Frustrerad över hur lätt andra blir gravida!!!

Måste du komma o säga hur frustrerad du är för att du lätt blir gravid när det är det som TS är frustrerad över att hon inte blir?

Inte schysst alls, du kommer mer o skryter om det.

Hur ofta tänker du tanken att du är tacksam för dina barn för att du kanske inte skulle ha fått några alls? Att kanske du inte skulle ha fått uppleva den här fantastiska delen av livet över huvud taget?

Svara ärligt. Är det dagligen eller upp till flera gånger om dagen?

Jag kan förstås inte tala för någon annan än för mig själv och jag går inte runt och tänker att jag älskar mina barn mer än vad andra föräldrar gör. Men jag tänker dagligen på hur tacksam jag är på ett sätt som jag förmodligen inte hade gjort om det hade varit en "hoppsan".

Inte läst alla kommentarer men jag säger: Sök hjälp! På en gång!
Jag har inte heller äl av mig självt naturligt men eftersom jag visste detta sedan innan försökte jag inte ens själv, ingen mening om man ej har äl ju...
Nu visade det sig gå rätt lätt för mig att bli gravid, 2 försök (med hjälp då såklart) båda gånger
Så sök hjälp så ska du se att det löser sig

Helt ärligt, så är jag tacksam för mycket i livet. Det tycker jag att man ska vara, ingenting ska tas för givet eller tas för lätt på. Det är inte på något sätt givet att man får uppleva att få barn bara för att man är fertil. Det kanske finns många omständigheter som försvårat för mig att få barn över huvud taget, men som inte är kopplat till fertilitet. Jag är i det närmsta överfertil, men bara för det så kan jag ju inte på något sätt ta för givet att det blir ett barn. Har förlorat barn både tidigt och sent i graviditeten, av olika orsaker.

Om du läser vad jag skriver så har jag inte skrivit "alla ofrivilligt barnlösa känner mycket mer tacksamhet över sina barn än de som har lätt att få barn". Jag har skrivit att många gör det. Ett exempel: i föräldragruppen vi varit i upplever jag definitivt att vi som kämpat för våra barn är oerhört tacksamma över att vi kräks upp tarmarna varje dag och har foglossning från helvetet medan "hoppsan"-kategorin ofta (men självklart långt från alltid) är väldigt besvärade av allt och knappt står ut. Detsamma känner jag när jag träffar folk med barn, att de som får dem enkelt kan haspla ur sig väldigt okänsliga kommentarer om att livet med barn suger medan de som haft det svårt kan svälja ner det allra jobbigaste treårstrotset med ett leende. 

Du skriver senare att du förlorat barn både tidigt och sent i graviditeten. Du har inte heller haft det lätt. Att ha lätt att bli gravid är inte detsamma som att man har lätt att få barn. Du har känt smärtan och du har själv behövt kämpa låter det som. Därmed förstår du också hur bräckligt livet är, att barn inte är en självklarhet och att du är lyckligt lottad som fått dem. Det var precis det jag menade, tack för att du satte bra ord på det :) 

Bra svar, dock inte ett svar på den specifika frågan. Du har helt rätt i sak i övrigt.

Personligen gör jag i TS sammanhang ingen skillnad på "lätt att bli gravid" om det inte innebär fullgången graviditet ("lätt att få barn"). Det är ju inte graviditeten i sig som är efterlängtad utan barnet. Däremot har man ju i regel "fler chanser till barn" om man är väldigt fertil, än den som som är mindre fertil.

Jag vet inte hur fertil jag själv är - det är min man som inte kan ge mig några barn på naturlig väg. Däremot så vet jag hur ovissheten känns.

Märkligt med så många "överfertila" i tråden som känner sig manade att skriva.

Kolla vad jag fick idag! 



Stämmer bra med att jag kunde dra ut flytningen 10 cm igår mellan fingrarna. Hade även öppen tapp och har ont som svag mensvärk. Nu ska vi mysa på!

Känns skönt. För jag är så kontrollerande och måste hålla på och analysera hela tiden. Hoppas det går över den dagen jag blir läkare. Kanske ska satsa på att bli gynekolog, för oj vad jag har lärt mig det senaste efter allt googlande...  

