget race, på gott och ont. 
Emotionell mognad med större empatisk förståelse för personer i min omgivning och ett större hänsynstagande för andra har dock vuxit fram med tid. Eller ja, empati har jag väl alltid känt, jag har bara inte brytt mig, utan som sagt kört mitt race(på gott och ont), och tagit för mig av det dukade bordet, när jag var yngre var jag i princip en skitstövel, no doubt.
Svårt att säga en precis ålder för när jag övergick från att vara en stor skitstövel till att vara en skitstövel när jag anser att det är berättigat. 
25 kanske. Förvånansvärt nog, har jag alltid varit omtyckt och alltid haft väldigt lätt för att få vänner, trots min douchebag attityd, jag har ju dock aldrig gått in för att sätta mig på personer, bara för sakens skull. jag är en väldigt god vän, och i större sociala sammanhang hjälper det förstås att jag är väldigt socialt kompetent, människor gillar personer som är trevliga(motsägelefult ja), och som känner sig säkra, och bekväma i sociala sammanhang, och det är väl tre saker jag alltid haft i min favör.
Vid 28-29 hade jag my shit together som de säger på amerikanska, det vill säga en rimlig balans mellan självförtroende och självinsikt + kunde sköta ett hushåll inklusive ekonomi på ett långsiktigt ansvarsfullt sätt.
Jag tror att det var en bit över 30 innan empatin och förståelsen för andra växte till sig riktigt. Man behover lite mer erfarenheter i sitt eget liv för att få detta. Och det tar ju några år. Jag tror att jag uppfattades som oerhört svart-vit på mitt första riktiga heltidsjobb vid 25.
Svår fråga. Egentligen har jag ju alltid "haft" mig själv. Jag var lillgammal och hade snorkoll på tider, veckopengen och sånt redan från 8-10-årsåldern. Föredrog att vara hemma ensam i stället för att tvingas ha barnvakt om mamma och pappa skulle ut nån kväll eller över en helg. Har oavsett inkomst alltid haft pengar kvar i slutet av månaden. Har inte ens på fyllan lyckats göra saker jag inte kan stå för som nykter. Men några vändpunkter har jag. Kanske framförallt vid 22 års ålder när jag lyckades bryta mig ur ett destruktivt förhållande, samt vågade säga en annan kille rakt upp och ner att jag uppfattade det som att han var intresserad av mig, men att jag inte var intresserad av honom - rakt upp och ner utan ursäkter eller vita lögner. Det låter inte så märkvärdigt, men för konflikträdda lilla jag var det ett stort steg.
Vete tusan vad jag ska svara. Jag känner liksom inte att jag någonsin varit ung och dum. Ung och osäker då? Inte särskilt. Det får nog bli under 18. Sen är det klart att man blir klokare för varje år som går, inte tu tal om den saken.