Ensamstående mamma på heltid!

Jag vet inte om det stämmer men jag har hört att även efter ett tillfrisknande från utbrändhet så kommer man alltid att vara mindre stresstålig, att man aldrig kommer få lika mycket uthållighet som man hade innan man blev sjuk och att man behöver sova ordentligt varje natt för att fungera.

Tror det kan stämma till viss del. Av egen erfarenhet så när jag haft en bra återhämtningsfas där jag inte haft några större utmaningar eller stress så har jag byggt upp en viss styrka igen och kan ta lite sömnbrist igen under en period. Men uthålligheten är inte långvarig och jag känner snabbt när kroppen börjar säga ifrån igen. Och jag skulle aldrig kunna köra på och utsätta mig för samma långvariga sömnbrist idag som tidigare utan att kollapsa totalt, så tror absolut på att man tyvärr har en mer känslighet och är mer sårbar. Kanske så att skulle man ha ett helt problem och stressfritt liv (som ingen förälder har) i flera år så kanske man kan återställa sig helt, men så ser inte livet ut. 
Angående din medicinering så låter det ju som att du får en bra balans i humöret och ändå skönt med mer energi och att du kan organisera och fokusera bättre, men något jag antar du inte kan vara utan heller. Inte alls roligt när minnet, fokus och koncentrationsförmågan försvinner, något vi behöver för att fungera i vardagen.

Alltså jag kan ju vara utan all min medicin, men jag tycker det är onödigt att gå runt och lida när man inte behöver det. Jag tar inte voxran nu under graviditeten och det går bättre än förväntat. Men sedan passar ju inte medicin alla, alla behöver ju inte det.

Som du säger själv så tror jag att det kommer att bli påfrestande för dig att börja jobba. Det är nog sant det du säger om man eliminerarade all stress och måsten så skulle man återhämta sig bättre, men ja vi har ju barn så det går ju inte. En avlastningsfamilj är inte ett alternativ? Jag har sambo sen i somras så nu har jag ju avlastning.

Vad skönt för dej att du mår bättre pga graviditeten och graviditetshormonerna, och grattis till graviditeten :). Precis, det är jätteindividuellt med medicinering.

Grattis även till sambon som finns där för dig och hjälper till.
Oj, har inte kommit så långt i tankarna vad det finns för andra alternativ därute för avbelastning, är så väldigt försiktig av mig att lämna över till folk jag inte känner eller är inom familjen, har jag faktiskt aldrig gjort förutom nu förskolan några dagar i veckan förstås... då kämpar jag nog istället. Något du testat själv?

Tack :)

Jag förstår, jag vågar inte heller lämna mina barn till vem som helst. Så har inte provat avlastningsfamilj även om jag hade behövt det. Jag har dock grannar som använder sig av det och dom är nöjda. Jag själv har även bott i olika jourhem. En gång nämnde min syster att om man reser med ving så kan man lämna barnen i bamseklubben med bamse som tar hand om dom, "bamse är säkert pedofil" sa jag och min syster frågade om jag var helt tokig. Så lite litar jag på människor lol.

Tycker det låter vettigt och förståndigt med kritiskt tänkande i sådana lägen som du har, helt rätt....avbelastning till föräldrarna på hotell blir mer och mer vanligare i olika former....när jag bodde utomlands fick jag erfara några varianter. En tjej lämnade sin 5åriga flicka på hotellet till någon i personalen, dem ringde till mamman när klockan blev 1 på natten, men mamman dök upp först vid 3 på natten med noll koll egentligen på hur sin dotter hade det. Jag såg även en väldigt ung kille ta hand om en liten kille på kanske 3 år och dem var på lekplatsen ihop rätt sent på kvällen, killen verkade bra och snäll men ändock...det är trots allt en totalt främling som man släpper med sitt barn på kvällen utomhus utomlands. 
Jag mår bäst när mitt barn är tryggt, så om någon i familjen kan ta henne så är dem mer än välkomna eller vänner jag verkligen litar på (men det har dock inte hänt med vänner än) men där går gränsen för min del. Skulle bara oroa ihjäl mig annars! 
Hoppas det går bra nu med barn nummer 3 för dig och att krafterna finns där hela vägen ut med allt vad det innebär med småbarn ! Tyvärr så var jag själv tvungen att ta beslutet att välja bort att skaffa ett syskon till när det var som värst med orken. 

