• Anonym (Urvriden trasa)

    Ångest av att åka hem efter jobbet

    Hej!

    Jag känner mig så usel och onormal. Jag har tre barn, en son på 3,5 och tvillingar på 1,5. Har börjat på nytt jobb efter föräldraledigheten för två veckor sen och slutar 16.30 på dagarna (innan hämtade jag och pappan dem på dagis vid 14). Problemet är att jag börjar få ångest redan tidigt på eftermiddagen över att jag snart ska hem :( Jag borde ju längta efter min familj och njuta av mina rara barn och så. Men jag ser bara slitet och stressen :(

    Äldste sonen har börjat trotsa rekordmycket sen jag började jobba, antagligen för att det är ovant att mamma är borta mera. Han gör saker för att "sabba" så mycket som möjligt, som att slita ner allting i garderoben, dra ner varor från hyllorna i affären och vägrar sova på kvällarna, somnar först vid 23-tiden (!). Jag försöker hinna läsa för honom och mysa så mycket som möjligt som kompensation men jag hinner inte allt jag borde.

    Maken är sur och är så trött på allt säger han. Jag har blivit så pessimistisk och gnällig och är inte som jag är egentligen. 

    Maken är arg för att jag inte hinner städa så mycket som jag borde, men direkt efter jobbet så dränks jag i allt som behövs göras med barnen, det är som att kastas in i en tombola, vi ska äta middag och helst hinna gå ut också eftersom maken oftast inte går ut med dem efter dagis då det är svårt att klara av tre små själv ur säkerhetssynpunkt men ibland är han en stund på en inhägnad lekplats. Kort sagt är det så mycket som ska kompenseras för när jag äntligen kommer från jobbet.

    Själv har jag alltid ont i magen och mår illa på eftermiddagen och kvällen. Har tidigare trott det är fysiskt men eftersom det alltid kommer då så borde det ha att göra med att jag vantrivs och är stressad. Får panikattacker ofta och illamåendeattacker då jag måste låsa in mig på toa medan någon bankar på dörren. Enda gången jag är glad är när någon av våra föräldrar är och hälsar på eller då jag är hemma hos mina föräldrar och hälsar på, förr ville jag bara få vara med min man. Nu är det som om jag inte vill att vi ska vara ensamma, som om vår familj inte är "nog". Vi har inga vänner eller någon som kan vara barnvakt när vi vill göra något kul eller är sjuka för våra föräldrar bor 30 mil bort.

    Helst skulle jag bo på jobbet.

    Senare i sommar ska jag ha alla barnen sjlälv när maken jobbar. Då kommer jag må ännu sämre. Men man ska ju inte känna så, jag borde ju vara glad över att få umgås med mina barn..? Jag vill mest av allt bara få vara ifred och det känns så onormalt att känna så :(

  • Svar på tråden Ångest av att åka hem efter jobbet
  • Anonym (Anonym känner igen)

    Oj, där råka jag sända. Men iaf, att jag måste gå iväg för att gråta..ångesten har även blivit så stark så den kan paralysera. Att må så här, och inför ens o tillsammans m ens barn, är ju så smärtsamt. Hur länge har du ätit ssri? Effekt? Jag har ätit det men slutade för ca 8 mån sen...

    Jag tror det kan bli psykosomatiskt, att kroppen till slut reagerar så. jag har fysiska symptom m hjärtklappning, skakningar o illamående.

    Är det inte möjligt att flytta närmare familjen för dig/er heller..? jag saknar att känna mig hemma..(bott borta mer än 10 år) saknar stt ha vardaglig/spontan möjlighet att träffas o sällskapet som lättar upp...

    Partner finns, o vi delar lika. Inget bråk där, tack o lov. Men ork, tid, lust till annat än ligga på soffan finns inte efter läggning..kul liv.

    Just nu tar jag dag för dag, och jag är rädd att sjukskrivning är nödvändig. Vill inte, att gå hemma triggar ju det ångesten med...

    Ka ursch, skönt att ändå kunna ha någon att prata lite med. Bristvara!

  • Anonym (Jagmed)

    Har du funderat på hur du skulle vilja ha det om du kunde bestämma helt. Är förhållandet med din man bra då?

  • Anonym (Urvriden trasa)
    Anonym (Anonym känner igen) skrev 2015-08-20 22:08:15 följande:

    Oj, där råka jag sända. Men iaf, att jag måste gå iväg för att gråta..ångesten har även blivit så stark så den kan paralysera. Att må så här, och inför ens o tillsammans m ens barn, är ju så smärtsamt. Hur länge har du ätit ssri? Effekt? Jag har ätit det men slutade för ca 8 mån sen...

