Jag försöker våga mig in här trots att det är väldigt tidigt fortfarande. Fick detta idag på morgonen vilket känns tryggt då jag är på äl+14 enligt ff.
Nu hoppas jag bara att jag äntligen får behålla denna gången! Är det kanske äntligen vår tur?
Grattis!! Vad kul :) vet hur du känner. Jag vågar knappt skriva här..
Vi borde ha bf nära varandra? Vårat är 12/8 :)
Ser bra ut med ökning:) men tänk på att inte stirra dig blind på testen. Höll på att få spel när mitt aldrig slog om till +3. Med sista vul nu så visar de stämma med den dan jag är i så cb kan visa fel.
Grattis igen:)
Tack men det är nog ett sent missfall även om det räknas som tidigt fram till 12+0 är ju
11+2 idag så vi föll precis på målsnöret.
Det är missfall för mig har två olika läkare konstaterat. Det fanns bara rester kvar som jag fått tabletter för att få ut.
Önskar alla här stort lycka till
Ni som inte kunnat glädjas i början av graviditeten, hur har ni hanterat de känslorna?
Min hjärna är helt inställd på att även denna graviditeten kommer sluta i mf/ma. Jag drömmer om det på nätterna och drömde innan jag plussade att jag skulle plussa, men få mf. Jag har undvikit att ringa bm för det är ju ingen ide om det ändå ska bli ett mf av det hela. Typ så går mina tankar just nu. Igår försvann nästan all ömhet i brösten dessutom och då är det inte någon känsla längre utan ett faktum :/ läser och läser och vet att symptom kan försvinna utan att det behöver vara något, men det hjälper inte.
Någon som känt likadant och hur har ni lyckats hantera känslorna?
Vet hur du känner. Allt känns hopplöst och jag är noga att säga till sambon varje gång vi nämner magen att -om det går bra..
Jag är i 5+5 idag och min första symptom var brösten som ömmade och svällde sen en dag förra veckan försvann det. Kände inget på hela dagen så jag fick panik och skrev här.. Tänkte att nu är det kört. Kände inget morgonen efter heller men det kom lite smygande under dagen. Sen har jag haft så, ena dagen bränner det i hela brösten, nästa dag bara lite öm i bröstvårtorna, sen inget, sen pang igen.
Så jag försöker slappna av nu när de gäller symptom. Skit svårt, men vi är fler som har så att det kommer och går :)
När vi väntade andra barnet kände jag som du hela graviditeten. Att jag inte kunde glädjas för det skulle säkert sluta i mf el liknande ändå. Att det sen föddes en fantastiskt frisk liten flicka hemma kändes overkligt. Denna gång är jag mer optimistisk då jag snart är i v.12, vet att allt kan hända ändå men det är en känsla i kroppen som säger att det kommer gå bra. Tror inte man kan göra något åt oron men i de flesta fall går ju allt bra!
Jag försöker alltid tänka att det inte tjänar något till att oroa sig. Bättre att tro att allt kommer gå bra och glädjas tills motsatsen är bevisad. Meeen det funkar ju såklart inte alla gånger. Oron kommer ändå titt som tätt och det kan man inte göra något åt. Även när barnet är fött kommer man oroa sig. Något som dock verkligen hjälpt mig är att få göra ultraljud. Jag gjorde vul i v 8 när mina symptom helt plötsligt försvann och jag var övertygad att det var ett nytt MA, kub i v 12 och sen ett ul i v 18 pga blödning. Den 27 dec har jag rul. Varje gång man får se sin lilla bebis må bra där inne blir man lite tryggare och det håller i sig i slla fall några dagar. Så har du möjlighet att boka något privat ul kan jag rekommendera detta. Annars kanske du kan prata med din bm om oron och se om du kan få någon extra kontroll.
Så småningom kommer du ju även få livstecken genom att känna fosterrörelser så hela graviditeten behöver inte bli lika mentalt jobbig. Vilken vecka är du i nu?
Imorn ska jag äntligen få lyssna på hjärtat hos bm
Columbus lycka till på rul imorn !