Tack :) Det är klokt att inte skaffa fler barn när man känner att man inte orkar. Jag kände mig inte redo förens nu då jag blivit stabilare.

Jag är helt ensam med två barn o jag är/har varit på väg att bränna ut mig de senaste åren. "Kraschar" ibland - men tar mig sedan upp. Klarar inte av negativ stress längre, o jag har haft attacker av panikångest samt hjärtklappning o skakningar. Svårt att säga exakt vad det beror på men jag tror att det är hela livssituationen; att göra två föräldrars jobb ensam, att pussla med omöjliga arbetstider o barnomsorg/barnvakt, att ständigt känna sig otillräcklig/som en usel förälder, ett barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning osv. Däremellan rusar tankarna i huvudet, med ett ständigt planerande o framförhållning.

Jag tänker rent spontant, utifrån min egen situation, att man får försöka göra det bästa av det man har att tillgå. Har du inte möjlighet till avlastning så får du se till att få återhämtning ändå. Öva dig i att bara vara. Antingen på kvällen när barnet kanske tittar på barnprogram eller efter att hen gått o lagt sig. Alternativt för in saker i vardagen som gör dig glad! Gillar du att träna men har svårt att ta dig iväg till ett gym; träna då hemma i vardagsrummet eller ta en promenad eller springtur med barnet i vagn eller på cykel. Gör det bästa utav de resurser du har!

Gillar du att läsa så lägg dig o läs när barnet ser på barnprogram på kvällen. Det kan vara avkopplande.

Kolla om mindfulness kan vara något för dig? Jag har nyss läst "Mindfulness för föräldrar" - den gav mig absolut en tankeställare om hur man faktiskt lever sitt liv.

Oroa dig inte för dagishämtningar o att du kommer att behöva stressa från jobbet o komma försent. Ta det när det kommer o lös det då. Än så länge är det bara tankar i ditt huvud - tankar som knappast får dig att må bättre. Att inte hinna till dagis har varit mitt minsta problem genom åren (mina barn är nu 7 o 12 år). Och är man sen någon gång så är det inte värre än att man lyfter luren o ringer till dagis - det har aldrig varit några problem. Alternativt ange dagistider "med marginal", så behöver du inte känna dig stressad.

Har du omöjliga arbetstider som inte passar ihop med livet som ensamstående förälder så kolla upp möjligheterna till att förändra situationen. Jag har jobbat skift i alla år men då jag har nått gränsen för vad som fungerar rent praktiskt med två barn som bara blir äldre så tog jag för tre år sedan beslutet att börja plugga på högskola. Nu är jag snart färdig med mina studier o kommer att kunna söka jobb med bättre arbetstider, som jag inte var kvalificerad för innan.

Mitt råd är sammanfattningsvis att göra det bästa av situationen; acceptera att ditt liv ser ut så här just nu, o sedan utgår du därifrån. Gör de (små) förändringar du kan - o förhoppningsvis kommer de att få dig att må bättre.

@Mamma M. 
Tack för ett jättebra inlägg och feedback på mina frågor. Du tar verkligen upp jättebra och vettiga saker som jag helt håller med om och har testat eller tänkt på.
Jag kan inte annat än beundra alla ensamstående flerbarnsmammor därute, men det låter även som en del får problem med hälsan och måendet. Men många utav oss har inget val mer än att köra på. Otroligt imponerande och starkt av dig att förändra ditt liv mitt i barnuppfostran och läsa på universitet som verkligen kräver mental energi och fullt engagemang både helger,kvällar och vardagar! 
Tänkte själv inte på det när jag kom hem igen, att inom det yrke jag jobbade med sist så ingår mycket helger och kvällar, så jag har fått tacka nej till en del erbjudanden också. Så även jag inser att det är jobb dagtid som måste gälla nu, och eftersom även jag har högre utbildning så söker jag nu andra vägar och områden. Men ja, innan allt faller på plats så uppkom det många tankar och oro över om hur jag kommer att få det att fungera både praktiskt och att också orka. 

