Behöver svar! Mycket kränkt/diskriminerad på sommarjobbet pga diagnos... Skadestånd?? anmäla?

Okej :)
Hade jag inte haft den diagnosen och svårigheterna hade jag väl säkerligen heller inte känt mig dåligt bemött. Men får man en kommentar om någonting som har med ens diagnos o göra så är det inte roligt, ni kanske hade förstått det om ni hade en :)

Hade du varit min dotter så hade jag inte låtit dig gå tillbaka dit. Gör inte det. Det är inte värt att må dåligt. De verkar ha en otrevlig jargong i butiken som inte du borde utsätta dig för. Du kan mejla till chefen och beskriva händelsen och att du inte accepterar sånt på en arbetsplats och att du inte kommer att sätta din fot där igen. Förnedra dig inte och gå tillbaka dit, du kommer troligtvis få höra mer saker då och må ännu sämre. Inte värt det. Du har erfarenhet av butiksjobb så du kan med stor sannolikhet hitta ett nytt.
Lycka till.

Är du 100 på att hon pratade om dig då? Så att du inte hörde hälften av en konversation som egentligen handlade om typ chefen och misstolkade att det handlade om dig?

Sen så har jag läst att flera tycker du överdriver din upplevelse. Ingen annan än du själv kan veta hur du upplevde situationen, hur ledsen du blev och hur du osäker du känner dig pga din diagnos. Om du upplevde det som att du blev kränkt så blev du det. Skadestånd kommer du inte få, knappast en ursäkt heller av dessa människor. Har du upplevt liknade på tidigare jobb? Har du talat om för arbetsgivaren om din diagnos så att de kan ta hänsyn till det?

Åh tack @trigola för att du förstår mig!! :)  (blev medlem på denna sidan inatt så vet inte om man kan tagga folk här, haha)

Jaa, jag VET att det var om mig. När jag stog och diskade kom det en av tanterna (inte hon som sa det) och frågade mig: Vem är det som har sagt att du skulle göra så? Då sa jag bara typ ester eller nåt. Då kom ju den här Ester precis in i rummet och då frågade den ena tanten ester om hon hade sagt till mig att jag skulle göra på det sättet. Varpå ester svarade: "NEEEEJ! FATTAR HON INGENTING ELLER?!!!" (hon såg troligtvis inte mig)

Ja, jag har talat om för arbetsgivaren om diagnosen nu. 

Nej, jag har inte upplevt liknande på något annat jobb, förutom att på ett jobb hade vi två handledare och då sa en av dom (två år yngre än mig själv, alltså 16) till mig: "fattar du inte det?". Och kan säga att det var verkligen inte i närheten av "samma nivå" som nu, alltså när han sa det på det jobbet tog jag INTE illa upp, men jag hörde ju själv på sätter Ester sa detta, aa det var skillnad på dom gångerna.

Är det en Röda Korset butik i Stockholm? Brukar väl mest vara samhällets lägsta klass som jobbar där. Tex fd pundare mm. Är det på en mindre ort så kanske det inte är så. Har iaf stor lust att gå in i butiken och vara en skitjobbig kund och sen fråga (Ester) om hon inte fattar vad service är!?

Men om du har ett funktionshinder måste ju arbetsplatsen få reda på det innan så de kan bestämma om de kan ta emot dig, om de har rätt resurser och tiden till det, särskilt på sommaren.

Vi tar också emot sommarjobbare via kommunen och alla får namnet på en handläggare på arbetsplatsen. Den kan man sedan maila eller ringa till med frågor. Ibland har det även hänt att föräldrar ringt och berättat om sina barns problematik. Då har vi vetat om det för i vår organisation kan det vara farligt med människor som inte förstår instruktioner eller inte hänger med. Handledaren har fått bedöma om utrymme finns att ta emot personen annars har vi sagt att vi nog tyvärr inte har resurserna att lösa detta, för det är inte snällt mot ungdomen heller.

Men hur kan du förvänta dig att dina kollegor ska förstå om du inte ens berättat för dom att du har en diagnos och därför frågar om och behöver särskilda instruktioner?

Om du inte kommunicerar med dina kollegor och chefer och är tydlig med vad för stöd du behöver så kommer detta hända igen på andra arbetsplatser.

Ta ansvar sjäkv i första hand, för en dialog, sluta förvänta dig att andra ska förstå att du behöver speciell träning och bemötande.

Men hon är 18 år och det var hennes första dag på jobbet. Man kan vara nervös och osäker pga av det även utan en diagnos. Det är helt irrelevant egentligen om de inte visste om att hon har en diagnos eftersom vuxna människor oavsett diagnos eller inte ska uppföra sig och visa en ung och ny extrapersonal respekt. Hon ska inte tala om sin diagnos för deras skull, utan för sin skull.

Jag har också ADD och sympatiserar med dig för jag vet hur jobbigt det är att känna sig trög och dum när man egentligen kan vara hur smart som helst och bara har svårt att fokusera på vad folk säger för att de säger det på ett sätt som gör det svårt att ta in, eller för att man fastnat på nåt de sagt och drf inte hänger med på resten.

Men sedan måste man också förstå att ADD inte är en sjukdom, utan snarare ett personlighetsdrag som inte är dåligt i sig men som ev blir problematiskt i interaktionen med andra som inte har någon förståelse.

Låt inte heller ADD vara ett hinder för dig eller något som får dig att sluta jobba med dig själv. Personlighetsdrag är jättesvåra att ändra på men det är absolut inte omöjligt. Jag jobbar ständigt med koncentrationen och minnet. Använder telefonkalendern till allt. När jag får instruktioner försöker jag ställa frågor under tiden för att på så sätt få ett förtydligande och samtidigt några extra sekunder att smälta infon på. Fortsätt jobba med dig själv och utvecklas. Du är exakt lika utvecklings- och anpassningsbar som vemsomhelst. Det kan bara bli bättre. Lycka till!