Ensamstående mamma på heltid!

@Pkb. Måste först säga att jag beklagar ditt tillstånd. Om du varit ensam med 2 småbarn så blir jag inte alls förvånad att du krashade till slut. Jag blev själv utbränd för 1,5 år sedan, började med att vårt barn hade kolik, min man jobbade jämnt så jag blev ensam med detta, sen vaknade hon varje natt i ytterligare 1,5 år ca och jag var ensam med henne i sverige igen flera månader utan avbelastning. Pga utbrändheten så har jag inte kunnat skaffa ett barn till. Jag lyckades återhämta mig utan medicinering men har inte alls samma energi och styrka längre utan mer stresskänslig. Jobbade du och dessutom ensam med 2 barn?? Jag tror du har rätt..att börjar man känna så här så behöver man hjälp utifrån, men om den ej finns är det svårt. Känner jag så här nu vet jag inte hur jag skall känna med att även jobba heltid osv. Man vinner inget på i längden att ej lyssna på sin kropp, bara köra på och ta sig vatten över huvudet, jag gjorde likadant och är därför rädd att jag bli utbränd igen, min dotter behöver en glad och fungerande mamma!

@tow2mater.
Pappan kanske kommer att kunna träffa sin dotter några veckor bara på 1 helt år, om vi har möjlighet att besöka honom, men inte heller det någon garanti just nu sålänge vi bor här. Han kommer antagligen jobba såpass mycket att han ej får chans att tillbringa kvalitetstid med henne som vi önskar om vi hälsar på. Vi har bott utomlands tidigare med pappan, där jag var ensam såpass mycket att jag brände ut mig,  så nu bestämde vi att jag skulle flytta före med vår dotter och starta upp något här igen, för hela familjens skull men mest för vår dotters skull, då hon har bättre förutsättningar och trygghet i Sverige. 
Men inser att detta var svårare än jag trott, med både det praktiska men även när sjukdomar och förkylningar förhindrar och försvårar allting så oerhört mycket. 1 år kan man tycka att man borde stå ut med, men börjar bli tveksam om jag faktiskt orkar detta helt ensam....när jag varit utbränd tidigare för bara knappt 1,5 år sedan.

@japp......det stämmer nog det du säger....att det blir lättare när dem blir liter mer äldre och självgående, nu är ju min dotter i en rätt så jobbig ålder och kommer att vara som 3åring. Sen blir dem tydligen väldigt utsatta för sjukdom just första året på förskolan, innan dem jobbat upp ett immunförsvar, men det är ju just detta året som jag är ensam med min dotter, har redan märkt av det, hon har varit sjuk i 2 omgångar och totalt 1 månad på knappt 2 månader på förskolan. 

Tro mig, man funderar mycket även över hur starka vissa är.....samtidigt så brukar det ej hålla i längden och sjukdomar i kroppen kan även uppenbara sig som ett tecken på att man överansträngt kroppen alltför lång tid och pressat den till det yttersta så att man till slut bryter ner den. Insåg när jag hade bränt ut mig, att det handlade inte om hur många barn man har alla gånger, utan det handlar om sömnen och hur viktigt det är att man får sova och att emellanåt får avbelastning när man går på knäna (vilket jag inte fick), om kroppen aldrig får återhämta sig och ständigt blir utsatt för enorm sömnbrist under flera år så är det inte konstigt att man blir sjuk. Man kan ha 1 barn som sover lite, eller aldrig sover, har kolik osv, eller 2 barn som alltid sover och mycket....det är inte alltid kvantiteten som räknas. Det stämmer helt, mamman är instinktivt totalt självuppoffrande från Dag 1 och man glömmer sig själv och sina behöv totalt. Du låter som en förståndig och smart person med massa vilja och driv...och det kanske är dem egenskaperna som till slut bränner ut en.