Det här med mindfullness tänkte jag på väldigt mycket när jag kände att jag totalt tappade greppet och fick ångest och panikattacker för första gången i mitt liv och känslorna plötsligt var utanpå och överallt istället för innanför. Jag tror att panikattacker kan komma när hjärnan helt enkelt kollapsar av stress, sömnbrist och för hårt tryck, för jag har aldrig haft i övrigt några psykiska problem i mitt liv, men alla slags symptom kom med stressen/sömnbristen och isoleringen och ensamheten med detta som även då resulterade i depression. 

Det här med glädje, att göra saker man tycker om osv, tycker det är så rätt att du tar upp det, för det är också något jag insåg och märkte hur jäkla viktigt det är, att även göra saker man verkligen tycker om och är roligt, som man mår bra av också. Det kan låta som en kliché och lättsam faktor i sammanhanget, men det är viktigare än vad man tror, att vara med vänner man tycker om, den sociala biten och även njuta av livet, men det är supersvårt när man går på knäna eller är utbränd, då är man inte mottaglig för något eller har orken mer än att ta hand om sitt barn och knappt det. 
Men i förebyggande syften så håller jag med om att bara stänga av dator,tv,radio och allt brus som tröttar ut hjärnan, och istället läsa en bok exempelvis och hitta lite tystnad och lugn, även om jag väldigt sällan har fått ro eller tid för detta än för tycker att det finns alltid saker att ordna och fixa med. Men att läsa blir lite som en mindfullness, det skapar ett lugn och en härlig ro och man går in i sig själv, något man kan behöva. 

Du har helt rätt med att just nu är allt i mina tankar, men vissa saker är rätt lätt att räkna ut och man måste samtidigt vara realist.
Jag förstår att det kommer inte ens vara någon marginal med tiden om jag får heltidsjobb och slutar klockan 5 och skall hämta min dotter 4 mil därifrån (där jag bor och där det geografiskt finns mest utbud på jobb) Kan ej förvänta mig att personalen skall jobba övertid för mig, 1-2 ggr kan väl överses med men ha pressen att det inte får hända flera gånger, för jag har ingen att ringa heller. Det jag ser som en lösning är att jag helt enkelt får begränsa mig geografiskt, att jag måste hitta ett jobb som är nära där vi bor men då blir givetvis valmöjligheten betydligt mindre/begränsad, annars blir det tufft eller på snudd till omöjligt har jag räknat ut, tyvärr. 

Som du säger, man kan nog hitta en OK och överkomlig lösning genom att pussla och prioritera när det gäller det praktiska även om det kan bli väldigt tufft, men känner att problemet kommer när det blir mycket sjukdomar, det blir långvarigt och upprepande, och vi bägge blir sjuka, att sömnen blir väldigt lidande,  och man skall dessutom orka jobba på det när orken återigen börjar lysa med sin frånvaro, för tyvärr så är det så att idag kan jag inte bara köra på, även om viljan finns där så säger kroppen och huvudet ifrån rätt så snabbt idag om jag ej sovit bra på flera veckor, och det börjar med känsla av matthet och orkeslöshet och att motivering och driv försvinner. 
Eftersom hon är det enda barnet så blir det även att hon vill bli underhållen mycket och blir rastlös fort och där kommer samvetet in också, om hon haft ett syskon så hade dem roat sig själva betydligt mer med lek osv. 

Du tar upp jättebra punkter och verktyg för att må bra och att hantera sin situation bättre, men får man fråga hur du reagerar när du utsätts för långvarig sömnbrist och samtidigt måste jobba och klara allt ensam som livet och vardagen i övrigt kräver med 2 barn och allt runtomkring?

