varför skaffa barn sent? tänker många fel?

Jag skaffar barn när jag och min partner är redo. Helst skulle jag nog vilja ha första barnet när jag är 28 men det är ju inte säkert att vi är redo då heller. Är idag 23 år.

Har aldrig ens tänkt tanken att jag ska vara ung för att jag ska orka med barnbarn?! Jag själv skaffar väl inte barn för att mina föräldrar ska ta hand om dem, så varför skulle mina barn skaffa egna barn för att jag ska ta hand om dem? Avlastning i all ära, men vi har inte ens tänkt bo speciellt nära våra respektive föräldrar. Barnvakt är i så fall rimligare.

En fördel för mig som fick barn i 30- årsåldern var just att alla andra hade fått barn före mig.
TS pratar om att far- och morföräldrar kan finnas som avlastning och stöd i föräldrarollen och det stämmer ju. Det gör mitt barns mor- och farföräldrar allihop. DESSUTOM har jag och min sambo tre syskon med två barn vardera, funkar jättebra att be dem om råd och bolla funderingar med. De hjälper dessutom gärna till om det skulle krisa eftersom de tycker att det är mysigt med en 1- åring och att deras stora barn gärna vill leka med sin minsta kusin. Detsamma gäller vänner. Har flera stycken med barn som är 3-6 år, funkar kanon att få stöd hos dem också.

Något annat som är bra med att vara "sist ut" vad gäller barnskaffandet är att jag har fått träffa otroligt många småbarn och därmed se hur livet som småbarnsförälder (kan) se ut. Det gjorde att jag kände mig som en trygg förälder den dagen min son kom. Jag har däremot hört från min syster och min bästa kompis som båda fick barn tidigt att de kände sig väldigt ensamma och inte hade någon direkt att prata med eftersom de var "först ut".

Jag menar inte att det enbart är positivt att få barn lite senare i livet precis som det inte alltid är det bästa att få barn tidigt. Allt är individuellt. Tur är väl det!

Det är ordentligt ogenomtänkt att tro att ens föräldrar ska ha mer tid till barnen om man skaffar dom som ung. Min mamma var 20 när hon fick mig jag 32 vid första barnet. Dvs min mamma är 52. Hon arbetar heltid, reser och har hobbys. Min make var en sladdis. Hans föräldrar är runt 65 år. Hans föräldrar är pensionärer.

Vems föräldrar tror ni har mer tid till barnen? Inte är det min heltidsarbetande " unga " mamma.

Enligt beräkningar så kommer min generation lever tills en ålder av 95år.

Om jag skulle skaffa barn vid 40 års ålder, och mitt barn också skaffar barn vid 40 års ålder så har jag iallafall 15 år som morförälder!

Dessutom så kommer en 70 åring motsvara våra 50-60 åringar när medellivslängden blir längre. Jag känner ingen trött/gammal 60 åring idag.

Dessutom:Vem fan skaffar barn för att få vara morförälder? Vem fan skaffar barn för att ens föräldrar ska vara barnvakt så mycket som möjligt??

Enligt statistik så mår barn till äldre föräldrar bättre psykiskt och fysiskt. Varför? Jo för dessa föräldrar har ofta bättre utbildning, bättre hälsa och matvanor och skiljer sig mer sällan. ( se SCB) Hellre ett barn som föds av välutbildade, hälsosamma 40 åringar med ett stabilt äktenskap än barn föda av outbildade, otränade 20 åringar som " minsann varit i hop med pappan i ett helt år"...

En skilsmässa eller dålig ekonomi påverkar ett barns framtidsutsikter mycket mer än om mamman är 25 eller 35.

Jag förstår hur du resonerar TS men jag håller inte med.
Att vänta med karriär till 40 skulle inte vara ett alternativ och jag ser inte mina eventuella ambitioner som ett hinder eller något som jag "tar från mina barn". Snarare ger jag dem bättre förutsättningar genom att jag visar att även föräldrar (som ju är vanliga människor) också kan ha drömmar, mål och ambitioner. Och genom att jag satsade på att ha ett jobb som jag trivdes med innan jag blev mamma, har jag kunnat ge mitt barn mer än om jag hade väntat.
Det är jag fullständigt övertygad om. Och jag tycker inte heller att jag blev en "gammal" mamma bara för att jag väntade, jag var 25 när min son föddes.