    Jag tror det kan bli psykosomatiskt, att kroppen till slut reagerar så. jag har fysiska symptom m hjärtklappning, skakningar o illamående.

    Är det inte möjligt att flytta närmare familjen för dig/er heller..? jag saknar att känna mig hemma..(bott borta mer än 10 år) saknar stt ha vardaglig/spontan möjlighet att träffas o sällskapet som lättar upp...

    Partner finns, o vi delar lika. Inget bråk där, tack o lov. Men ork, tid, lust till annat än ligga på soffan finns inte efter läggning..kul liv.

    Just nu tar jag dag för dag, och jag är rädd att sjukskrivning är nödvändig. Vill inte, att gå hemma triggar ju det ångesten med...

    Ka ursch, skönt att ändå kunna ha någon att prata lite med. Bristvara!


    Spännande med någon som verkar ha det PRECIS likadant....men sorgligt också förstås. Jag märker att det som gör att jag orkar med, är att planera in roliga utflykter åt oss på helgerna. Det är nästan en besatthet, jag pallar inte med att vara hemma. Men när vi är utomhus tillsammans och jag inte kvävs av hemmets fyra väggar och alla krav där, lättar ångesten för stunden.

    Börjat med medicinen för en vecka sedan och hoppas det ska hjälpa. Varför slutade du med din? Det kan ju vara så att du mår sämre nu för att medicinens effekt har planat ut efter att du slutade? Kanske var det fel sort?

    Vi ska kanske flytta också, jag har fått för mig att det är lägenheten och livet i stan jag hatar så nu ska vi hyra ett hus på landet, men jag är orolig för att vi istället bara blir hänvisade åt varandra och ännu mer isolerade, samtidigt måste jag prova något annat och se om det blir bättre. Jag letar nytt jobb också. Min strategi är att byta ut olika aspekter av livet för att se vad det egentligen är som skaver, men jag misstänker att det är att det är för mycket. Jag borde egentligen sjukskriva mig precis som du säger att du skulle vilja, men det är ju det där med CV:t...

    Förra veckan när det blev akut tog jag ut en semesterdag och bara låg på sängen och vilade hela dagen, och det var så skönt! Har lite mer energi nu.

    Min lösning på problemet just nu är att hitta en bra medicin som dövar ångesten och att se tiden an och hoppas det blir bättre bara de blir lite äldre så man inte kvävs av allt arbete hela tiden. När de blir lite äldre måste man ju inte ha koll på dem varenda sekund och det blir nog lättare då, små stunder av andrum. Men vintern är svår för mig då jag är så fruktansvärt rädd för vinterkräksjukan och då barnen är sjuka precis hela tiden i förkylningar och annat. Jag hoppas det ska bli bättre nu när vi ska byta till ett pyttelitet dagis med bara 2 (!!) andra barn utöver våra 3. Det tror jag kan lugna mycket.

    Kan du inte flytta närmare din familj? Skönt iaf att du kommer bra överens med din man, utan varandra vet jag inte hur man skulle klara det.


  • Anonym (Urvriden trasa)

    Känner igen det där med att man bara orkar ligga på soffan när de somnat. Vi brukar försöka ta oss samman och sätta oss tillsammans på ballkongen en liten stund och bara prata och dricka te. Eller spela ett parti schack. När vi inte orkar det så brukar jag iaf sätta mig nära och hålla honom i handen i tv-soffan, så känns det lite bättre än om vi bara suttit där som två zombies utan någon kontakt alls, för ofta orkar jag inte ens prata utan sitter där med en värmekudde mot magen och suger på halstabletter för att dämpa illamåendet. Jag är inte världens roligaste fru precis... :(

  • Anonym (Anonym känner igen)

    Härligt att höra om dina "andningspauser" då ni är ute på helgerna. Jag har börjar få stor ångest av att vara ute på utflykter..mitt mående verkar haverera helt..försökt jobba 2 veckor nu men attackerna o gråten avlöser varann..

    Slutade med medicinen för jag mådde bättre o kände mig stabil...måste nog ringa dr imorg...

    Ok så flytt o även söka nytt jobb. Låter ju även som mig här...problemet är att jag inte vågar...mest livrädd i världen för förändringar och lägg därtill separationsångest deluxe..där har du mig flyttar ni långt? Jag måste söka nytt jobb, men orkar inte ens det. Roligt att ha utbildat sig till ngt man tydligen inte klarar av...jobbet knäcker mig just nu... Så...problemen haglar tätt...

