I vilken ålder anser du att du hade "mognat till dig"? (Vänder mig endast till er över 30.)

Yttre påverkan har jag aldrig varit speciellt mottaglig för, jag har inte direkt sökt bekräftelse från andra människor, eller validering för det jag gör, eller är, det var väl i tonåren jag kunde känna mig osäker ibland, men inte ofta.

Jag har varit lite utav en "omega snubbe" på det sättet, jag är galet tävlingsinriktad förstås, men jag alltid gjort min grej liksom, utan att vara "svår" eller alternativ, detta har ju förstås inte alltid varit konfliktbefriat. Det finns alltid personer som stör sig på detta, enligt min erfarenhet är det oftast de självutnämnda "alfa" snubbarna, innan de förstår ungefär hur spelfältet är upplagt, kukmätning är ju något som avtar lite med tiden dock, det blir mer avslappnat när man blir lite äldre, då fler människor slutar bry sig.  

Det har såklart alltid funnits ett antal individer som faktiskt varit betydelsefulla för mig(t ex mina 3 main dudes, dvs mina tre superpolare), vars åsikter, råd och uppfattningar jag värderat högt, och tagit in, men annars har jag väl mest kört mitt eget race, på gott och ont.

Emotionell mognad med större empatisk förståelse för personer i min omgivning och ett större hänsynstagande för andra har dock vuxit fram med tid. Eller ja, empati har jag väl alltid känt, jag har bara inte brytt mig, utan som sagt kört mitt race(på gott och ont), och tagit för mig av det dukade bordet, när jag var yngre var jag i princip en skitstövel, no doubt. 

Svårt att säga en precis ålder för när jag övergick från att vara en stor skitstövel till att vara en skitstövel när jag anser att det är berättigat.

25 kanske. Förvånansvärt nog, har jag alltid varit omtyckt och alltid haft väldigt lätt för att få vänner, trots min douchebag attityd, jag har ju dock aldrig gått in för att sätta mig på personer, bara för sakens skull. jag är en väldigt god vän, och i större sociala sammanhang hjälper det förstås att jag är väldigt socialt kompetent, människor gillar personer som är trevliga(motsägelefult ja), och som känner sig säkra, och bekväma i sociala sammanhang, och det är väl tre saker jag alltid haft i min favör. 

Jag är för övrigt ett förvuxet barn fortfarande på en del sätt, entusiasmen, stimulansbehovet och energin är fortfarande likt ett barns, adrenalinjagandet är inte på något sätt förminskat, så det är lite dampvarning   ... nu är jag i och för sig inte gandalf the grey(blir 33 i december), så jag kanske lugnar ner mig mer när jag blir ännu äldre, fast vissa behåller ju sitt så kallade barnasinne hela livet, man blir ju dock äldre och måste ta ansvar, och på den punkten är jag vuxen, och har väl varit sedans jag flyttade hemifrån(även om jag på regelbunden basis varit inblandad i diverse galna upptåg), vilket var direkt efter gymnasiet, först för militärtjänstgöringen, och sedan för plugget.