Ångest av att åka hem efter jobbet

Hej!

Jag känner mig så usel och onormal. Jag har tre barn, en son på 3,5 och tvillingar på 1,5. Har börjat på nytt jobb efter föräldraledigheten för två veckor sen och slutar 16.30 på dagarna (innan hämtade jag och pappan dem på dagis vid 14). Problemet är att jag börjar få ångest redan tidigt på eftermiddagen över att jag snart ska hem :( Jag borde ju längta efter min familj och njuta av mina rara barn och så. Men jag ser bara slitet och stressen :(

Äldste sonen har börjat trotsa rekordmycket sen jag började jobba, antagligen för att det är ovant att mamma är borta mera. Han gör saker för att "sabba" så mycket som möjligt, som att slita ner allting i garderoben, dra ner varor från hyllorna i affären och vägrar sova på kvällarna, somnar först vid 23-tiden (!). Jag försöker hinna läsa för honom och mysa så mycket som möjligt som kompensation men jag hinner inte allt jag borde.

Maken är sur och är så trött på allt säger han. Jag har blivit så pessimistisk och gnällig och är inte som jag är egentligen. 

Maken är arg för att jag inte hinner städa så mycket som jag borde, men direkt efter jobbet så dränks jag i allt som behövs göras med barnen, det är som att kastas in i en tombola, vi ska äta middag och helst hinna gå ut också eftersom maken oftast inte går ut med dem efter dagis då det är svårt att klara av tre små själv ur säkerhetssynpunkt men ibland är han en stund på en inhägnad lekplats. Kort sagt är det så mycket som ska kompenseras för när jag äntligen kommer från jobbet.

Själv har jag alltid ont i magen och mår illa på eftermiddagen och kvällen. Har tidigare trott det är fysiskt men eftersom det alltid kommer då så borde det ha att göra med att jag vantrivs och är stressad. Får panikattacker ofta och illamåendeattacker då jag måste låsa in mig på toa medan någon bankar på dörren. Enda gången jag är glad är när någon av våra föräldrar är och hälsar på eller då jag är hemma hos mina föräldrar och hälsar på, förr ville jag bara få vara med min man. Nu är det som om jag inte vill att vi ska vara ensamma, som om vår familj inte är "nog". Vi har inga vänner eller någon som kan vara barnvakt när vi vill göra något kul eller är sjuka för våra föräldrar bor 30 mil bort.

Helst skulle jag bo på jobbet.

Senare i sommar ska jag ha alla barnen sjlälv när maken jobbar. Då kommer jag må ännu sämre. Men man ska ju inte känna så, jag borde ju vara glad över att få umgås med mina barn..? Jag vill mest av allt bara få vara ifred och det känns så onormalt att känna så :(