Hej Caroline här 2 barns mamma dom är 3 1 halvt år söker vänner Stockholm

Sömnbrist kan jag inte säga att jag har haft något större problem med överlag - visst sover man sämre i perioder med barn som vaknar, ligger bredvid eller helt enkelt bara vaknar okristligt tidigt, men jag är nog rätt bra på att känna av när jag har sovit för lite o då går jag helt enkelt o lägger mig så tidigt jag kan på kvällen. Då brukar det jämna ut sig rätt snabbt.

Det senaste året har jag ju som sagt känt av hjärtklappning o skakighet främst när jag känner mig stressad, vilket jag allt för ofta gör i vardagen med allt pusslande. Det sätter sig även lätt på humöret o tålamodet.
Under de år som har varit så har jobbet i sig varit roligt att gå till - jag har sett det som min egentid o den tid då jag ostört får tid att träffa andra vuxna
Nu under studietiden har det ju sätt lite annorlunda ut o det har nog också bidragit till ökad stress. Det ska med andra ord bli skönt när studierna är över o jag börjar jobba igen. För jag mår helt klart bättre av att vara på jobbet än att "ligga hemma" när jag känner mig stressad o deppig. MEN för att det ska vara en glädje att gå till jobbet så krävs det ju att allting runt omkring fungerar också, med barnen.

I vintras/våras fick jag panikångestattacker för första gången i mitt liv. Peppar, peppar så har de inte återkommit sedan dess men ibland känner jag hur nära det är.
Jag har mer o mer känt de senaste åren, i mina stressigaste stunder, att tankarna bara rusar i huvudet. Likaså har jag fått svårt att koncentrera mig ibland, o jag har svårt att fatta de allra enklaste beslut. Det i sin tur kan ge ångest.
Till o från har jag vaknat jättetidigt på morgnarna, med en oroskänsla i kroppen med hjärtklappning o magont som följd.
Ibland känner jag att jag isolerar mig, jag orkar inte längre umgås med vänner som förr.

För min del ligger mycket av problematiken i mina tankar - men även såklart att jag måste ta det LUGNARE. Inte ha så höga krav på mig själv o inte så stor press. Inte se helgerna som fullspikade dagar med en massa måsten, utan tillåta mig att bara vara. Strunta i alla måsten lite mer.
Och att inte se det värsta i saker o ting o tänka "tänk om...". Inte heller tänka så mycket på vad "alla andra" tycker.

Även fast jag trivs helt okej med att vara ensam o jag trivs egentligen jättebra med min livssituation överlag (jag är tacksam över mina barn, mitt jobb, valet att studera, min ekonomi, mina vänner, mina möjligheter att resa osv osv) så kan jag tänka jättemycket på att ANDRA säkert ser ner på mig eftersom jag är ensamstående o att de dessutom säkert tycker synd om mina barn som växer upp med en ensamstående mamma. Och den bilden av mig själv gör ju att man känner sig både mindervärdig o stressad, dvs jag MÅSTE GÖRA ÄNNU MER O ÄNNU BÄTTRE, liksom för att bevisa att vi har det bra. För det har vi ju egentligen, jag kan inte säga att jag saknar så mycket i mitt liv rent generellt - o skulle jag sakna något så skulle jag med all säkerhet se till att ordna det på något vis. Jag tror på att vara "sin egen lyckas smed".
Men trots detta går jag o tänker så innerligt mycket på vad "alla andra" har för bild av mig.

Nu blev det ett långt o säkert rörigt inlägg - hoppas det gick att läsa.
Inte så mycket tips o råd till dig direkt TS men du ville ju veta lite hur jag reagerar..

På något vis tänker jag att du är lite som jag; att du tar ut det värsta i förskott lite grann. Kanske har jag fel...? Men jag tror att det påverkar än jättenegativt hur som helst, o är säkert ett stor bidragande faktor till den stress man känner.
Därav är min strävan att försöka leva lite mer i nuet o att inte tänka/oroa mig för långt framåt.