 Får jag lov att fråga vilket sätt din medicinering har hjälpt dig och vilken medicin det handlar om? Har du fått mer energi och ork och blivit piggare, du skriver att du ej återhämtat dig än trots det gått så lång tid osv. Mitt problem är att jag inte har samma ork och uthållighet längre eller är lika stresstålig och det är just den biten jag behöver hjälp med, känner mig både svag i huvud och kropp när stressen blir för mycket. Är även lite rädd för att bli beroende så valde att försöka återhämta mig utan medicinering även om det tog lång tid och jag trillar snabbt ner i orkeslösheten när sömnen tryter. Och även jag drabbades av depression som man oftast gör när man inte fått sova riktigt på flera år, så ja som sagt, är därför jag är rädd för att bli utbränd igen här och känner att man kanske får sätta hälsan före vissa andra saker. 

Tror det kan stämma till viss del. Av egen erfarenhet så när jag haft en bra återhämtningsfas där jag inte haft några större utmaningar eller stress så har jag byggt upp en viss styrka igen och kan ta lite sömnbrist igen under en period. Men uthålligheten är inte långvarig och jag känner snabbt när kroppen börjar säga ifrån igen. Och jag skulle aldrig kunna köra på och utsätta mig för samma långvariga sömnbrist idag som tidigare utan att kollapsa totalt, så tror absolut på att man tyvärr har en mer känslighet och är mer sårbar. Kanske så att skulle man ha ett helt problem och stressfritt liv (som ingen förälder har) i flera år så kanske man kan återställa sig helt, men så ser inte livet ut. 
Angående din medicinering så låter det ju som att du får en bra balans i humöret och ändå skönt med mer energi och att du kan organisera och fokusera bättre, men något jag antar du inte kan vara utan heller. Inte alls roligt när minnet, fokus och koncentrationsförmågan försvinner, något vi behöver för att fungera i vardagen.

Vad skönt för dej att du mår bättre pga graviditeten och graviditetshormonerna, och grattis till graviditeten :). Precis, det är jätteindividuellt med medicinering.

Grattis även till sambon som finns där för dig och hjälper till.
Oj, har inte kommit så långt i tankarna vad det finns för andra alternativ därute för avbelastning, är så väldigt försiktig av mig att lämna över till folk jag inte känner eller är inom familjen, har jag faktiskt aldrig gjort förutom nu förskolan några dagar i veckan förstås... då kämpar jag nog istället. Något du testat själv?

Tycker det låter vettigt och förståndigt med kritiskt tänkande i sådana lägen som du har, helt rätt....avbelastning till föräldrarna på hotell blir mer och mer vanligare i olika former....när jag bodde utomlands fick jag erfara några varianter. En tjej lämnade sin 5åriga flicka på hotellet till någon i personalen, dem ringde till mamman när klockan blev 1 på natten, men mamman dök upp först vid 3 på natten med noll koll egentligen på hur sin dotter hade det. Jag såg även en väldigt ung kille ta hand om en liten kille på kanske 3 år och dem var på lekplatsen ihop rätt sent på kvällen, killen verkade bra och snäll men ändock...det är trots allt en totalt främling som man släpper med sitt barn på kvällen utomhus utomlands. 
Jag mår bäst när mitt barn är tryggt, så om någon i familjen kan ta henne så är dem mer än välkomna eller vänner jag verkligen litar på (men det har dock inte hänt med vänner än) men där går gränsen för min del. Skulle bara oroa ihjäl mig annars! 
Hoppas det går bra nu med barn nummer 3 för dig och att krafterna finns där hela vägen ut med allt vad det innebär med småbarn ! Tyvärr så var jag själv tvungen att ta beslutet att välja bort att skaffa ett syskon till när det var som värst med orken. 

@Mamma M. 
Tack för ett jättebra inlägg och feedback på mina frågor. Du tar verkligen upp jättebra och vettiga saker som jag helt håller med om och har testat eller tänkt på.
Jag kan inte annat än beundra alla ensamstående flerbarnsmammor därute, men det låter även som en del får problem med hälsan och måendet. Men många utav oss har inget val mer än att köra på. Otroligt imponerande och starkt av dig att förändra ditt liv mitt i barnuppfostran och läsa på universitet som verkligen kräver mental energi och fullt engagemang både helger,kvällar och vardagar! 
Tänkte själv inte på det när jag kom hem igen, att inom det yrke jag jobbade med sist så ingår mycket helger och kvällar, så jag har fått tacka nej till en del erbjudanden också. Så även jag inser att det är jobb dagtid som måste gälla nu, och eftersom även jag har högre utbildning så söker jag nu andra vägar och områden. Men ja, innan allt faller på plats så uppkom det många tankar och oro över om hur jag kommer att få det att fungera både praktiskt och att också orka. 

