Igår började monsterblödningen trappas av och idag är det mycket mindre. Skönt när man ska vara på jobbet. Dock har mensvärken övergått i stickande och ilande i vänster äggstock. Testade negativt även igår morse (18 dagar efter ÄP). Har någon av er varit med om något liknande?
En till fråga. Tittade på mitt sprutschema. Står 0.25 orgalutan. Men sprutan är ju 0.5.
Tar man hela sprutan? Det aktiva ämnet i sprutan är .25 mg men är 0.5 ml. Tänkte att när man tar menopur är det ju 112 E man drar upp.
Hoppas någon förstår vad jag menar. Men känns som man skall ta hela sprutan och inte bara en halv?
Ska prel börja på nytt nästa mens kom Klinken fram till. Sprutor ca v 11 och ägg plock ca v 14. Hur går det för er?
Stort grattis till alla glada nyheter här i tråden! <3
Ringde till kliniken idag och meddelade mitt minus. Nu får jag äntligen sluta med Lutinustabletterna. Vi fick telefontid på onsdag nästa vecka och då hoppas jag på besked om att vi får börja igen nästa mens.
Hur gör ni andra med egna försök under väntetiden?
Jag har haft lite svårt för allt för mycket positivitet från det att jag började blöda. Alla runtomkring hade svårt att lyssna på mig när jag sa att det inte gått vägen, utan fortsatte prata som att det fortfarande fanns en chans. Och nu är min sambo superpeppad på att vi har en egen chans denna månad. För mig känns det dock bara som att jag kommer ta det så hårt när det inte funkar. Vill ha en liten andningspaus i allt detta. Vad har ni för erfarenheter?
Som vanligt blir jag ledsen när de pratar om ofrivillig barnlöshet på tv. Nyhetsmorgon idag. Vet inte om fler av er såg. Men det är knappast första gången de får en fråga om samkönade par och svarar i princip "ja men det är ju stora chanser. Är man man och kvinna har man ju oftast något annat problem. Här är det ju bara spermierna" typ. Alltså; hur jävla svårt ska det vara för folk att förstå att även en kvinna som lever i samkönad relation kan ha behov av IVF och ha svårt att bli gravid. Jag blir fan förbannad och ledsen. Och som sagt, det är verkligen inte första gången. De tror att det är bara avsaknaden av spermier som är problemet.
Jag fick MF efter min första ivf. Efter det ville kliniken att jag skulle ta en cykels uppehåll innan vi började igen. Men jag ville inte! Min man ville lyssna på kliniken, men lät mig övertala om att iaf testa själva. Jag kände mig helt säker på att jag var ok. Och äl och menas kom som vilken cykel som helst.
Jag tror man känner sig själv bäst. Klart man ska lyssna på läkarna och ha respekt för deras kunnighet,. Men den är generellell och du är individ.
Så om du verkligen vill ha en paus så är det nog vad du behöver. Sätt dig ner och prata med gubben. <3
Vet inte om jag förstår dig korrekt men tolkar det som att du inte vill försöka på vanlig väg mellan två IVF omgångar. Är det korrekt?
I så fall förstår jag dig till fullo. Jag och min sambo har försökt fått barn under 4 års tid. Visst vi kanske har missat att ha sex på de mest kritiska dagarna under vissa månader men ändå har vi aktivt försökt. Då drar jag slutsatsen att av någon anledning har vi svårt att bli med barn av någon anledning vi ej vet. Expertisen kan ej säga vad det beror på. Ställd inför det faktum tror jag det är bättre att fokusera på att ta hand om varandra, ha närhet och sex då lusten faller på och inte i syfte att bli med barn under väntan mellan behandlingarna. Inte fruktlöst bara fokusera på ägglossning och annat. Man blir ju lätt tokig och tappar bort varandra som par. Man måste ju leva också. Jag tror det är viktigt att försöka slappna av och vårda relationen när man genomgår detta. Läste någonstans att IVF antingen får ett förhållande att brytas eller så stärks relationen. Till min glädje och förvåning har min relation med sambon stärkts i allt detta. Vi har öppnat upp inför varandra och gråtit tillsammans och blivit tightare. Jag känner mig mer kär nu än tidigare och min sambo visar mer känslor än tidigare. I väntan på ny IVF omgång tror jag att vi båda vill utforska dessa nya känslor vilket kanske innebär mer regelbunden sex för att vi har lust för det och inte för att bli med barn. Skulle så bli fallet är det ju bara en högs välkommen överraskning
Är med i en tråd på facebook och det finns så mycket negativt där. Tyvärr är ju inte processen den lättaste och jag är ju i och för dig på mitt första försök med ivf.
Men känns som detta blir folks hela liv. Hur är det för er? Hur tacklar ni allt?
Jag vill ha barn och visst känns det mindre kul att det aldrig blir ett plus. MEN har aldrig varit en sådan som testar med massa ägglossningstest. Haft sex bara för att jag måste ha vissa dagar. Kanske är det en skyddsmekanism att inte känna så mycket. Men ibland undrar jag om jag kanske känner för lite. Någon annan som känner igen sig?
Allt är olika för olika människor. Jag har försökt i snart 6 år. Flertalet kurer med letrozole och Pergo. Det har jag kunnat hantera men IVF försöket har vart 100 resor värre för mig.... Allting ställs liksom på sin spets och IVF "ska ju" lyckas.
Min enda, och högsta önskan är ett barn. Jag säljer huset, djuren, tar ett "dåligt" jobb. Inget det känns just nu värt något utan barn. Stundtals så vet jag inte varför jag ska leva om jag inte får ett barn.
Om jag ska vara helt ärlig. Men eftersom hoppet alltid finns så slutar man ju inte leva.