Som rubriken lyder. Hon har ingen livslust och plågas varje sekund av svår ångest (mediciner hjälper inte). Hon kämpar varje dag mot självmordstankarna. Vilka ord kan jag säga för att hon ska få livslust?
Vill inte ha kommentarer som "gå i terapi" det det inte funkar på henne. Jag vill alltså ha hjälp med vilka ord JAG ska säga när jag stöttar henne för att förhindra självmord.
Får jag fråga, hur länge har detta varat? Är det en ( lr flera) händelser som har utlöst hennes mående? Det låter väldigt allvarligt och det är frågan om ni rer ut det här själva. Har ni andra i familjen som ni har stöd av? Jag vet att det kan vara svårt men jag vill ändå fråga dig TS syster. Skulle du kunna tänka dig att frivilligt lägga in dig ett tag? Att bara få lämna över ansvaret på kunnig personal kan kännas tryggt för dig och din syster kan hälsa på. Då blir du ompysslad och kanske kan du prata om hur du mår med personal där.
Jag ska låta min syster få chansen att svara på era frågor.
Nu har jag inte läst alla inlägg, men om det inte redan finns en kontakt med vården så tycker jag absolut att det ska upprättas. Har hon redan kontakt med vården så får hon be om mer hjälp och berätta vad hon tänker och känner. Här på FL kan hon/du kanske få lite råd och tips, men vi kan inte råda bot på självmordstankar och på hennes dåliga mående, för det behöver hon professionell hjälp. Anhöriga kan inte få någon i sin närhet att komma ur en depression genom att säga rätt ord eller så. En depression (om det nu är det som spökar) behöver behandlas inom vården.
Jag har mått dåligt i hela mitt liv pga mycket svår barndom. Men det har aldrig varit så här allvarligt. Tror det är det senaste året som den rejäla försämringen började.och det har bara blivit värre och värre med tiden.varje sekund är en outhärdlig plåga.
Jag har två hundar.Jag klarar inte ens av att ta hand om dom längre.min kille tar hand om dom.jag brukar dock tvinga mig att följa med på promenad nästan varje dag. För övrigt så jobbar han hela dagarna medan jag ligger i min säng och gråter hela dagarna och brukar titta på självmords videon på nätet. Jag försöker titta på min favorit serie men det är omöjligt att fokusera på någonting när man mår så här extremt dåligt. Jag orkar knappt att duscha eller borsta tänderna.jag orkar helt enkelt inte med någonting.vill bara ligga i sängen och dra täcket över mitt huvud. Jag har verkligen försökt hitta på saker för att skingra tankarna,men det hjälper tyvärr inte. Jag var en benso som inte hjälper. Jag vill ha xanor som ska vara den bästa för ångesten.Men det är extremt svårt att få den då den är den tyngsta och mest beroende framkallande benson.Men nu handlar det om liv och död. Jag har ett läkare besök snart,jag hoppas så innerligt att jag lyckas få xanor. om jag får ett nej så kommer det bryta ner mig rejält.då har jag inget som kan lindra den outhärdliga ångesten. ångesten är inte mitt enda problem. Jag lider som sagt av en mycket plågsam depression också. Vet inte varför. Jag har väl någon brist av något ämne i hjärnan eller nåt sånt. Jag har testat så otroligt många mediciner under många års tid.ingen medicin har hjälpt överhuvudtaget.detta ökar min frustration och självmordstankar ytterligare. jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta fruktansvärda och extremt plågsamma lidande.
jag är supertacksam för alla era snälla ord och tips.Dessto fler svar jag får desto bättre. Jag vill gärna även höra er erfarenhet av mao hämmare?
Har någon här lidit av en mycket långvarig och mycket svår depression och ångest och lyckats bli bra!
Jag har mått dåligt i hela mitt liv pga mycket svår barndom. Men det har aldrig varit så här allvarligt. Tror det är det senaste året som den rejäla försämringen började.och det har bara blivit värre och värre med tiden.varje sekund är en outhärdlig plåga.
Jag har två hundar.Jag klarar inte ens av att ta hand om dom längre.min kille tar hand om dom.jag brukar dock tvinga mig att följa med på promenad nästan varje dag. För övrigt så jobbar han hela dagarna medan jag ligger i min säng och gråter hela dagarna och brukar titta på självmords videon på nätet. Jag försöker titta på min favorit serie men det är omöjligt att fokusera på någonting när man mår så här extremt dåligt. Jag orkar knappt att duscha eller borsta tänderna.jag orkar helt enkelt inte med någonting.vill bara ligga i sängen och dra täcket över mitt huvud. Jag har verkligen försökt hitta på saker för att skingra tankarna,men det hjälper tyvärr inte. Jag var en benso som inte hjälper. Jag vill ha xanor som ska vara den bästa för ångesten.Men det är extremt svårt att få den då den är den tyngsta och mest beroende framkallande benson.Men nu handlar det om liv och död. Jag har ett läkare besök snart,jag hoppas så innerligt att jag lyckas få xanor. om jag får ett nej så kommer det bryta ner mig rejält.då har jag inget som kan lindra den outhärdliga ångesten. ångesten är inte mitt enda problem. Jag lider som sagt av en mycket plågsam depression också. Vet inte varför. Jag har väl någon brist av något ämne i hjärnan eller nåt sånt. Jag har testat så otroligt många mediciner under många års tid.ingen medicin har hjälpt överhuvudtaget.detta ökar min frustration och självmordstankar ytterligare. jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta fruktansvärda och extremt plågsamma lidande.
