Ensamstående mamma på heltid!

Jag kan inte uttala mig om du bör flytta tillbaka till din man eller inte men som du mår nu så behöver du avlastning annars tror jag risken finns att du blir utbränd. Jag kraschade totalt när mina barn var ett och två år gamla. Jag körde på som en idiot utan att lyssna på kroppen som signalerade att den inte mådde bra. 5 år senare och jag har fortfarande inte återhämtat mig, jag medicinerar nu för att bli av med symptomen.

Men barnet skulle ju få träffa sin pappa ibland då?

Av vilken orsak tar man en treåring och flyttar det från sin  pappa?

@Pkb. Måste först säga att jag beklagar ditt tillstånd. Om du varit ensam med 2 småbarn så blir jag inte alls förvånad att du krashade till slut. Jag blev själv utbränd för 1,5 år sedan, började med att vårt barn hade kolik, min man jobbade jämnt så jag blev ensam med detta, sen vaknade hon varje natt i ytterligare 1,5 år ca och jag var ensam med henne i sverige igen flera månader utan avbelastning. Pga utbrändheten så har jag inte kunnat skaffa ett barn till. Jag lyckades återhämta mig utan medicinering men har inte alls samma energi och styrka längre utan mer stresskänslig. Jobbade du och dessutom ensam med 2 barn?? Jag tror du har rätt..att börjar man känna så här så behöver man hjälp utifrån, men om den ej finns är det svårt. Känner jag så här nu vet jag inte hur jag skall känna med att även jobba heltid osv. Man vinner inget på i längden att ej lyssna på sin kropp, bara köra på och ta sig vatten över huvudet, jag gjorde likadant och är därför rädd att jag bli utbränd igen, min dotter behöver en glad och fungerande mamma!

@tow2mater.
Pappan kanske kommer att kunna träffa sin dotter några veckor bara på 1 helt år, om vi har möjlighet att besöka honom, men inte heller det någon garanti just nu sålänge vi bor här. Han kommer antagligen jobba såpass mycket att han ej får chans att tillbringa kvalitetstid med henne som vi önskar om vi hälsar på. Vi har bott utomlands tidigare med pappan, där jag var ensam såpass mycket att jag brände ut mig,  så nu bestämde vi att jag skulle flytta före med vår dotter och starta upp något här igen, för hela familjens skull men mest för vår dotters skull, då hon har bättre förutsättningar och trygghet i Sverige. 
Men inser att detta var svårare än jag trott, med både det praktiska men även när sjukdomar och förkylningar förhindrar och försvårar allting så oerhört mycket. 1 år kan man tycka att man borde stå ut med, men börjar bli tveksam om jag faktiskt orkar detta helt ensam....när jag varit utbränd tidigare för bara knappt 1,5 år sedan.

Ja, jag jobbade och pluggade, mådde även psykiskt dåligt, depressioner osv. Äh det var inte synd om mig, synd var det om min kompis mamma som var ensamstående med 5 barn och dessutom döende i cancer, ändå gjorde hon allt outtröttligt, hon dog tyvärr när minsta var 6år. Hon var tvungen att fly från pappan för att han och även hans kompisar misshandlade henne brutalt. Detta var när jag bodde i tumba. Det var så hemskt när hennes yngsta son vinkade till den öppna graven och sa "hej då mamma". Nämnas ska även att hon erbjöd mig att flytta in till dom också eftersom min mamma missbrukade. Hon brukade köpa kläder till mig när min mamma slutade med det. Nåväl, det betyder inte att det inte är tufft att va ensam med ett barn, för det är det. Som mamma är man (oftast) totalt självuppoffrande men det är så viktigt att man tar hand om sig själv också. Men som du säger, vad gör man när man inte har någon som kan hjälpa? Man vill ju som du säger vara den där glada mamman.