Det här med mindfullness tänkte jag på väldigt mycket när jag kände att jag totalt tappade greppet och fick ångest och panikattacker för första gången i mitt liv och känslorna plötsligt var utanpå och överallt istället för innanför. Jag tror att panikattacker kan komma när hjärnan helt enkelt kollapsar av stress, sömnbrist och för hårt tryck, för jag har aldrig haft i övrigt några psykiska problem i mitt liv, men alla slags symptom kom med stressen/sömnbristen och isoleringen och ensamheten med detta som även då resulterade i depression. 

Det här med glädje, att göra saker man tycker om osv, tycker det är så rätt att du tar upp det, för det är också något jag insåg och märkte hur jäkla viktigt det är, att även göra saker man verkligen tycker om och är roligt, som man mår bra av också. Det kan låta som en kliché och lättsam faktor i sammanhanget, men det är viktigare än vad man tror, att vara med vänner man tycker om, den sociala biten och även njuta av livet, men det är supersvårt när man går på knäna eller är utbränd, då är man inte mottaglig för något eller har orken mer än att ta hand om sitt barn och knappt det. 
Men i förebyggande syften så håller jag med om att bara stänga av dator,tv,radio och allt brus som tröttar ut hjärnan, och istället läsa en bok exempelvis och hitta lite tystnad och lugn, även om jag väldigt sällan har fått ro eller tid för detta än för tycker att det finns alltid saker att ordna och fixa med. Men att läsa blir lite som en mindfullness, det skapar ett lugn och en härlig ro och man går in i sig själv, något man kan behöva. 

Du har helt rätt med att just nu är allt i mina tankar, men vissa saker är rätt lätt att räkna ut och man måste samtidigt vara realist.
Jag förstår att det kommer inte ens vara någon marginal med tiden om jag får heltidsjobb och slutar klockan 5 och skall hämta min dotter 4 mil därifrån (där jag bor och där det geografiskt finns mest utbud på jobb) Kan ej förvänta mig att personalen skall jobba övertid för mig, 1-2 ggr kan väl överses med men ha pressen att det inte får hända flera gånger, för jag har ingen att ringa heller. Det jag ser som en lösning är att jag helt enkelt får begränsa mig geografiskt, att jag måste hitta ett jobb som är nära där vi bor men då blir givetvis valmöjligheten betydligt mindre/begränsad, annars blir det tufft eller på snudd till omöjligt har jag räknat ut, tyvärr. 

Som du säger, man kan nog hitta en OK och överkomlig lösning genom att pussla och prioritera när det gäller det praktiska även om det kan bli väldigt tufft, men känner att problemet kommer när det blir mycket sjukdomar, det blir långvarigt och upprepande, och vi bägge blir sjuka, att sömnen blir väldigt lidande,  och man skall dessutom orka jobba på det när orken återigen börjar lysa med sin frånvaro, för tyvärr så är det så att idag kan jag inte bara köra på, även om viljan finns där så säger kroppen och huvudet ifrån rätt så snabbt idag om jag ej sovit bra på flera veckor, och det börjar med känsla av matthet och orkeslöshet och att motivering och driv försvinner. 
Eftersom hon är det enda barnet så blir det även att hon vill bli underhållen mycket och blir rastlös fort och där kommer samvetet in också, om hon haft ett syskon så hade dem roat sig själva betydligt mer med lek osv. 

Du tar upp jättebra punkter och verktyg för att må bra och att hantera sin situation bättre, men får man fråga hur du reagerar när du utsätts för långvarig sömnbrist och samtidigt måste jobba och klara allt ensam som livet och vardagen i övrigt kräver med 2 barn och allt runtomkring?

