@MammaM
Inga dåliga inlägg vi skriver....:). Ingen fara, du skrev ett långt inlägg med olika strategier tidigare, även bra att få insyn i hur andra coopar också i vardagen och det låter som att du småkrashar mellan varven och kroppen säger ifrån, och det skall man ta på allvar givetvis, men du låter även otroligt stark och positiv i ditt tänk, stark man vara under lång period om man har stabil grund att stå på från början med hälsan, men att köra på för hårt brukar inte fungera i längden oavsett. Tacksamt att du ändå får sömnen att fungera och snabbt kan ta igen om du känner dej utmattad, hade du inte haft den så hade det nog ej varit hållbart, den är jätteviktig.
Jag brände ut mig och det var enbart för sömnbristen, hade inte en flängig vardag, men den långvariga sömnbristen och ensamheten under koliktiden och även senare, som var så extrem satte sina spår, och var inte alls förvånad när det hände, kände på mig att något skulle hända och förvarnade min man, men han kunde inte göra så mycket tyvärr.
Med detta kom även senare panik och ångestattacker, skakningar i kroppen som även du nämner, hjärntröttheten, svårt med fokus och minne, mattheten och handlingsförlamningen, och även jag problem med magen, som idag konstaterat förmodligen är IBS, och detta kan vara även psykologiskt relaterat, så tyvärr så är det mycket symptom som kan komma med stressen och utbrändheten och allt utlöses från hjärnan, och därför är även det sociala och glädjen i livet jätteviktigt för att inte hamna i deprimerande tankar, men depression kan vara oundvikligt och kommer som ett brev på posten om sömnbristen blir för stor. Även om viljan någonstans finns där att vilja träffa vänner och bekanta som du även nämner så håller jag med om att man många gånger inte orkar eller tappar lusten och allt blir en ond cirkel, många gånger även om jag träffat vänner så hade jag inte varit närvarande mentalt pga tröttheten.
Men du känns väldigt aktiv med resor, vänner, jobb, barn osv.
Tycker däremot att du tyvärr skapar ett problem helt i onödan och det är att du tänker på vad andra tycker osv. Dem där andra du nämner, vem säger att dem är så lyckliga i sina situationer eller i sin tvåsamhet osv. Det finns ingen gyllene regel eller hur allt skall vara, det är bara vi människor som skapar dem kraven på oss men samhället börjar ju så sakteliga luckras upp när det gäller dem här fasta traditionella familjekonstellationen "mamma pappa barn". Om du är lycklig i livet där du är nu med dina barn och känner att du hanterar det bra så skall du klappa dig själv på axeln och ge dig en guldstjärna istället tycker jag. Sen att du även utvecklar dig själv genom utbildning måste ju kännas givande. Du har all rätt att utstråla styrka, glädje och självkänsla istället, synd att låta andra i livet förstöra den känslan i onödan.
Beroende på vilket jobb man har såklart, men jag håller med, det är väldigt tufft att studera, det hänger alltid! över en, man kan aldrig tänka, "vad skönt nu är det helg" och hjärnan måste vara uppkopplad jämnt. Jag har också jobbat med ensamstående mammor som tyckte att det var skönt att komma till jobbet och få en liten egen frizon där och komma bort från stressen lite som du nämner.
Jo jag håller med dig, jag tar nog ut saker lite i förväg....så när du skrev det i ditt första inlägg tog jag verkligen åt mig av det...jag är väl samtidigt lite realist och känner redan nu att jag inte kan pusha på för hårt, det skulle vara mer dumt än smart, så måste trots allt idag se till mina begränsningar gällande orken och försöker alltid ta in lite kritiskt tänkande också idag för mitt och mitt barns skull. Jag känner dock till skillnad från dig att jag saknar att ha pappan närvarande enormt mycket och se mitt barn leka,busa och även få kärlek från honom och vice versa, det är en helt annan känsla, mer fullkomlig känsla när vi är som en familj. Vår situation är inte direkt självvald och inte den lyckligaste just nu, utan vi har tvingats att tillfälligt separera från varandra pga praktiska skäl.