BF Mars/April 2016 - för oss som vill prata här på FL! :)

Var på kontroll hos bm igår. Hade högt blodtryck och utslag på proteiner i urinen. Dessutom gått upp ytterligare 3 extra kg de senaste 2 veckorna. Så nu har jag begynnande havandeskapsförgiftning. Bm skickade mig vidare till sjukhuset för ytterligare koll, blodprov visade ettförhöjt njurvärde bland annat. Bebis mådde prima. Har dock inga symptom än, men känns jätteläskigt....

Dessutom så misstänker min bm att bebis kommer bli en stor bebis. Var på tillväxtkontroll i v. 34, då trodde de att bebis kommer väga 3700 vid BF, men min bm sa att den nu (i v. 37+6) känns stor och att hon tror den kommer väga mer.

Så nu har jag blivit ordinerad vila, mäta blodtrycket hemma och åter för nya prov imorgon. På måndag ska de göra ett nytt tillväxtultraljud. Om förgiftningen blir värre eller om bebis är för stor kommer de antingen sätta igång mig eller k-snitt. Usch vad jobbigt det känns, att liksom få höra att man är sjuk fast man själv inte känner av det.

Sedan igår kväll har jag både fysiskt och psykiskt "gett upp". Gått in i ett "mode" känslomässigt där jag skiter i allt. Har sovit hela dagen idag, jag är som en zombie, nollställd, negativ. Detta har nog maken tagit av då han varit grinig och argsint hela dagen. Varför kan inte han vara glad åt oss båda så som jag måste när han har en dålig dag? Nej han blir som jag när jag väl är som jag är nu. Jag är trött på allt, alla och hela situationen. Jag kommer vara psykiskt utmattad när de väl är dags, hurray...

Förlåt för inlägget men är tvungen att skriva av mig när de inte finns någon annan att prata med. Ett plus är ju att foglossningen/ischiasen inte känns så har fått städat (gör jag alltid när jag mår dåligt eller är arg). Nu gräver jag ner mig i mina godispåsar och väntar på mello.

Jag har nu bara 23 dagar kvar till BF och samtidigt som det känns skönt att graviditeten börjar lida mot sitt slut så känns det samtidigt jobbigt och skrämmande att det snart är dags för en förlossning. Känns liksom lite som att man så gärna vill vara där och snart ha bebis hos sig samtidigt som man inte känner sig riktigt redo och att det gärna hade fått dröja ett tag till, men man kanske aldrig känner sig riktigt redo för en erfarenhet som är svår att veta vad det är som verkligen väntar och hur det kommer vara gentemot vad tankarna på förhand är. 

Jag som gillar att ha kontroll över saker och ting känner att det börjar bli lite jobbigt med ovissheten ju längre bf man kommer, dvs. att inte våga planera för mycket för vet inte när bebis är redo att komma ut, att inte veta om man hinner klart med saker man påbörjat. Någon som känner igen sig?

Förresten är det någon mer som har en partner som har ett jobb som innebär att denne jobbar långt bort och inte har möjlighet att avbryta direkt utan att det kan ta några timmar innan denna har möjlighet att komma? 

Tillbaka från besöket. Jag öppnade mig totalt och sa som de va. Jag tror inte jag kommer klara av förlossningen kroppsligt eller mentalt om jag går över tiden som med de andra barnen. Hon såg besvärad ut och ville att jag skulle börja prata med psykologen och få "lyckopiller" utskrivet. För tydligen tror hon att min kropp saknar ett visst hormon när jag är gravid som gör att jag känner såhär.

Jag va tydlig och sa att jag inte behöver någon kurator, de kommer inte hjälpa mig med varken smärtan eller att få ut bebisen. Jag sa också att de är totalt o-humant att gå 8-10 veckor till och må såhär. Hon ville träffa mig om en vecka igen och se statusen på mitt mående. Jaja sa jag men du lär få se samma jag då.

Hon skickar iaf tid till spec MVc för mina förvärkar så jag ev kan få bricanyl om de är så att de behövs. Hon pratade om ctg remsa men någon som vet om dem kollar statusen där nere också?

