Borta hela dagen, okej eller inte?

Det är inte så jag menar. TS behöver tydligen inte bita ihop. Hon tycker det är en baggis att sköta om babyn. Den sover ju bara och äter. Däremot är hon arg för att killen ska ha en eftermiddag utan henne. Det är DET jag menar. Sen är barnet 11 dagar gammalt. Och de första tio dagarna borde i rimlighetens namn vara över nu?

Nej. Självklart inte. Som Ts skrev så har han inte möjlighet att stanna hemma längre, även om Ts vill det. Han har för mycket att göra på jobbet.Det spelar visst roll, det är alltid arbetsgivaren som bestämmer. Och du verkar inte visa honom någon hänsyn till att han har en stor arbetsbelastning just nu. Han kan inte vara hemma bara för att du vill det. Det är nog bra att han får en trevlig dag med kollegorna just nu.

9 månader, precis som graviditeten, så klart :D

Det enda jag reagerar på är att han åker iväg hela dagen när han har tagit ut en pappadag för att vara med familjen! Dom är ju så få dom där dagarna när man kan vara hemma samtidigt, tycker det var en konstig prioritering av mannen att slösa bort en pappadag på nåt helt annat än det är tänkt till!

Jag tyckte det var intressant att höra era svar och råd. Men tycker att vissa förvränger och har ett behov av att analysera (min) situation på tol för mycket. Jag har både sagt hur jag könner och erkänt att jag reagerat för starkt. Varför har vissa behov av att ta det längre än så? Varför lämnar ni inte det när jag redan insett faktum.

Jag menar inte ni som med trevlig ton kommer med resonemang och åsikter utan ni som först gjorde det men sen spann vidare så att öven ni får mig att känna mig övrrkörd. Varför detta behov att trycka ner andra på fl?

Har jag op något sätt

Men jösses! Hahaha! Gud, med vårt andra barn var jag helt ensam från dag 1. Han stöttade första veckan, sen drog han hem till sig.  Då hade vi separerat :). Men med barn nr 1, inte fasen rände han omkring och plockade tvätt och fixade disk bara för att jag satt still och ammade. Möjligen bytte han däck eller stack och tvättade bilen :).

Du har en drömkille som du tydligen bara behöver viska till vad du behöver ha gjort. Unna honom den här dagen

Men tråden handlar väl om ts och hennes familj inte alla andra?Känner du dig överkörd pga att du fick medhåll i ditt första resonemang?

Min 2:a graviditet var smärtsam å jobbig.

Jag gick upp nästan 30kg trots bra kost men jag fick grav diabetes.

Samt att jag hade foglossning från helvetet, hög puls å det kunde ta mig typ 1h för att klara av att hänga tvätt, pga att så fort jag ställde mig upp så började jag flåsa å vart alldeles svimfärdig.

Jag ringde om det vart skit å katastrof för mig eftersom vi hade 1:an hemma så mycket som möjligt.

Men jag ser inget problem med att om min man skulle åkt i väg en dag under dem första 10 dagarna då han varit en klippa under hela grav, och funnits där klart även dem måste få lite rast å vila från våra galna hormoner som löper amok i kroppen.

Du säger ju att han är snäll å inte velat jobba så mycket under slutet på din grav å så och att han vill finnas där så ja du har massa hormoner å så men häng inte upp dig på detta. Det är väl bättre att han spelar golf några timmar med jobbet än att han går ut å dricker öl å kommer hem berusad.

Han hade ju kunnat ta eran lilla bebis när han kom hem så du kunde ställa dig i en lång dusch eller liknade. Å är dessutom bebisen snäll så varför inte lixom

Underligt nog verkar vissa ha det behovet och lever gärna ut det på anonyma forum som t.ex. FL. Du kan med gott samvete strunta i att besvara kritiken som går för långt. Hoppas du fått ut något gott av de andra svaren och att du och barnets far hittar bra strategier för att känna er nöjda med kompromisser och lösningar framöver.

Mitt sista råd är att lämna den här tråden nu, för jag tror bara att den kommer ta mer energi än den ger. Du är värd att få koncentrera dig på mer positiva tankar och er nya skatt. Lycka till med allt, jag hoppas få göra dig sällskap i mödraskapet snarast (5 dagar kvar).