Hur klarar ni av att lämna era små på förskolan?

Jag såg annorlunda på det tidigare. Denna känsla har växt ju närmre det faktum vi kommit

Du är långt ifrån ensam att känna så inför förskolestarten. Jag lämnade mina tvillingar vid 13 månader (alla har inte ett val), och höll dagarna så korta jag kunde för dem. Det var jobbigt för dem i början, men efter 2 veckor så hade jag två som tjoade när vi närmade oss förskolan. Dom var jätte glada att gå dit :)

Nu är dom 15 månader, och ibland vill dom inte ens komma med hem :O 

Visst kan det vara lite gråt ibland någon morgon, men jag vet dom tas hand om och har det kul. Men att skiljas kan ibland vara lite jobbigt.

Men första dagarna jag lämnade dem där ensamma så grät jag när jag gått utanför dörren. Hemskt var det! Så jag förstår dig.

Men det kommer gå bra :)

Det finns många idioter där ja,
framför allt på chefs-nivåerna.

Undrar om du inte har byggt upp en överdrivet dålig bild av förskolan och hur det kommer bli där för ert barn, sen gör du om den bilden till en sanning.
Inte undra på att du mår dåligt då.

Jag tror att så fort du får se själv, med egna ögon att din dotter  har det bra och att hon har det roligt och får ut något av att vara på förskolan.
Jag tror att den dagen din dotter rusar in för att träffa sin kompis eller inte vill gå hem för att hon har så roligt, den dagen släpper din ångest. 

Vad får dig att säga så? 
Vad är det som gör att du tycker så, du måste ha väldigt dåliga erfarenheter.
Kan du berätta, för min bild stämmer inte överens med din? 

När förstår inte riktigt. Tycker det har varit fantastiskt att få följa hur barnen tagit sina första myrsteg mot omvärlden ständigt omhändertagna av fantastisk personal.

Fast är det så illa så flyttar man väl?

Förhoppningsvis går det bra. Min lilla systerdotter älskar att vara på sin förskola. 

Jag förstår Ts känsla. För man lämnar sitt barn hos några man inte riktig känner eller vet hur de är med barnen. Barnet är ju det käraste man har.

Är själv förskollärare och jobbar på en småbarnsavdel. Mitt motto har alltid varit att bemöta och behandla barnen som jag vill att mina barn ska bli bemötta och behandlade. Är själv förälder och väldigt noga med hur deras förskola/skola fungerar

Det gäller att pedagoger bemöter din känsla att lägger lite extra hänsyn till dig genom att dokumentera och visa vad ditt barn gör och hur hen trivs på förskolan. En daglig kontakt där de berättar vad som hänt och vad ditt barn har gjort och hur allt fungerar. Du kanske kan vara med någon dag då och då för att se hur det fungerar.

Sen är förskolan helt annat än hemmet. Det bedrivs en verksamhet och det är flera barn så barnen får inte samma uppmärksamhet som hemma. Det lär sig barnen och det är en viktig socialkompetens att vänta på sin tur, ta hänsyn till andra, hur man beter sig med andra etc.

Jag och mina kollegor är väldigt tydliga att uppmärksamma varje barn varje dag då det är viktigt att se varenda individ.

8-15 är jättebra tid att vara på förskolan. Då är nästan all personal på plats och verksamhetstiderna är oftast mellan 9-14.

Varför ses förskolan som ngt dåligt alternativ? Är det bra pedagoger där och barnet trivs så föredrar jag definitivt det framför att hålla barnet hemma med sina föräldrar till skolåldern. Jag själv hade behövt den sociala träning som förskolan ger, men mina föräldrar tyckte det var bättre att vi "slapp" det. Jag var långt efter i social mognad mina jämnåriga och mkt lillgammal. Tog lång tid att komma ikapp. Hade mkt hellre "tvingats" gå på förskola med mina jämnåriga.

Nu har han gråtit EN eller TVÅ gånger, för att vi fått lyfta ut honom från leken. Jag tycker inte att du bör uttala dig på så lösa grunder om vad som gäller för "just vårt barn" när du vet så lite. Du utgår dessutom ifrån att vi inte är pålästa och/eller ifrån att du själv är påläst.

Jag använder inte Google som någon allmän faktabas. Vi är extremt källkritiska i vårt hem (vi är båda akademiker). Vi läser inte kioskpsykologi heller.

Jag grinade i flera veckor innan inskolningen. Pga detta fick pappan ta inskolningen så mina negativa känslor inte skulle "smitta över".

Var jobbigt i början med gråtande barn, men då vi hade möjlighet att förlänga inskolningen funkade det. Nu är han glad och springer iväg innan man knappt hunnit vinka.

Har alltid haft en negativ inställning till förskolan, jag var själv hemma med min mamma som var dagmamma och hon har alltid också haft en negativ inställning.

Som tur är har vi hittat en jättebra förskola (I ur och skur) som passar honom jättebra :)

Men nu är det där så olika. För min syster älskade att gå på lekis, och nu älskar hennes dotter också sin förskola. Men för min bror gick det inte lika bra. Han vantrivdes på lekis och hade svårt att passa in där. Jag tror inte att fyra ytterligare år med "social träning" skulle ha gjort honom något gott. Jag vet också om ett till fall, där två syskon hade helt olika reaktioner på att börja förskolan. Lyckligtvis hade föräldrarna där förstånd nog att låta den dotter, som inte var så förtjust i dagis, vänta tills hon var redo. Så det är mycket möjligt att du skulle ha trivts på förskola, men det är inte så för alla... 

Det svaret du citerade där var nog det löjligaste jag läst idag. Självklart kan barn geåta för att de blir avbrutna i det de gör. Min dotter kan gråta för att jag knyter skorna fel.

Vi skolade in sonen på dagis då han var 2 år. I vår kommun kommer den som blir barnets egenvårdare på hembesök före starten. Detta var verkligen guld värt! Sonen kände sig trygg med henne från första stund och var väldigt ivrig första dagen han skulle till dagis. Visst har han gråtit ibland vid lämnandet, men personalen är oerhört proffsig i hanterandet och skickar även alltid sms senare hur det har gått så att vi föräldrar inte behöver vara oroliga.

Jag förstår absolut din ångest, men försök att inte ta ut något i förskott. Det kommer antagligen att gå hur bra som helst. Vår son är väldigt tidig med talet, men ändå är det för mig viktigt att personalen varje dag berättar kort hur dagen har gått. De informerar alltid om någon har bråkat med sonen eller tvärtom, men naturligtvis också om roliga saker och sedan naturligtvis om hur han har ätit och sovit osv. En bra dialog med personalen är a och o!

Utbildad och ändå vet du inte att det stavas FÖRSKOLLÄRARE?

Ja för DET var ju värt att gnälla över. Tro det eller ej men alla, även du, kan stava och skriva fel.

Kände samma som du. Det var därför vi valde att skaffa våra tätt. 

Jag tyckte att det var värt att "gnälla" över faktiskt. Visst är det så och det är helt okej, men det är inte okej att inte kunna stava yrket man är utbildad till.

Jag utbildade mig aldrig färdigt inom det yrket

Så var det slutdiskuterat.