    Att sjukskriva sig...det tar såå emot. Cv:t ja, verkligen. Att känna sig misslyckad. Skämmigt inför kollegor. Att komma åter. Måste ha nytt jobb men som sjuk..hur bra förutsättningar har man då??! Nä precis!

    Bra att du tog en semesterdag. Skönt att kunna göra så.

    Att flytta närmare familjen kan gå stt lösa...men återigen, vet inte om jag vågar. Hur slutar man vara livrädd för förändringar?

    Bra tips på kvällen, faktiskt. Att inte ha för höga krav, typ att sitta bredvid varann o få kontakt på så vis är ju mkt bättre än att sitta i varsitt hörn. Å detta m värmekudde, det tror jag kan lugna ångesten lite också? Eller önsketänkande :-/ men tänker att man slappnar av lite av värme.

  • Anonym (Anonym känner igen)

    En sak till, hur länge har du känt såhär? För min del till o från i flera år...så ledsen över hur det påverkat ens barn

  • Anonym (Urvriden trasa)
    Anonym (Anonym känner igen) skrev 2015-08-24 20:19:00 följande:

    En sak till, hur länge har du känt såhär? För min del till o från i flera år...så ledsen över hur det påverkat ens barn


    Jag har känt så sedan jag fick barn, hemskt nog :( Innan dess var jag en optimistisk person. Jag tror helt enkelt att det är för mycket stress och press för mig och vi har ingen avlastning alls.

  • ExitSong
    Anonym (Anonym känner igen) skrev 2015-08-24 20:01:32 följande:

    Härligt att höra om dina "andningspauser" då ni är ute på helgerna. Jag har börjar få stor ångest av att vara ute på utflykter..mitt mående verkar haverera helt..försökt jobba 2 veckor nu men attackerna o gråten avlöser varann..

    Slutade med medicinen för jag mådde bättre o kände mig stabil...måste nog ringa dr imorg...

    Ok så flytt o även söka nytt jobb. Låter ju även som mig här...problemet är att jag inte vågar...mest livrädd i världen för förändringar och lägg därtill separationsångest deluxe..där har du mig flyttar ni långt? Jag måste söka nytt jobb, men orkar inte ens det. Roligt att ha utbildat sig till ngt man tydligen inte klarar av...jobbet knäcker mig just nu... Så...problemen haglar tätt...

    Att sjukskriva sig...det tar såå emot. Cv:t ja, verkligen. Att känna sig misslyckad. Skämmigt inför kollegor. Att komma åter. Måste ha nytt jobb men som sjuk..hur bra förutsättningar har man då??! Nä precis!

    Bra att du tog en semesterdag. Skönt att kunna göra så.

    Att flytta närmare familjen kan gå stt lösa...men återigen, vet inte om jag vågar. Hur slutar man vara livrädd för förändringar?

    Bra tips på kvällen, faktiskt. Att inte ha för höga krav, typ att sitta bredvid varann o få kontakt på så vis är ju mkt bättre än att sitta i varsitt hörn. Å detta m värmekudde, det tror jag kan lugna ångesten lite också? Eller önsketänkande :-/ men tänker att man slappnar av lite av värme.


    Jag ska nog försöka kamouflera detta att vara sjukskriven med att vara timanställd 50% och resten förhoppningsvis sjukskriven, för jag vet inte hur jag ska klara detta annars. Är timvikarie som sekreterare men från och med måndag är det bara 50% och då måste jag hämta barnen vid lunch, och jag vet inte hur jag ska klara av att vara själv med dem så många timmar, de är så små och det går knappt att vara någonstans med dem själv för de springer åt varsitt håll och jag känner att mitt mående börjar bli allt sämre.

    Vad jobbar du med? Kan du söka ett jobb som du egentligen är överkvalificerad för, inom samma bransch, så blir det mindre press? (Det är ju sisådär lätt att hitta jobb, men ändå)

    Maken börjar ledsna på mig och mitt kassa psyke, i natt sov han på soffan och vägrade prata med mig i morse, så idag är jag inte glad :( fasar redan för att åka hem och försöka städa i den alltid jättestökiga lägenheten, orka hitta på något med familjen, laga middag, hålla ut tills de somnar vid tio. Jag är så trött och önskar jag bara kunde rymma från allt.
  • Anonym (Anonym känner igen)

    Ok, har du jobbat heltid innan? (Eller jo det minns jag nog att du skrivit när jag tänker efter). Men förstår ju verkligen vad du menar, då blir det mååånga timmar ensam. Känner ångesten med dig inför detta. Bra om du kan va sjukskriven på resten.

