Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.

Det hinner ta slut väldigt fort!

Efter två månader är det kvinnan i hans liv som ska introduceras. Jag bad honom vänta nån månad till bara de föregående gångerna, vilket han gjorde motvilligt. Sen var det plötsligt slut bara nån månad senare.

Och det är precis så det kan se ut innan man hittar den rätta. Man dejtar. Testar, utforskar.

När man är lite tryggare introducerar man barnen.

Nu vill han köra samma race igen. Jag har inte blandat mig i det. Orkar inte Med han inbilling att jag är ute efter honom.

Därför har jag denna gång sagt direkt: Varsågod gör det. Jag har inget emot. Glad för din skull. Önskar dig lycka. Prata själv med dottern.

Ja, resultatet av hans sätt att ta det samtalet är att hon behöver tid.

När han gjort allt det själv, valt sättet, är det fortfarande jag som är misstänkt att jag kanske vill ha tillbaka honom. Larv.

Han tvingar flickan, är skarp i tonen, ifrågasätter hennes känslor mm. Hon har svårt därför att berätta för honom hur hon känner och vad hon tänker.

Och då är det enligt många allt mitt fel.

Visst kan jag curla som ni säger men det är han som har ansvaret för vad han skapar med sitt agerande. Som man sår får man skörda.

Jodå, dottern ska få träffa både hans och min nya.

Det är med största sannolikhet en tillgång för henne med två vuxna till.

Dottern har inte fastnat i utvecklingen. Och pappan är inte en urkass person. Vi har alla våra sidor. Man är bra på vissa saker, sämre på andra. Jag ville bara säga att han kan vara okänslig.

Frågan är inte OM hon ska det, bara att hon ska vara delaktig i att välja hur och när de träffas. Man kan välja att tvinga barnen, eftersom man som vuxen kan bestämma men det tror inte jag är bra.

Varje svar i tråden från vuxna barn till skilda föräldraroch Bris www.bris.se/upload/Articles/BRIS_Lyssnapamig.pdf

bekräftar att det hon känner är naturligt. Att man inte ska använda tvång.

Man kan med varmsam men bestämd hand lotsa barnen framåt. Tvång är fel.

Det är som med allt annat, inte alltid vad som sägs utan hur det sägs som är avgörande för en relation.

Jag är säker på att det löser sig inom kort.

Tack!

Så skönt att höra att det löste sig sedan.

Du och ett par andra med egna erfarenheter av situationen som barn

har verkligen varit en stor tillgång.

stor kram!

Helt självklart att det är så. Alla som har kvalificerade arbeten vet att man inte håller alla detaljer i huvudet, och läser på tex lagtexten relaterat till den situationen man ska gå in i.

Skönt att se att lagen ser till barnens rätt, att deras röster blir hörda och tillmäts betydelse.

När då. Hon har fått mitt godkännande. Tydligt. inför henne och inför pappan.
har inga problem med det alls.

Hennes reaktion tror jag beror inte på budskapet i sig som pappa har utan hur han framför det. Så är det med allt annat också.

Det är just det han sagt. Att de är hans nya liv och hon nu måste vara en del av det. Han har känt dem i nästan tre månader nu. Innan dottern ens hunnit träffa den nya, har hon fått veta, efter två månaders relation att det är hans nya, och att de följer med på deras skidsemester i början på december. Dottern svarade att det känns lite stort och olustigt att han bestämmer det med dem utan henne. Det var deras semester. Hon tycker det är konstigt att hon ska tvingas dela stuga i en vecka, men flera hon inte känner som nu förväntas vara hennes familj.

Dottern har varit tydlig med att hon vill träffa den nya men i sin takt. Det kanske är några veckor, någon månad eller så, säger hon, bara jag vet lit i förväg. Då blir pappan irriterad: "men vaddå? ska det ta 10 år innan ni träffas?" Ingen hade ens antytt det.

De har åkt på sin skidresa varje år i princip. Den är i december. Ganska kort om tid alltså. Det fattar 11-åringen och känner sig pressad. Hon har fått veta att det är hans nya liv och att hon måste träffa dem och vara en del av den.