Jag är helt ensamstående sen fem år tillbaka. Eller egentligen har jag väl alltid varit mer eller mindre "ensamstående" eftersom jag tagit allt ansvar sen sonen kom för 9 år sedan men bott själv med honom i 5 år nu i alla fall.. Jag tycker det blir lättare ju äldre han blir faktiskt :) Var jobbigare när han var yngre, sov sämre, man fick passa hela tiden och dagis bacillerna hoppa fram och tillbaka.. Man kommer liksom in i en vardag som flyter på och även om jag arbetar heltid, mitt barn har flera diagnoser och det är mycket möten och läkarbesök m.m pga det så trivs jag att vara själv med honom :)

@japp......det stämmer nog det du säger....att det blir lättare när dem blir liter mer äldre och självgående, nu är ju min dotter i en rätt så jobbig ålder och kommer att vara som 3åring. Sen blir dem tydligen väldigt utsatta för sjukdom just första året på förskolan, innan dem jobbat upp ett immunförsvar, men det är ju just detta året som jag är ensam med min dotter, har redan märkt av det, hon har varit sjuk i 2 omgångar och totalt 1 månad på knappt 2 månader på förskolan. 

Tro mig, man funderar mycket även över hur starka vissa är.....samtidigt så brukar det ej hålla i längden och sjukdomar i kroppen kan även uppenbara sig som ett tecken på att man överansträngt kroppen alltför lång tid och pressat den till det yttersta så att man till slut bryter ner den. Insåg när jag hade bränt ut mig, att det handlade inte om hur många barn man har alla gånger, utan det handlar om sömnen och hur viktigt det är att man får sova och att emellanåt får avbelastning när man går på knäna (vilket jag inte fick), om kroppen aldrig får återhämta sig och ständigt blir utsatt för enorm sömnbrist under flera år så är det inte konstigt att man blir sjuk. Man kan ha 1 barn som sover lite, eller aldrig sover, har kolik osv, eller 2 barn som alltid sover och mycket....det är inte alltid kvantiteten som räknas. Det stämmer helt, mamman är instinktivt totalt självuppoffrande från Dag 1 och man glömmer sig själv och sina behöv totalt. Du låter som en förståndig och smart person med massa vilja och driv...och det kanske är dem egenskaperna som till slut bränner ut en.

 Får jag lov att fråga vilket sätt din medicinering har hjälpt dig och vilken medicin det handlar om? Har du fått mer energi och ork och blivit piggare, du skriver att du ej återhämtat dig än trots det gått så lång tid osv. Mitt problem är att jag inte har samma ork och uthållighet längre eller är lika stresstålig och det är just den biten jag behöver hjälp med, känner mig både svag i huvud och kropp när stressen blir för mycket. Är även lite rädd för att bli beroende så valde att försöka återhämta mig utan medicinering även om det tog lång tid och jag trillar snabbt ner i orkeslösheten när sömnen tryter. Och även jag drabbades av depression som man oftast gör när man inte fått sova riktigt på flera år, så ja som sagt, är därför jag är rädd för att bli utbränd igen här och känner att man kanske får sätta hälsan före vissa andra saker. 

Det är voxra som har hjälpt mig. Jag kunde sova 21 timmar per dygn innan jag började med den medicinen. Jag var alltid sjukt trött. Jag var även stresskänslig, irriterad och hade mindre tålamod. Allt var jobbigt. Andas, kissa, borsta tänderna, duscha. Jag kunde inte organisera någonting. Hade ingen aning om vad jag borde handla hem för matvaror. Kunde inte ens tänka nå längre, det var bara tomt i skallen. Glömde bort allt, tider, lösenord osv. Frågar fortfarande syrran varje vecka vart hon bor för jag kan bara inte komma ihåg. När någon frågar mig när en specifik händelse inträffade så kan jag inte komma ihåg om det var 3 veckor eller 2 månader sedan, kan säga " ja men det var väl typ för 3 månader sedan" och så var det typ för ett år sedan. Gjorde allt försent, kunde inte komma igång. Nu utreds jag ju för add så vissa av sakerna beror väl på det, men folk med add får ofta utmattningssymptom . Men ja, när jag tar medicinen är jag piggare, lugnare, inte irriterad, mer tålamod, kan organisera, ingen ångest, kan göra saker i tid, får inga tomhetskänslor, har lust att hitta på saker och har bättre minne.