Saltig skrev 2016-03-14 14:27:28 följande:
Vi har inte haft problem att dela på föräldraskapet trots amning. Jag tog matningen och ibland tog han blöjbyten på vardagsnätterna beroende på hur jobbig dagen varit. Under vardagarna så tog jag nästan alla nätterna och han kvällarna. Helgerna turades vi om gällande sovmorgon och natten. Jag ammade ju varje natt men han tog blöjorna och annat som behövde göras under sin natt.
Min man ville alltid ta bebisen när han kom hem från jobbet. De hade rutin att ta en tupplur tillsammans och sen när hon vaknade så gick de upp och bara gosade, bytte blöja etc. Då fick jag tid för mig själv.
Vår dotter har aldrig varit mammig eller pappig utan båda dög oavsett situation men det är oxå olika för alla. Vissa barn blir extremt mammiga eller pappiga.
Det gäller att låta pappan bli delaktig. Att de umgås tillsammans. Bara för att man ammar betyder inte att pappan inte kan göra det andra som hör till. Tror att många mammor kanske tar barnet mer utan låta pappan göra saker då man tror att man känner barnet bäst. Jag minns att jag tyckte att min man gjorde saker "fel" som tex hur han tröstade dottern (höll barnet annorlunda än jag och sjöng en konstig sång ) men jag blundade för det eftersom de skapade en rutin som passade dem två. Och det blev jättebra! Jag har aldrig tagit barnet ifrån pappan när han haft henne och hon varit ledsen eller något. Om barnet var hungrig var ju en annan sak. Då matade jag och gav barnet tillbaka.
Första tiden lever man i en bubbla, vi var trötta och skittråkiga men efter några månader så blev det bättre. Då hade vi kommit in i rutinerna.
Vi har "övat" med fyra hundar :D så det där med att han gör saker på annat sätt är jag rätt van vid. Brukar ibland påpeka det men har nog insett att det finns fler sätt som fungerar. När det är vårt bådas första barn så har vi ju inga färdiga system så jag ska försöka låta honom göra saker på sitt sätt också :).
CissiJissi skrev 2016-03-14 16:09:43 följande:
Håller med ovanstående!
Och lägger till att det alltså inte är ett helt år med bebisbubbla framöver, de växer så gryyyymt fort - den bubblan i början är supernyttig för bebisen och föräldrarna men väldigt mycket händer det första året, bubblan varar rätt kort!:)
Efter första månaden kände vi att NÄ det måste väl ha gått TRE månader?!:D
Vem vet, kanske kommer första ordet vid 8 månader, "bebisen" kanske springer redan vid 10 månader, kanske är redo för fast föda vid 6 månader, sover hela nätter vid 3 månader - allt kan hända!!:)
Jo det är klart att man säkert behöver och vill leva i den där bubblan en tid. Jag menar inte heller att lämna bort henne utan mer att kunna komma bort och träna eller åka och handla själv. Så att hon får en trygg uppväxt men ändå har fler personer än mig som hon är fäst vid (pappan i början och senare även mor- och farföräldrar). Men jag har oroat mig mycket för detta eftersom många träningskompisar (som har barn) skrattat åt mig då jag sagt att jag nog kommer att börja träna så fort jag är fysiskt i skick igen. Och jag har ju mått så dåligt hela graviditeten att jag mest har varit stillasittande så därför är behovet att träna ännu större...
Att sova dåligt och lite har jag inga problem med. Sover redan nu dåligt och jag är ju ändå hemma hela dagarna och kan ju då vila när hon sover.
Tack för att ni delat med er! Det är bra att höra lite olika syn på saken :)