Tack!

Fick tiden till smvc redan igår så på fredag ska jag dit. Har fått tänka massor igår och har kommit på en kompromiss som jag ska ta upp med BM på måndag. Idag känns de som en av de "bättre" dagarna.

Liten uppdatering på hur det gått för mig: blodtrycket ligger fortfarande högt och jag har mer proteiner i urinen än tidigare så nu är jag inskriven på sjukhuset för observation. Mår dock bra och har inga känningar på havandeskapsförgiftning. Bebis mår också bra och blir ingen jättebebis iaf, de uppskattade nuvarande vikt till ca 3,5 kg. Har diskuterat igångsättning med läkarna men i nuläget avvaktar vi. Jag tycker det känns läskigt att bli igångsatt och vill helst att allt kommer igång naturligt... Har ni några erfarenheter av igångsättning?

Tack för dina snälla ord. <3 Jo tänkt ringa imorgon innan deras telefon tid så jag kan lämna meddelande och be henne ringa mig. Bara rädd att jag skall uppfattas som "tjatig" och "klen" liksom. Men hoppas jag kan lämna meddelande så hon kan ringa mig så jag kan berätta får vi se vad hon säger. Jag har aldrig tagit citadon,så är lite så hur jag skulle reagera på de. Pratade ju med läkaren om smärtlindring när jag var där i torsdags och då sa läkaren att det är svårt att smärtlindra då det inte finns något och ta. Då morfin preparat eller så inte är bra för bebisen sa hon. Alvedon som du säger hjälper absolut ingenting,så faktiskt inte ens tagit det. Då jag känner att eftersom det inte gör minsta skillnad så är det ingen idé och ta de och i onödan liksom. Hoppas du förstår vad jag menar. Bm tyckte sist att jag skulle överväga akupunktur igen men rädd för nålar känns bara som jag spänner mig så nä,sen vet inte om det funka för mig. Min bm är väldigt bra och förstående så tror hon kommer lyssna och förstå. Sen är frågan hur mycket hon kan göra åt saken. Ne sant. De enda jag är glad för är att bebis mår bra och liksom inte tar skada eller mår dåligt över det. Känner mig bara lite egoistisk som inte "kämpar" mer och så. Känns som jag sviker eller vad man skall säga både bebis,min man och mig själv. Men som du säger skall orka en förlossning med,min dotter skall ha en någorlunda fungerande mamma som inte bara gråter och har ont och bara ligger i soffan och sängen. Sen vill jag vara någorlunda trevlig fru också. Min man är ju borta ca 12 timmar per dag,så även om dottern går på dagis så måste jag kunna ta hand om henne ett par timmar själv. Kan inte bara ligga på soffan heller. Utan måste finnas för henne och även våran hund. Våran hund får ändå bara superkorta promenader med mig för jag inte kan,men måste ändå kunna ta ut henne så hon får gjort sina behov. Så ingen lätt sitts.

Har ju inget badkar tyvärr men brukar ta duschar som hjälper ibland,men kan inte stå för länge heller. Men gör lite men inte så stor skillnad. Tensapprat har jag inte haft denna gången,men hade med dottern men tycker bara det är obehagligt och inte gör så mycket för min del. Skönt att de hjälpte. Jag är dock nålräddd och skeptisk till akupunktur. Tyvärr så vill/vågar inte jag göra det. Hört om bra effekt av akupunktur men även att de inte gjort skillnad. Känns som jag bara kommer spänna mig när de gör det. Är en person spm har svårt och slappna av och är jag då rädd så,vet att nålarna är små och inte känns men ändå rädd. En del tycker de är konstigt så jag varit percad och har tatuering men skillnad och något jag valt själv. Var så jag inte ens ville ha epidural sist men som bm och min man övertala mig till och ta på förlossningen sist vilket jag är tacksam för men ändå rädd för den igen och så även hur jag vet effekten och hur underbar den var sist. Så svårt att komma förbi den rädslan. Tyvärr...Antar att jag får skylla mig själv,vill ha hjälp men är man rädd så är man...:(