Så vad är vitsen med att vara god??

Behöver bara skriva av mig. Tror inte jag har nån fråga mer än rubriken i sig.
Bara skriva anonymt.

Mitt liv har gått ut på att vara god.
2 huvuden längre än resten i skolan, gör ingen förnär, utnyttjar aldrig någonsin min storlek för att göra någon annan illa.
Tvärtom, är alltid snäll, givmild, tar in och lyssnar på och respekterar alla oavsett social status osv.
Hur slutade det, jo att mina skolkamrater blev rövhål och började mobba mig, till och med slå mig för dom visste att jag inte skulle slå tillbaka.
Så efter många år i skolan blev det för jobbigt för själen så det var bara att lägga ner hela iden om att vilja vara snäll, bli ett arsle själv och börja dela ut slag.

Som ett exempel täcker detta alla livs situationer, i princip.

Låna pengar? Absolut varför skulle du inte få det.
Tyvärr betalar många inte tillbaka om de märkar att man är en "god" person.
Har lånat ut upp mot 40 lax i det här livet som jag aldrig sett röken av igen.
Idioti absolut, men alla kan väl inte vara svin, var min tanke länge.

Ärlighet också. Fan vilken skit det är, vad man får lida för det.
Utnyttjas mer än nåt annat.
Så, hur ska jag respektera mig själv om jag ljuger om saker?
Jag har inte sett att det går, så ärlighet har liksom blivit en röd tråd i allt.
Ett löfte bryts ej, om jag så får lida ont pga det.
Om jag råkat ställa till något, så står jag för det.
Visst, ärlighet uppskattas många gånger, men mer än något verkar det reta människor helt galet mycket.
Inte för att ärligheten har varit träffande, utan för att den representerar en godhet.
Folk verkar inte tåla att nån sätter för starkt värde på en sån här moralisk sak.
Min erfarenhet är att då ska jag "tas ner på jorden", så det blir extra mycket kritik mot mig om all möjlig skit, skitsnack bakom ryggen för att skapa en bild där jag är av dålig karaktär i stället.
Man ska inte tro att man är bättre genom att springa runt och vara ärlig hela tiden.

Å så känslomässigt stöd, att vara en tröst.
Det kan betyda så mycket för en människa att bara få luta sig mot nån en stund, lätta sitt hjärta, prata om det jobbiga.
Detta uppskattas alltid, till en början.
Sen blir det samma visa som med ärligheten.
Vem tror jag att jag är som ska hjälpa å vara så snäll hela tiden.
Antingen får man en dag en massa personliga påhopp som från ingenstans, eller så blir man fullkomligt utnyttjad genom sin snällhet och omtanke.

Att räkna med att sprida lycka genom att vara snäll verkar ju bara hopplöst.
Om man själv vill vara glad också, ja då pekar allt på att man ska vara ett kräk så där rent allmänt.

Jag har flyttat och bytt beskantkaps krets flera gånger, det slutar alltid lika efter en tid.
Vad hände med att förtjäna respekt, inte att skrämma sig till den?
Jag ser bara att det sistnämnda fungerar i längden.

Helt omöjligt att samla en livshistoria så här.
Men hela mitt liv liksom, över 30 år, samma jävla skit.

Släkt och familj, det har varit värst.
Har fått klippa från en förälder, syskon, nån kusin, för att de gick för långt i sitt jävla utnyttjande och tyckte de kunde behandla mig som ingenting.
Istället för att vara tacksamma över min godhet och hur mycket jag hjälper i deras liv, så trampar de på mig till slut.
Mitt eget blod!
Mina närmaste bröder har sakta utvecklat ett underliggande rent hat mot mig för att de har tyckt att de inte är lika "bra" som mig.
Dom blåser och hustlar och ljuger i livet, jag gör det inte, så då har de gjort det till en livsstil att förtala allt jag är bakom ryggen, underminera varenda relation jag har, alla framsteg jag försöker ta i livet.
Även om mina bröders mindervärdeskomplex blir mer extremt, är det samma princip som i alla andra livets situationer.

Idag är jag så jävla trött.
Helt slut, och det känns som att jag måste göra en personlighets transplantation för att gå vidare i livet.
Varför retar godhet gallfeber på människor, jag förstår det inte.

Sen finns dom här små sakerna, det som man gör för att det känns moraliskt rätt, men som ingen medvetet vinner på eller uppmärksammar.
Skänka pengar till hjälporganisationer när man själv går på soc och har existens minimum.
Släppa ut insekter istället för att mosa dom...
Tala gott om folk och försöka hjälpa bakom deras rygg.
Lämna in saker som människor tappat.
Kommer inte på allt man kan ha för sig, men själva grejen att tro på det goda, göra det, och inte förvänta sig ett dugg tillbaka.
Oavsiktligt blir ett sånt agerande som ett extra hugg i ryggen, när man inser hur mycket skit man får ta för den öppna godheten.

Och ja, jag lär ju låta som en riktigt "tro-att-jag-är-bättre-människa".
Men det har varit av samma värde som allt annat, att inte uppmärksamma mina ansträngningar och skapa nån sliskig skuld i dom som jag ställt upp på.
Ödmjukhet är minst lika viktigt som allt annat har det känts som, annars är det ju bara ett spel.

Tanken bakom allt sen barnsben är att jag har velat känna en självrespekt.
Ge det jag skulle tycka om att få.
Det kändes så vettigt från början, och gör det fortfarande på nåt motsägelsefullt sätt.
Men jag blir bara blåst!

Kan ju säga att det är lika i kärleks relationer.
Vill att tjejen känner sig respekterad, verkligen hörd och uppskattad, fixar och donar med blommor, diska å städa, aldrig vara elak i ord även om konflikter uppstår kring något, även om sex är bland det bästa som finns så skapa en viktig del i relationen som säger att det finns annat som är minst lika värdefullt hos henne.
Aldrig slagit fel, allt utnyttjas till slut.

Kan se en slutsats som säger att det är mig det är fel på.
Någon egenskap som tar fram det västa i varenda själ jag stöter på.
Fruktansvärd tanke.

Men samtidigt ser jag hur sånt här pågår runt omkring mig, för andra med.
Är du för god, vill väl, så snäll snäll, då utnyttjas det, trampas på, hånas, för det kan ju inte var något annat än självgodhet.

För min egen del har det gott så långt att jag kommer få ändra allt i mitt liv, den jag är och hur jag för mig, var jag bor och vilka jag umgås med.
Kostat mig familj och släkt.
Låter ju helt sjukt, men allt bottnar i en allt för brinnande tro på att göra gott och ha god moral.
Största misstaget i mitt liv, inser jag nu när spenderat nära hälften av livet med dessa värderingar.

Anledningen till att jag skriver under Sorg, är just för att det gör så ont.
Vill bara gråta ibland, när jag insett att ingen relation är för helig för att inte utnyttjas och förkastas.