OROLIG.

Har du pratat med gyn om råd? Det kan vara annat som spökar.

Ja, träffade först en läkare på min vårdcentral och dom såg ingenting, inga bakterier, ingenting. Sedan någon månad senare träffa jag en gynekolog och hon sa samma där, allt såg jätte bra ut. Gynekologen sa bara att vi skulle fortsätta som vi gör och om det är så att de forf inte har hänt något när det har gått 1 år så kan man göra en mycket grundligare undersökning och så prata hon om att spola äggledarna. Vet inte riktigt hur jag skulle tolka de..

För oss tog det över ett år att bli gravid med första barnet så det behöver inte vara något fel, snarare ganska vanligt.

Jag är inte alls i samma sits som du, men jag vet hur det känns. Jag mådde fruktansvärt när det gått mer än fyra månader sedan vi börjat försöka få barn, sen upp till året var det riktig jävlat tufft. Vi har försökt i drygt tre år nu, och precis idag har jag tack vare IVF lyckats gå in i v. 9+0. 

Det jag vill skicka med dig, som kanske inte glädjer just exakt nu men kanske senare, är att det finns fantastisk hjälp att få. Är det så att något är på tok, att inget händer, så kommer ni få bra hjälp. Då spelar det ingen roll om du så skulle ha plockat bort båda äggledarna - så länge du har en frisk och fin livmoder och ett gäng ägg kommer de kunna hjälpa dig :) Jag har aldrig blivit så väl omhändertagen av vården som på fertilitetskliniken. De är fantastiska. 

Det kommer vara tungt ett tag. Du kommer att tänka på barn konstant. Och det är ok. Sörj, var bitter och frustrerad, det hindrar dig inte från att bli gravid om du kan bli det utan hjälp. Men om du kan, försök att tänka på dig själv. Tänk på att ditt liv är värdefullt och att du förtjänar mer än att vara olycklig över graviditeten som inte kommer. För den kommer, men kanske inte just nu, och din tid just nu är värdefull.

Håll ut! :)

Tack snälla för dina ord och för att du delar med dig det värmer verkligen och stort grattis till er Cyanea! Ja, de är väl dags att jag börjar ta hand om mig själv och försöka tänka positivt. Tack igen!

Det finns många som känner som du, jag lovar! Jag har två barn, den första kom till på just 7:e försöket, den andre blev jag gravid med 26 månader efter att vi började försöka oss på att få en tvåa så jag vet känslan. Hon blev till på andra IVF-försöket. Det jag kan råda dig till är att just ta hand om dig. Och din man och ert förhållande. Försök lägga upp lite delmål. Under de fem månader som ni har kvar tills ni får göra en utredning, lägg upp lite etapper längs med vägen. Först har du semestern. Den brukar ju alltid gå alltför fort. Planera in något kul till hösten. Veckorna mellan semestern och det roliga i höst går snabbt. Då har du passerat etapp två. Planerar du in något ytterligare skoj så har du ytterligare en etapp. Och sedan har ni kommit tills den tidpunkt när ni är berättigade en utredning, förutsatt ni inte hunnit bli gravida, vill säga. Och det tror jag att du kommer att bli innan året är slut

Undersökt om du har PCOS?

Äter du mycker socker, stärkelserika produkter, halvfabrikat, varor med mkt tillsatser?

Att skippa sånt kan normalisera kroppen och underlätta om man försöker bli gravid. Jag är inte expert på saken men de finns de som blivit hjälpt av det. Dagens kroppar är fullt av kemikalier, vilket kan störa många saker i kroppen. Tror det är därför folk är så sjuka idag. Jag vet inte om det kan hjälpa dig, men en kost baserad på naturliga råvaror utan socker kan hjälpa. Normaliserar kroppen.

Det finns en fertilitetsklinik i USA där de behandlar sådan här problematik först och främst utifrån ett hälsoaspekt, kostomläggning och det har hjälpt många.

Ett varmt lycka till.

Har inte undersökt om PCOS och äter ganska mycket sött med inte överdrivet. Tusen tack för alla svar och råd!!

Juliee - Om du börjar prata med folk om att det är svårt att bli med barn kommer du snabbt märka att många har en tendens att komma med råd. De flesta råd är inte bra råd eller ens särskilt beprövade. Jag gick på den niten och har gjort oändligt många förändringar i in vardag för att slutligen lyckas. Men det funkar inte så, är jag rädd. 

Pratar man med experterna på fertilitet om diverse olika metoder kommer de le och skaka på huvudet. Tro mig, vår läkare är själva överläkaren på fertilitetskliniken på Sahlgrenska - en av Sveriges största och bästa fertilitetskliniker. Hon hävdar att dessa metoder i bästa fall ger en marginell skillnad, men oftast inte så mycket att det skulle ge tydligt resultat. 

