Obs! Frågan är endast riktad till dig som är över 30 idag.
I vilken ålder anser du att du hade "mognat till dig" och hittat dig själv? Motivera gärna svaret.
Jag är för övrigt ett förvuxet barn fortfarande på en del sätt, entusiasmen, stimulansbehovet och energin är fortfarande likt ett barns, adrenalinjagandet är inte på något sätt förminskat, så det är lite dampvarning 
... nu är jag i och för sig inte gandalf the grey(blir 33 i december), så jag kanske lugnar ner mig mer när jag blir ännu äldre, fast vissa behåller ju sitt så kallade barnasinne hela livet, man blir ju dock äldre och måste ta ansvar, och på den punkten är jag vuxen, och har väl varit sedans jag flyttade hemifrån(även om jag på regelbunden basis varit inblandad i diverse galna upptåg), vilket var direkt efter gymnasiet, först för militärtjänstgöringen, och sedan för plugget.
Vid 23 hade jag hunnit jobba några år, bo hemifrån några år, vara sambo, etc. Då var jag vuxen på riktigt, vi planerade barn, etc.
Hade jag inte fått barn vid 24 utan blivit singel istället är det nog mycket möjligt att jag hade degenererat tillbaka till ungdomsstadiet medan jag pluggade på universitetet, men den vägen var liksom stängd för mig iom familjen.
Haha, jag har nog inte mognat klart än, jag är ständigt under utveckling.
Men jag var nog 35+ innan jag kunde säga att jag var "vuxen", dvs redo för att bli förälder.
Sedan var jag mogen på andra sätt, jag har ju bott helt ensam i närmare 15 år. Väldigt tidigt självgående.
Men jag har inte släppt allt, jag kan fortfarande ge järnet på dansgolvet, har lite svårt att passa in i ramen som 50+, men struntar fullständigt i det. Jag klär mig fortfarande i korta kjolar och höga klackar (sedan får moraltanterna chockeras precis hur mycket de vill)
Det är snarare den andra förklaringen jag är ute efter.
Vid 23 hade jag hunnit jobba några år, bo hemifrån några år, vara sambo, etc. Då var jag vuxen på riktigt, vi planerade barn, etc.
Hade jag inte fått barn vid 24 utan blivit singel istället är det nog mycket möjligt att jag hade degenererat tillbaka till ungdomsstadiet medan jag pluggade på universitetet, men den vägen var liksom stängd för mig iom familjen.
Haha, jag har nog inte mognat klart än, jag är ständigt under utveckling.
Men jag var nog 35+ innan jag kunde säga att jag var "vuxen", dvs redo för att bli förälder.
Sedan var jag mogen på andra sätt, jag har ju bott helt ensam i närmare 15 år. Väldigt tidigt självgående.
Men jag har inte släppt allt, jag kan fortfarande ge järnet på dansgolvet, har lite svårt att passa in i ramen som 50+, men struntar fullständigt i det. Jag klär mig fortfarande i korta kjolar och höga klackar (sedan får moraltanterna chockeras precis hur mycket de vill)
) av deras kvinnliga reporter och hamnade således i deras nyligen startade samhällsprogram(Mitt Sverige) när AIK lirade mot Blåvitt i höstas. 
Några veckor före min 35-årsdag blev jag dumpad av en man som jag emigrerat för att få vara tillsammans med. Där och då insåg jag hur blåögd jag varit, samt var mina vänner och mitt hem fanns. Snart efter det träffade jag den man som jag fick mitt första barn med. Han var ingen vidare sambo men är en toppenpappa, så jag gjorde ett bra val där 
Jag klarade mig själv redan som 14-åring, men jag hade inte livserfarenhet nog att ta vettiga beslut eller hantera svårigheter på ett objektivt sätt då. Vid 35 hade jag mognat tillräckligt för att börja kunna utnyttja mina erfarenheter på ett vettigt sätt.
Jag ska tillägga att redan vid 13 års ålder visste jag vem jag var och vägrade anpassa mig till andra, valde vänner utifrån vad JAG tyckte, inte vad andra tyckte osv. Men det var först när jag var runt 35 som jag började vara så pass säker och trygg i mig själv så att jag kunde utnyttja min integritet till fullo och inte någonsin (ish) luras att försöka försvara mig själv.
Intressant! Ni som svarat lite högre åldrar får hemskt gärna motivera detta.
Oc du som svarat under 18, vad har du för definition av "mogen"? Har du förändrats personlighetsmässigt sedan dess, och isf hur?
Någonstans mellan 20 och 22. För mig krävdes det att jag skulle bli förälder, innan jag mognade till mig och blev en person som accepterade mig själv och andra i stället för att gå runt och vara arg på det mesta. Mellan 20 och 22 års ålder pågick en process, som slutade med att jag tänkte själv, gjorde självständiga val, vågade vara mig själv helt och hållet och nästan aldrig försökte gömma mig i tapeten längre.
Jag var naturligtvis inte "färdig" vid 22 år. På sätt och vis var jag en helt annan person då än jag är i dag. Jag var mogen men kanske inte särskilt livserfaren. De flesta 22-åringar har inte hunnit samla på sig så mycket livserfarenhet ...
Har nog varken "mognat", om det med det menas att man ska ha lugnat ner sig och leva efter förväntade ålderskriterier, eller "hittat mig själv".
Vid snart 49 känner jag mig ibland fortfarande som 25, beter mig säkert så också (eller ännu yngre), och vad gäller "hitta mig själv" så utvecklas jag ju hela tiden tack och lov.
Ofta tycker jag att det där med att "mogna" likställs med något som för mig snarare blir en stagnation i utveckling som person. Är det så vill jag aldrig bli mogen.
Någon gång mellan 30-35 slutade jag fundera så mycket på vad andra tyckte och tänkte om mig, och slutade försöka passa in överallt. Det kanske var ett tecken på att jag mognat.
Däremot tog jag nog ett steg bakåt till det yttre då, så jag kanske uppfattades som mindre mogen, fast det var tvärtom.
Alltså från ca 25-32 så försökte jag leva upp till någon bild av vuxen och framgångsrik och klädde mig som jag trodde att man borde göra då (tantigt) och försökte ändra mina intressen (gå på teater och dricka vin). Men efter ca 32 slutade jag med det och gick tillbaks den jag egentligen var (jeans, gympadojor, gå på fotboll och dricka öl)
Vid 25 började jag nog mogna på så sätt att jag kunde finna lycka i lugnet istället för att ständigt jaga det som var coolt, kul eller adrenalingivande för att inte vara olycklig.