    Jag jobbar som handläggare. Ett oerhört krävande jobb som jag inte hanterar alls just nu. Blev faktiskt sjukskriven fr o m igår, av dr.. Såå misslyckad jag känner mig. Och skämmigt att komma åter sen...åhh...vill bara rymma som du skriver...jag ska försöka hitta ngt mindre krävande. Men vart, här el på annan ort (närmare hem alltså, åhh!!)

    Min sambo har också tröttnat, men har väl ändå insett allvaret nu..

    PS, börja förresten med ssri igår i samband m besök hos dr. Förhoppningsvis blir jag starkare i mig själv men alla grundproblem finns ju kvar. Fick också ngt starkare mot ångesten med att ta vid behov. Hur går d med din ångest? Att leva m ångest är helt knäckande.

  • Anonym (Urvriden trasa)
    Anonym (Anonym känner igen) skrev 2015-08-26 20:17:27 följande:

    Ok, har du jobbat heltid innan? (Eller jo det minns jag nog att du skrivit när jag tänker efter). Men förstår ju verkligen vad du menar, då blir det mååånga timmar ensam. Känner ångesten med dig inför detta. Bra om du kan va sjukskriven på resten.

    Jag jobbar som handläggare. Ett oerhört krävande jobb som jag inte hanterar alls just nu. Blev faktiskt sjukskriven fr o m igår, av dr.. Såå misslyckad jag känner mig. Och skämmigt att komma åter sen...åhh...vill bara rymma som du skriver...jag ska försöka hitta ngt mindre krävande. Men vart, här el på annan ort (närmare hem alltså, åhh!!)

    Min sambo har också tröttnat, men har väl ändå insett allvaret nu..

    PS, börja förresten med ssri igår i samband m besök hos dr. Förhoppningsvis blir jag starkare i mig själv men alla grundproblem finns ju kvar. Fick också ngt starkare mot ångesten med att ta vid behov. Hur går d med din ångest? Att leva m ångest är helt knäckande.


    Det låter ju som det ändå går åt rätt håll, att du får hjälp med sjukskrivning och medicin. Skönt att ha något mot ångest att ta vid behov, det fick inte jag, jag fick bara sertralin. Har en massa biverkningar av den, men har iofs bara tagit den i 8 dagar så det kanske går över, blir dålig i magen av den.

    Handläggare är väl ett sådant jobb som anses rätt stressigt, tex på Försäkringskassan eller Soc, det är nog ett av de vanligare jobben att bli sjukskriven ifrån, vad jag har hört iaf.

    Jag försöker bena lite i min ångest och gräva fram vad det är som känns fel, vad det är som ligger bakom den där gnagande känslan. Jag kom fram till bl.a. att jag är stressad över att jobba timanställning som går ut nästa vecka, och då vara tvungen att ta hand om barnen själv halva dagarna. Jag har ångest för att det är höst vilket betyder att det snart är vinter, och jag har en helt förlamande fobi för vinterkräksjuka, så för mig betyder hela året förutom juni, juli augusti ångest. Jag ogillar också att bo i lägenhet. När jag nu fick det klart för mig vad det var som skavde blir det ju lite lättare att göra något åt det, så nu har jag dragit i lite trådar för att få förlängt och utökat på jobbet i alla fall för ett tag framåt och vi ska titta på ett hus att hyra på måndag. Att det blir vinter kan jag inte göra något åt tyvärr men ska byta till ett litet dagis med bara 4 barn så förhoppningsvis blir det mindre smittor där. Hjälper inte min medicin ska jag be att få en annan.

    Har kommit fram till att detta är det enda som hjälper mot min ångest, att ställa den mot väggen och fråga vad det egentligen är den vill säga till mig. Den brukar betyda att jag vantrivs på något sätt, men med vad? Sen kan man brainstorma idéer på hur man kan förändra läget. Ibland räcker det med nåt litet, typ att man ska kramas minst en gång om dagen eller att jag ska få egentid nog att läsa en tidning.

    Kommer nog aldrig bli helt tillfreds innan barnen blir större, det är för mycket press, men försöker göra det så bra som möjligt runtomkring.

    Hoppas du känner dig bättre med sjukskrivning och med medicin! Nu får du ju ett andningshål och kan fundera över vad du vill göra istället också. (Jösses vad äppelkäck jag låter idag, det är bara för att jag fått förlängt på jobbet som jag var så himla orolig över igår)


Svar på tråden Ångest av att åka hem efter jobbet