Dottern vill börja lära känna dem sakta. Han blir irriterad och tror jag ligger bakom. Vilket verkligen inte är sant. Dottern känner sig inte lyssnad eller trodd på. 

Det är enklare för honom att anklaga mig än att ta itu med sig själv och fundera på sina egna sätt och sin del i det.

Dottern vågar inte prata med honom eftersom han blir irriterad direkt. Hon känner sig missförstådd, inte alls lyssnad på och går och pratar med mig i stället. När jag säger vad hon berättat säger han att jag hittar på, så nu har jag slutat. Och hon vågar inte säga som det är.

Han kommer troligen tvinga henne oavsett vad hon säger.

Jag tror att nyckeln till lösningen ligger i pappans sätt att närma sig ett barn i den frågan. Om han tydligt visar att hon får vara med och planera det, att han sätter henne främst och att de tillsammans kan bygga något nytt med de nya, tar ett steg i taget bara, så tror jag att det lossnar fort. Det är en social tjej.

Men eftersom jag inte får gå in och styra hur han ska göra, så vill jag hjälpa henne vidare i det på de sätt jag kan. Hon har fått veta att det inte gör mig på något sätt besviken om hon träffar dem. Att de kanske är trevliga. Fortsätter han pressa henne, kommer hon behöva min och andras hjälp att hantera pressen och hitta förhållningssätt till situationen.  Jag ringer BUP på måndag.

och bara för att vara tydlig så saknas det citattecken i första stycket: så säger hon, "bara jag vet lite i förväg", ska det stå.

Tack! Det värmer för att det är så sjukt lätt för folk att spekulera och anklaga.

Få som skrivit har haft egen erfarenhet från situationen.

Några vuxna med erfarenheter av detta som barn har skrivit och av dem har det bara kommit bekräftelse, omtanke och goda råd. Inget skuldbeläggande. känns hoppfullt.

Jag väljer att lyssna på deras råd och bortser från de elaka kommentarerna.

Dels vill jag verkligen bara stötta min dotter. 

Dels vill jag när dottern är vuxen vill jag att hon ska blicka tillbaka på denna tid som varit svår för henne och se att jag gjort vad jag kunnat, varit en trygg plats och att jag varit till hjälp.

Är det så viktigt med det praktiska egentligen? Det går ju alltid att lösa. Pappan och dottern har en stuga bokad från början.

Och vad är det du säger? Att han ska sätta andra barn före sitt eget? Vilken relation är viktigast? Den till egna barn eller att fint förklara för den nyas barn, att man gör en resa längre fram? Eller ska man kunna köra över dottern, men inte kunna göra hennes barn besvikna?

Någon blir besviken. Antingen ens egna barn som det betyder mycket för att pappan lyssnat på henne eller den nyas som det kan vara lättare med.

Den som blåst upp situationen är pappan. Nu handlar det inte så mycket om resan för dottern utan om pappan respekterar hennes vilja också.

Kör han över henne, tror jag att han får ångra det bittert längre fram. Då är tilliten hos dottern förbrukad. Den blir svår att reparera. Den kommer hon alltid att minnas.

Jag undrar bara hur han hade reagerat, om det var tvärtom att jag ville tvinga dottern.

Och jag ser situationen i bilen på väg till skidorten. Alla vet att dottern tvingats vara där. Bäddar inte för lyckad relationsbyggande.

Pappan har ett ansvar mot dottern.

Hans nya har ansvaret att trösta sina barn. Det bör inte vara några problem. Herregud. Det är ju bara en skidresa. Vad är dramatiken? De kan ju åka med sin mamma.

Ja, dottern känner till henne.

Hon träffar den nya när hon ger sitt samtycke.

Vad är dramatiken?

Vad skönt att det inte är bara jag som ser inläggen med brist på empati.

Och klart Essets råd här färgas av att hon själv verkar vara styvmor av den elakaste sorten.

Hans barn ska tryckas till, ingen empati ska visas dem och allt är ex-fruns fel.

Larvigt.

Här har jag lyssnat mest på dem som varit vuxna med erfarenheter av samma situation som barn. De säger i princip samma sak allihopa.