Hur klarar ni av att lämna era små på förskolan?

Jag förstår dig. Vår 18 månaders ska börja på tisdag och det känns inte alls bra. Vår äldsta började när han var 15 månader och det var asjobbigt, han vill fortfarande inte gå till förskolan fast han är 3,5 år (han har dock gått lite på förskolan bara, Max 15h/vecka)

Önskar att man hade haft möjlighet att ha dom hemma längre.

Jag tror att de allra flesta förstår dina känslor.

Jag kände inte alls så när vår dotter började förskolan. Hon var 15 månader (lite drygt). En skillnad kanske var att hon redan pratade hela meningar så hon kunde ju uttrycka vad hon ville. 

Efter att ha träffat personalen har jag fullt förtroende för dem och att de alltid vill min dotters och de andra barnens bästa. Både i utveckling och inlärning med pedagogik och verktyg som de fått via utbildning och i omhändertagande som de har med sig som personer (? - kanske även ingår i utbildningen, det vet inte jag)

Man vet aldrig hur det blir, men jag tror att många, många barn trivs jättebra på förskolan! 

Jag har själv utbildat mig till förskolelärare, avslutade utbildningar efter två praktikomgångar då det inte alls är pedagogiskt utan mer förvaring.

Vi har besökt förskolan två ggr och det känns bara fel. Betvivlar att en annan förskola skulle kännas rätt då det är min dotter som känns för liten. För det är väl egentligen en ganska bra förskola med barngrupper på 13-16 barn med tre pedagoger per grupp

I hennes grupp är alla övriga barn 3 år eller äldre (förutom de två som börjar i samma veva som dottern, de är 1 och 1.5).

Hon känns så liten

Hej!
Jag jobbar med småbarn (1-3 år) minsta har rätt att börja redan vid 11 månader.
Jag själv tycker det är galet tidigt. Vissa barn är "äldre" i sig så för dem blir det "lättare". Men alla barn är olika. Förstår att det måste kännas jobbigt att lämna ifrån sitt barn till ngn helt ny person.
MEN, oftast så blir det väldigt bra ändå :)
Kan ni inte ha telefonkontakt? Jag/vi har alltid sms kontakt med föräldrarna i början och när dem gråter vid lämning, just för att man förstår det är jobbigt som förälder :) Och vi har bara fått positivitet att vi har det så :)
Men jag förstår dig! Jag fasar för den dagen jag själv ska lämna mitt barn.

Hoppas allt går vägen! Och ring/tjata/var "jobbig" hur MKT du vill ! Det är din rätt som förälder, tycker jag! Och kortare dagar är alltid bättre, hellre att inskolningen tar längre tid och kortare dagar, allt handlar om barnets trygghet först o främst :)
Lycka till :)

Ja, jag förstår dig. Därför var jag hemma med våra ungar tills de började skolan. 

Jag känner igen mig också. Därför började sonen förskolan när han var 2.5 år. Ville egentligen vara hemma längre men det funkade inte.

Nej, jag känner inte igen mig alls. De har börjat vid 1,5 ungefär och då har det känts lite ovant i början men ändå som ett helt naturligt steg i utvecklingen. Pratat och gått har de gjort sedan länge. 

Vet ni vad hennes sena tal beror på, är hon sen på andra områden med eller är det bara talet som brister? Barn kan kommunicera på fler sätt än genom tal annars, så hon kan göra sig förstådd ändå, förskolepersonal brukar vara duktiga på att läsa av även barn som inte behärskar talet helt. Om man måste eller vill ha barnen på föris så är det viktigt att förmedla trygghet och inte låta sin egen ängslighet, oro och separationsångest föras över till barnet. Då brukar det gå bra om man bara tar inskolningen i barnets takt. 

Förstår dig, jag skulle inte heller vilja lämna en så liten. Men måste man så måste man.
Och förmodligen går det ju bra! De flesta små barn är ledsna när de blir lämnade i början, det är ju naturligt. Oftast går det över ganska fort, men det underlättar ju också om föräldern känner sig trygg med situationen. Så har ni nu inget val, försök verkligen att tänka positivt! Det blir kanske tårar i början, men snart har hon kommit sig till rätta, fått kompisar och en vardag som hon trivs i.