Sen har vi alla olika ambitioner både i våra liv och i våra föräldraskap.
Men jag som person hade inte trivts med tillfälliga anställningar och annan typ av osäkerhet utan det var något som var viktigt för mig.

Min mamma var 48 år när hon blev mormor.

TS, jag tycker att du resonerar väldigt naivt och trångsynt.
Kanske har du inte varit med om så mycket i ditt liv eftersom du tror att allt går att planera från födsel till död?
Och det låter lite tråkigt att se sina barn som något man "skaffar" för att få "sin efterrätt"? Jag har inte riktigt samma syn på det där med barn.
Jag har aldrig varit intresserad av att "skaffa" barn "bara för att". Jag ville göra det med en man jag älskar. Honom träffade jag när jag var 36.

I mina öron låter det helkonstigt att man planerar hela sitt liv från födsel till död på det sättet. Jag lever hellre här och nu än för framtiden. Och jag lever hellre för mitt barn än för mina ofödda barnbarn.

Du utgår ifrån att dina barn ska få barn och att du ska vara en pigg mormor som ska passa dem etc.
Tänk om dina barn inte kan/vill ha barn? Tänk om du blir sjukpensionär vid 45 och inte orkar med barnbarn? Tänk om dina barn tar sina barn och flyttar till Australien? Tänk om dina barn dör före dig? Etc.
Jag är ingen pessimist som går runt och tror att sånt ska hända, men jag är heller inte så omnipotent att jag tror att jag kan planera hela mitt liv och alla andras liv från födsel till död.
Min son ska inte behöva känna tvånget att skaffa barn för att jag vill ha "efterrätt".

Jag väljer att vara ödmjuk inför livet. Livet går inte att planera fullt ut.

1) Jag skaffar inte barn för att få barnbarn.
2) Jag skaffar inte barn för att få barnvakt
3) Min mamma fick mig ung, hade inte hon varit förtidspensionär hade hon haft fullt upp med jobb nu.

Jag glömde ena frågan i din trådstart: "Tänker många fel?"
Svaret är naturligtvis: Nej, många tänker inte fel.

Fanns många tankefel i ditt inlägg, orkar inte kommentera alla. Men dethär vill jag poängtera;

Ja, min mamma var gammal, lika gammal som mig (nästan 39) när hon fick sitt 4e barn. Hon hann aldrig träffa sina två yngsta döttrars barn.

Min kompis mamma fick sina första två barn när hon var under 20, och ett sladdbarn i 40-årsåldern. Hon hann heller aldrig träffa sina barnbarn.

Cancer ser inte till ålder...

Ej heller olyckor.. Känner flera som förlorat någon förälder redan innan de fyllt 20.

Så att få barn ung är ingen garanti för att senare kunna barnvakta åt sina barn. Snarare skulle jag -om man ser till min näromgivning- påstå att det är vanligt att de som fått barn unga skiljer sig i 40årsåldern och börjar festa och leva tonårsliv igen, och har fullt upp med dejting och egna hobbyes. Att passa barnbarn är inte högprioriterat då, barnbarn får dem bara att känna sig gamla. Dessutom har de oftast äntligen haft tid att satsa på vidarestudier / omskolning och karriär.

Min mamma var under 20 när hon fick mig, hon hade inte tid för nån "avlastning" när jag fick barn - hon var ju mitt i karriären! Hon dog i femtioårsåldern.. Mina svärföräldrar var väldigt alerta i åldern 70-80 år, typ åkte RIB-båt och snorklade med delfiner på 80-årsfirandet utomlands.

Att planera barn efter hur gamla/friska/pigga man tror att mor-och farföräldrar kommer att vara låter som ett oerhört osäkert kort.