Migas skrev 2016-02-21 23:34:00 följande:
Tack alla för era kommenterar om klädstorlekar, det var intressant att höra hur alla andra resonerar.
Det var även spännande att få en överblick över när alla andra har bf och det är ju riktigt nära för flera nu som är beräknade i slutet av februari.Jag har nu bara 23 dagar kvar till BF och samtidigt som det känns skönt att graviditeten börjar lida mot sitt slut så känns det samtidigt jobbigt och skrämmande att det snart är dags för en förlossning. Känns liksom lite som att man så gärna vill vara där och snart ha bebis hos sig samtidigt som man inte känner sig riktigt redo och att det gärna hade fått dröja ett tag till, men man kanske aldrig känner sig riktigt redo för en erfarenhet som är svår att veta vad det är som verkligen väntar och hur det kommer vara gentemot vad tankarna på förhand är.
Jag som gillar att ha kontroll över saker och ting känner att det börjar bli lite jobbigt med ovissheten ju längre bf man kommer, dvs. att inte våga planera för mycket för vet inte när bebis är redo att komma ut, att inte veta om man hinner klart med saker man påbörjat. Någon som känner igen sig?
Förresten är det någon mer som har en partner som har ett jobb som innebär att denne jobbar långt bort och inte har möjlighet att avbryta direkt utan att det kan ta några timmar innan denna har möjlighet att komma?
Vi har nog planerat in en hel del nära bf (med reservation för hur jag mår). Känns dumt att säga nej till allting då babyn lika bra kan komma först i v 42. Man får väl avboka sedan ifall det behövs. Tror folk har förståelse för det. :) jag har inte känt någon stress för att allt skall var färdigt och fixat innan babyn kommer (förutom nu säng och skötbord och sådant), dom sover (vanligen i alla fall...) så mycket i början så man hinner ju sedan. Dessutom mår jag fortfarande väldigt illa och är trött så jag orkar inte med så mycket om dagarna längre :(.
jag har tittat en hel massa på filmer och serier om förlossning för att lite kunna förbereda mig, men det hjälper inte alls. Så man får nog bara ta det som det kommer. Jag är alltså inte rädd utan snarare tvärtom...
Min man jobbar också långt borta. 2timmars resa från sjukhuset. Han åker dessutom buss till arbetet, och bussarna går inte hela tiden. Men har möjlighet att jobba på distans några dagar i veckan. Eftersom det nu är första barnet så kommer det ju inte att gå så fort. Och skulle det göra det så får jag väl ringa efter taxi eller ambulans. Huvudsaken är att han hinner fram tills babyn föds :) men tanken är nog att han jobbar hemifrån sedan då det börjar hända så att han kan komma med till förlossningen. Har ju bf på påskafton så det finns några helgdagar där runtom att försöka pricka in ;)