Trots att jag studerar och har en sportkarriär som går mycket bra så har jag inte kunnat sluta tänka "jag kommer aldrig få någon ägglossning". Men nu, för första gången, så är jag väldigt säker på det. Så för min del har det i alla fall inte hjälpt att vara upptagen för att sluta tänka på det. Jag har stressat och oroat mig som en liten besatt.

Jag som även varit och besökt Auschwitz/Birkenau och fick det berättat för mig att kvinnor blev våldtagna där och sedan fick föda i den hålan... Fy fan säger jag bara, *spyr*. Så jag tror inte vi ska gnälla över att vår stress och oro kan påverka fertiliteten. Det är nog andra faktorer som spelar roll, som man själv inte kan göra något åt. Att käka rosenrot hjälper förmodligen inte heller. Folk vill bara tjäna pengar på det. Man kanske lurar hjärnan så det som sänder ut vissa signaler, vad vet jag, men själva rosenroten hjälper nog inte så himla mycket. För det är ju tack vare våra signaler i hjärnan som gör att vi får ägglossning och mens. Förhoppningsvis kan jag kanske forska på det en dag, för det finns så mycket vi inte vet om än och det är ju så intressant!

Nu är det ju inte säkert att jag blir gravid bara för att jag har ägglossning. Men jag kan alltid hoppas. Räckte med detta för att jag skulle bli lite gladare!

Hej TS, vet precis hur pissigt du har det. Jag och mitt ex försökte skaffa barn i över 2 år, var på en mängd utredningar etc. (gjorde dock slut precis innan vi skulle påbörjat IVF). Vet hur det känns att se gravidmagar/barnvagnar vart man än går och hur mkt det tär på en och hur irriterande det är med människor som säger att man måste försöka slappna av och tänka på annat... Det är ju fullt omöjligt, det enda man har i huvudet är ju äl stickor, gravtest å en massa inbillade gravsymtom.... så i know the feeling! Kände precis likadant att alla vänner och bekanta blev gravida å gick med sina magar i vädret, blev sjukt bitter å deppig över att det aldrig blev min tur...
Däremot tänkte jag ändå försöka peppa dig, Väldigt många som söker hjälp blir gravida även om det ibland tar lite tid.

Skit i äl stickor å sekret (jag märkte aldrig nåt äl-sekret). Blir bara dyrt å jäkligt stressande, försök även att låta bli att ta ett gravtest varje månad (det gjorde jag och inte blev jag nå gladare för det att alltid se ett minustecken!).

Efter mitt misslyckade förhållande med exet träffade jag en helt fantastisk man, vi skyddade oss första året med hjälp av p-dator och kondom men efter ett år beslöt vi oss för att skippa skydd å försöka bli gravida. Och tro det eller ej, det gick nästan på en gång (själv var jag ju typ säker på att vi skulle få göra ivf då det ej fungerade med exet). Jag använde mig dock av en p-dator och tog tempen varje morgon för att se mina fertila dagar. Tyckte det fungerade bra och efter ett par månader kände jag min kurva rätt bra! Använde denna: http://www.naturafemme.se/lady-comp-583066 Den är dock rätt dyr men jag tänkte långsiktigt när jag köpte den då min kropp inte är nåt stort fan av minapiller/p-piller!

Är iaf 30 år och gravid i v 26 nu så det går! Ge inte upp utan kräv att få komma på utredning, kolla upp dina värden, kontrollera mannens spermier etc etc etc! Jag gjorde tom en spolning av äggledarna för att se så de inte var blockerade, gjorde sjuuukt ont men vad gör man inte för att få det där nedrans plusset! Önskar dig all lycka och håller tummarna att det snart är er tur! kram på dig!

I allmänhet känner man mer tacksamhet för saker som är svårare att uppnå ja. Plus att om man får ett "hoppsan"-barn kanske man märker att man ångrar sig ("man ångrar aldrig ett barn" är inte sant) eller att livet faktiskt blir väldigt mycket jobbigare på ett sätt som nog man kan acceptera lättare om man lagt ner enormt mycket tid och möda på att nå dit.