@MammaM
Inga dåliga inlägg vi skriver....:). Ingen fara, du skrev ett långt inlägg med olika strategier tidigare, även bra att få insyn i hur andra coopar också i vardagen och det låter som att du småkrashar mellan varven och kroppen säger ifrån, och det skall man ta på allvar givetvis, men du låter även otroligt stark och positiv i ditt tänk, stark man vara under lång period om man har stabil grund att stå på från början med hälsan, men att köra på för hårt brukar inte fungera i längden oavsett. Tacksamt att du ändå får sömnen att fungera och snabbt kan ta igen om du känner dej utmattad, hade du inte haft den så hade det nog ej varit hållbart, den är jätteviktig.
Jag brände ut mig och det var enbart för sömnbristen, hade inte en flängig vardag, men den långvariga sömnbristen och ensamheten under koliktiden och även senare, som var så extrem satte sina spår, och var inte alls förvånad när det hände, kände på mig att något skulle hända och förvarnade min man, men han kunde inte göra så mycket tyvärr. 
Med detta kom även senare panik och ångestattacker, skakningar i kroppen som även du nämner, hjärntröttheten, svårt med fokus och minne, mattheten och handlingsförlamningen, och även jag problem med magen, som idag konstaterat förmodligen är IBS, och detta kan vara även psykologiskt relaterat, så tyvärr så är det mycket symptom som kan komma med stressen och utbrändheten och allt utlöses från hjärnan, och därför är även det sociala och glädjen i livet jätteviktigt för att inte hamna i deprimerande tankar, men depression kan vara oundvikligt och kommer som ett brev på posten om sömnbristen blir för stor. Även om viljan någonstans finns där att vilja träffa vänner och bekanta som du även nämner så håller jag med om att man många gånger inte orkar eller tappar lusten och allt blir en ond cirkel, många gånger även om jag träffat vänner så hade jag inte varit närvarande mentalt pga tröttheten. 
Men du känns väldigt aktiv med resor, vänner, jobb, barn osv. 
Tycker däremot att du tyvärr skapar ett problem helt i onödan och det är att du tänker på vad andra tycker osv. Dem där andra du nämner, vem säger att dem är så lyckliga i sina situationer eller i sin tvåsamhet osv. Det finns ingen gyllene regel eller hur allt skall vara, det är bara vi människor som skapar dem kraven på oss men samhället börjar ju så sakteliga luckras upp när det gäller dem här fasta traditionella familjekonstellationen "mamma pappa barn". Om du är lycklig i livet där du är nu med dina barn och känner att du hanterar det bra så skall du klappa dig själv på axeln och ge dig en guldstjärna istället tycker jag. Sen att du även utvecklar dig själv genom utbildning måste ju kännas givande. Du har all rätt att utstråla styrka, glädje och självkänsla istället, synd att låta andra i livet förstöra den känslan i onödan. 
Beroende på vilket jobb man har såklart, men jag håller med, det är väldigt tufft att studera, det hänger alltid! över en, man kan aldrig tänka, "vad skönt nu är det helg" och hjärnan måste vara uppkopplad jämnt. Jag har också jobbat med ensamstående mammor som tyckte att det var skönt att komma till jobbet och få en liten egen frizon där och komma bort från stressen lite som du nämner.
Jo jag håller med dig, jag tar nog ut saker lite i förväg....så när du skrev det i ditt första inlägg tog jag verkligen åt mig av det...jag är väl samtidigt lite realist och känner redan nu att jag inte kan pusha på för hårt, det skulle vara mer dumt än smart, så måste trots allt idag se till mina begränsningar gällande orken och försöker alltid ta in lite kritiskt tänkande också idag för mitt och mitt barns skull. Jag känner dock till skillnad från dig att jag saknar att ha pappan närvarande enormt mycket och se mitt barn leka,busa och även få kärlek från honom och vice versa, det är en helt annan känsla, mer fullkomlig känsla när vi är som en familj. Vår situation är inte direkt självvald och inte den lyckligaste just nu, utan vi har tvingats att tillfälligt separera från varandra pga praktiska skäl.