jag är supertacksam för alla era snälla ord och tips.Dessto fler svar jag får desto bättre. Jag vill gärna även höra er erfarenhet av mao hämmare?
Har någon här lidit av en mycket långvarig och mycket svår depression och ångest och lyckats bli bra!
Jag mådde superdåligt under två års tid. En period låg jag inlagd på slutenvården på St Lars. Jag hade gett upp, jag trodde att jag skulle självdö. På något sätt trodde jag inte att jag skulle behöva ta livet av mig, min kropp skulle bara ge upp.
Jag hade ångest dygnet runt hela tiden. Kändes som att mitt inre gick på högvarv, men mitt yttre orkade inte göra något alls. Ibland fick jag ut och springa bara för att få samma takt på min kropp som på mitt hjärta och min andning.
Sedan grät jag egentligen aldrig, jag var liksom bortom det, jag var helt bedövad. Kände inga känslor alls.
Men jag kämpade med KBT tre gånger i veckan och jag läste den där boken jag skrev om högre upp. Jag gjorde mindfulness övningar. Det var i stort sett det mina dagar bestod av. Och sömn. Jag sov och sov och sov.
Jag hade hela tiden någon slags tanke om att jag skulle prova allt innan jag gav upp. Till en början fick jag Citalopram, det hjälpte inte alls. Sedan fick jag Mirtazapin som funkade hyfsat, eller jag blev väldigt trött och loj av dem och det var lite skönt. Men å andra sidan gick jag upp väldigt mycket i vikt av dem. 10 kg på 6 veckor.
Då fick jag äntligen byta till Efexor (Venlafaxin) och de funkar bra, äter dem än idag 10 år senare. Jag har också ätit Oxascand (benso) vid behov, men det är inte de som huvudsakligen har hjälpt mig.
Så här i efterhand så tror jag att det som hjälpte mig var dels KBT:n att jag lärde mig att stå ut när jag fick hemska ångestattacker , och att jag lärde mig att inte vara rädd för dem. Dels medicinen, den tog udden av det värsta. Men sedan också att jag hela tiden tvingade mig till någon vanlig sak varje dag, som att äta, duscha eller träffa en kompis en stund. Det gjorde att vägen inte var så lång tillbaka när det väl vände.
När jag var inlagd så var det i samråd med min läkare, jag sa att jag inte orkade ha ansvar för mig själv längre. Väl på avdelningen, vilade jag mest. Jag sov och lyssnade på musik.
Plötsligt en dag så vände det, det var som att det plötsligt blev en lucka i det tjocka gråa molntäcke som legat över mig. En liten liten stund som var ångestfri. Jag lärde mig att känna efter och njuta av de där stunderna. De blev fler och fler....
Även idag kan jag få dippar och må hemskt i några dagar/veckor. Men jag faller inte lika djupt och inte lika länge. Och jag vet att jag kommer upp till ytan till slut, bara den vetskapen hjälper mycket.
MAO hämmare har jag ingen erfarenhet av. Men av det jag läser verkar det som att det kan vara effektivt men också som att det kan ha stora biverkningar och kräver ganska speciell kosthållning.
Hej! Lider med er! Nu kanske jag är ute och cyklar, men jag skriver ändå. Kan inte skada att titta från olika håll!
Jag blev änka för 1 år sedan, 36 år gammal. Under min mans sjukdomstid (cancer) googlade jag mycket gällande kost och olika sjukdomar. Har läst massor gällande kost och depression. Bland annat gluten anses kunna bidra till depression och många andra livmedel anses kunna motverka depression. Googla gärna så kan ni läsa mer.
Jag har en storasyster som varit deppad mer eller mindre hela livet. För ca 1 år sedan gick hon över till att äta LCHF. Hon mår så mycket bättre nu! Hon säger att nu kan hon till och med känna av att hon blir deppig när hon PMS:ar, det har hon aldrig känt förrut då hon har varit konstant deppig.
Förstår att det är jobbigt att tänka på att äta rätt när man knappt orkar stiga upp ur sängen men det kanske kan vara en pusselbit tillsammans med motion, sömn, frisk luft, mediciner, samtalshjälp m.m.
Kramar till er båda!