Det Stardust88 skriver är en form av shaming för att du "inte kan bli gravid" och "skulle kunna bi det om du levde bättre". Det här är inte ditt fel. Det är inte på något sätt ditt fel. Är man överviktig kan det ibland hjälpa att gå ner i vikt (om man har PCO eller liknande), men annars ska du absolut inte utesluta något eller minska ner något i kosten. Fortsätt äta allsidigt. 

Hon har skrivit nästan exakt samma sak i minst fyra olika trådar bara idag. 

I början av våra försök tog jag till mig så många olika råd och förändrade mig och mitt liv så extremt att jag inte kände igen mig efter ett tag. Och det fungerade inte ens, för det var inte där problemet låg. Det var inte värt det. Mitt råd till dig, från en som varit i den här sitsen i mer än tre år, är att stänga öronen. Blir du inte gravid är det inte ditt fel, utan någon faktor man inte ser med blotta ögat. Det du gör räcker till, och du ska kunna leva som en vanlig människa utan att det påverkar. 

Du har ingen rätt att nedvärdera mina råd! Om inte jag vet något om kvinnors framgångar som har fått PCOS och minskat/ blivit av med sina besvär så verkar du ju ha lika lite koll om att det faktiskt har hänt! Varför fortsätta äta på ett sätt som inte är bra för en, när man kan få en friskare kropp? Å det är inte "shaming"! Det är DIN uppfattning av det! Fråga mig istället vad jag menar istället för nedvärdera.

Om du läser inlägger du just citerat skriver jag klart och tydligt att det kan hjälpa i de fall man har viktrelaterad PCO. Ska du kritisera mig, kritisera det jag faktiskt skriver. 

Jag har svarat dig i en annan tråd. Det inlägg du citerat här är ämnat för Juliee, inte dig. Du har all rätt att tro det du tror, men jag säger att det är farligt att börja antyda att det är något fel hon gör som gör att graviditeten dröjer, framförallt när du varken känner till hennes kost, hälsa eller problematik. Risken är att hon börjar anklaga sig själv för att hon inte gör tillräckligt mycket för att lyckas bli gravid.  

Jag baserar min tro på det som visats vetenskapligt. Det är inte vetenskapligt när utövare av en metod säger att det hjälpt, för i så fall hade vi lika gärna kunnat börja tillbe någon gud för att saker ska hända. De som är starkt troende säger att det fungerar också. Det kanske det gör, men jag har svårt att se att det verkligen fungerar om man inte kan bevisa det genom utförliga vetenskapliga studier. Och sådana studier på LCHF har gjorts, men inte visat sig ge signifikant effekt. 

Jag tänker inte hålla på att skriva till dig i två trådar. Jag svarar dig inte mer i den här tråden. 

Oj....vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men åter igen tack. Cyanea - Betyder mycket de du skriver och jag tar i det. Har bara så svårt för att sluta tänka på de. Och det stämmer verkligen med det du skriver att man förändrar sig själv och inte känner igen sig till slut. För så har det verkligen varit den sista.

Marami­na - Jag försöker verkligen lägga mina tankar på någonting annat, men jag hoppas verkligen att denna tiden som är kvar, att det kommer hända något. Men som du skriver, lägga upp en plan och låta tiden gå och förhoppningsvis så kommer jag se ljuset i tunneln.

Om inte annat så brukar det bli lättare att hantera och känns inte så långt bort. 1+2+2 månad känns för mig av någon konstig anledning kortare än 5 månader. Det var så jag orkade med och det var som sagt var en lång väntan på våra tvåa.

När som helst :) Jag vet inte hur många olika saker jag tagit bort och lagt till under våra försök. Det mesta, tror jag. Diverse olika dieter, allt ekologiskt, inget koffein, ingen alkohol, meditation, olika vitaminkurer, undvika kemikalier, bytt deodorant, undvikit smink och hårprodukter, börjat äta kött (är vegetarian sedan många år tillbaka)...... Har säkert provat många fler saker än jag kommer ihåg just nu, men allt jag vet är att inget hjälpt. Det bara gjorde mig själv väldigt, väldigt illa, så illa att det inte fanns mycket kvar av mig. Det ångrar jag nu, kan jag lova. Väldigt klokt, Maramina. Små etapper är lättare att hantera, helt klart. Det är nog det jag gillade så mycket med när vi fick komma på utredning och behandling - alla fina datum som sattes upp. Små, prydliga etapper serverade på silverfat.