@MammaM
Inga dåliga inlägg vi skriver....:). Ingen fara, du skrev ett långt inlägg med olika strategier tidigare, även bra att få insyn i hur andra coopar också i vardagen och det låter som att du småkrashar mellan varven och kroppen säger ifrån, och det skall man ta på allvar givetvis, men du låter även otroligt stark och positiv i ditt tänk, stark man vara under lång period om man har stabil grund att stå på från början med hälsan, men att köra på för hårt brukar inte fungera i längden oavsett. Tacksamt att du ändå får sömnen att fungera och snabbt kan ta igen om du känner dej utmattad, hade du inte haft den så hade det nog ej varit hållbart, den är jätteviktig.
Jag brände ut mig och det var enbart för sömnbristen, hade inte en flängig vardag, men den långvariga sömnbristen och ensamheten under koliktiden och även senare, som var så extrem satte sina spår, och var inte alls förvånad när det hände, kände på mig att något skulle hända och förvarnade min man, men han kunde inte göra så mycket tyvärr. 
Med detta kom även senare panik och ångestattacker, skakningar i kroppen som även du nämner, hjärntröttheten, svårt med fokus och minne, mattheten och handlingsförlamningen, och även jag problem med magen, som idag konstaterat förmodligen är IBS, och detta kan vara även psykologiskt relaterat, så tyvärr så är det mycket symptom som kan komma med stressen och utbrändheten och allt utlöses från hjärnan, och därför är även det sociala och glädjen i livet jätteviktigt för att inte hamna i deprimerande tankar, men depression kan vara oundvikligt och kommer som ett brev på posten om sömnbristen blir för stor. Även om viljan någonstans finns där att vilja träffa vänner och bekanta som du även nämner så håller jag med om att man många gånger inte orkar eller tappar lusten och allt blir en ond cirkel, många gånger även om jag träffat vänner så hade jag inte varit närvarande mentalt pga tröttheten. 
Men du känns väldigt aktiv med resor, vänner, jobb, barn osv. 
Tycker däremot att du tyvärr skapar ett problem helt i onödan och det är att du tänker på vad andra tycker osv. Dem där andra du nämner, vem säger att dem är så lyckliga i sina situationer eller i sin tvåsamhet osv. Det finns ingen gyllene regel eller hur allt skall vara, det är bara vi människor som skapar dem kraven på oss men samhället börjar ju så sakteliga luckras upp när det gäller dem här fasta traditionella familjekonstellationen "mamma pappa barn". Om du är lycklig i livet där du är nu med dina barn och känner att du hanterar det bra så skall du klappa dig själv på axeln och ge dig en guldstjärna istället tycker jag. Sen att du även utvecklar dig själv genom utbildning måste ju kännas givande. Du har all rätt att utstråla styrka, glädje och självkänsla istället, synd att låta andra i livet förstöra den känslan i onödan. 
Beroende på vilket jobb man har såklart, men jag håller med, det är väldigt tufft att studera, det hänger alltid! över en, man kan aldrig tänka, "vad skönt nu är det helg" och hjärnan måste vara uppkopplad jämnt. Jag har också jobbat med ensamstående mammor som tyckte att det var skönt att komma till jobbet och få en liten egen frizon där och komma bort från stressen lite som du nämner.
Jo jag håller med dig, jag tar nog ut saker lite i förväg....så när du skrev det i ditt första inlägg tog jag verkligen åt mig av det...jag är väl samtidigt lite realist och känner redan nu att jag inte kan pusha på för hårt, det skulle vara mer dumt än smart, så måste trots allt idag se till mina begränsningar gällande orken och försöker alltid ta in lite kritiskt tänkande också idag för mitt och mitt barns skull. Jag känner dock till skillnad från dig att jag saknar att ha pappan närvarande enormt mycket och se mitt barn leka,busa och även få kärlek från honom och vice versa, det är en helt annan känsla, mer fullkomlig känsla när vi är som en familj. Vår situation är inte direkt självvald och inte den lyckligaste just nu, utan vi har tvingats att tillfälligt separera från varandra pga praktiska skäl.