Fast ursäkta, vem fan är ni barnlösa att avgöra hur mycket tacksamhet man känner för ett oplanerat barn, eller hur jobbigt man tycker det är att vara förälder, eller avgöra om man ångrar ett barn som inte är planerat?

Ni (som grupp, generellt) är jävligt kvicka att bli kränkta och tycka att ni blir dömda för hur ni känner. Men tydligen lika kvicka på att snabbt dömma där ni inte har en aning om vad fan ni snackar om.

Nu är jag inte barnlös (har en fantastisk son och en till liten på väg) och jag tar inte åt mig av vad du säger om barnlösa som sådant, men rent generellt sett är det så att har man lätt att uppnå något kanske man inte tänker så mycket på hur det hade varit om det istället hade varit motigt? Den som har svårt för studier är säkert lite stoltare och gladare över sin examen än den som glider genom studierna utan mindre insats. Frukten av att man fått kämpa för att få något - oavsett vad det är - brukar smaka godare än om man fått det utan insats. Det är inget konstigt med det?

Det innebär i det här fallet inte att man älskar sina barn mer, men man reflekterar säkert mer över hur livet hade sett ut om man inte lyckats få barn alls. Gör man det om man blir gravid och får barn hur lätt som helst? Jag gör det, dagligen. Och känner stor tacksamhet.

Jag håller med dig. Alla barn, oavsett hur de kommit till, kan vara älskade så himla mycket eller knappt alls. Men att lyckas när man verkligen kämpat tror jag lämnar en eftersmak under mycket lång tid rent generellt. Jag tänker knappt på att jag är tacksam över att jag har rent kranvatten att tillgå dagligen förrän jag är utomlands där det inte finns eller är i en stuga på landet där det inte finns rinnande vatten. Jag förstår inte hela, fulla värdet av det förrän det inte finns. Min psykolog på MVC sa också att vi som haft svårt att bli gravida ofta är så oändligt tacksamma i våra graviditeter, just för att vi levt i en värld där det varit en omöjlighet, hur tuffa graviditeterna än är, och hon träffar ju bara en massa mödrar dagarna i ända. 

Och det är väl klart man kan vara väldigt tacksam för sina barn även fast de kommit till genom "hoppsan" :)Fint av dig att klumpa ihop folk när du själv uppenbarligen inte gillar detsamma. Argumenten känns rätt tomma då. Det är ett allmänt konstaterande att det är en fruktansvärd prövning i livet att inte kunna skaffa barn och att man påminns om vilket mirakel det är att barn ens blir till? Det känns som att det är du som inte förstår hur ont det gör att inte kunna få de där barnen som du uppenbarligen älskar så högt. Tänk dig livet utan dem, så har du verkligheten från de ofrivilligt barnlösas sida. 

Jag är inte barnlös (eller jo, det är jag faktiskt, men frivilligt). Jag tror att du missuppfattade mig, jag kanske uttryckte mig oklart. Som frivilligt barnlös har jag precis lika stor chans att avgöra graden av tacksamhet som du har. Du vet bara hur du känner det, och inte hur det är för alla. Jag tror helt enkelt bara att i allmänhet känner man en större tacksamhet för saker som man måste kämpa för att uppnå, än för sånt som kommer lätt till en. Jag vill inte ha barn, men har en annan dröm, som för mig känns ouppnåelig, även om jag gör mitt bästa för att komma dit. OM jag någon gång skulle lyckas är jag rätt säker på att min tacksamhet skulle vara större än för vissa andra som halkar in på ett bananskal. Jag skrev ju dessutom klart och tydligt att det är OLIKA för olika personer. Och, ja, generaliseringar är ju problematiska, men det känns väldigt svårt att diskutera utan att generalisera överhuvudtaget.

Förstår din frustration TS, för oss tog det åtta år innan plusset kom. Min man saknar spermier, så bebis i magen är till via donator och IVF. Även om jag är gravid idag, har jag fortfarande svårt att höra om kvinnor som blir gravida lätt.. Åtta år av sorg har nog tyvärr gjort mig lite bitter och så också faktumet att jag aldrig kommer att få bära min mans biologiska barn. Men jösses vad vi redan älskar tösen i magen, för ja man kan vara lycklig och sörja samtidigt. Förhoppningsvis blir det bara lycka när hon kommer ut.