varför skaffa barn sent? tänker många fel?

Kul med mycket svar i min tråd. Synd med mycket missuppfattningar bara... Dock har jag inte läst alla svar, än.

Jag väljer att citera ovan då jag håller med tillfullo. Jag menar att det är en sådan press på att lyckas inom så många områden innan man väljer att bli förälder.

Mina barn är det viktigaste i hela universum för mig. Mina barnbarn kommer även de vara lika så. Därför vill jag finnas där länge med dem.

Vad jag menar är att det verkar allmänt finnas en "korrekt" väg till föräldraskapet och jag tänker att man måste våga göra det som känns rätt, även när det inte är som normen gör.

Många många föräldrar som valt att bli föräldrar senare i livet, som har ett barn sedan tidigare, berättar hur mycket mer trötta de är nu än de var då.

Jag hade själv mer energi när jag blev förälder än jag har i dag, tio år senare.

Vad jag menar med "efterätt" är ju alla dessa resor jag och min familj kommer att göra tillsammans. Ev. Den där karriären som många väljer att göra innan.

Ja, jag tycker att du ska ta och läsa alla svar, för det finns många kloka inlägg och jag tror att du kanske får lite nya insikter?

Jag vet inte riktigt vad du menar för "press"? Jag har aldrig känt "press"? Och jag skulle inte direkt hävda att folk som skaffar barn när de är 20 är särskilt vågade eller att de går emot någon ström. Lika lite som jag var vågad eller gick emot någon ström för att jag skaffade barn senare än genomsnittet. I de flesta fall handlar det ju (förhoppningsvis) om att det passar individen bäst. Jag hoppas det i alla fall, för jag tycker att det vore sorgligt om folk skaffar barn för att visa sig vågade eller för att de vill gå emot strömmen...

Min bild av männsikor som skaffar barn senare än genomsnittet är inte att de är tröttare, så där har vi helt olika erfarenheter. Jag själv är inte det minsta trött.

Jag är väldigt stolt över mina föräldrar som skaffade barn lite senare, mamma var 37 och pappa 38, de hade så spännande liv innan mig, högskoleutbildade och har rest massor både innan mig och med mig. De ser det mer som att deras ungdom förlängdes några år i och med att de inte fick barn så tidigt och värdesätter att jag och min bror bor hemma när deras vänner sitter hemma ensamma i sina stora hus/ lägenheter då deras barn flyttat ut.

Att vara ung ger inte automatiskt mer avlastning. Mina föräldrar jobbar, har egna liv och är tröttas. De är typ 50+

Nja jag har ju erfarenhet av både ung och äldre mamma,. och jag har vänner i båda "läger". jag kan inte säga att jag är mer trött nu än då , det beror ju på hur man lever.
Jag har däremot bättre förutsättningar nu som lite äldre. Mer mogen själv och stabilare ekonomi och helt enkelt bättre arbetsförhållande som passar familj bättre än för 20 år sen.
Jag har också storasyskon till mina små barn som är en ynnest jag önskat alla barn kunde få!
Men det stämmer mor och farföräldrar är inte lika pigga och kan inte vara barnvakt på samma sätt som till mina äldre, men det var ju inte därför jag skaffade barn ju...

Om du tog dig tid att läsa alla inlägg skulle du se att det är väldigt många som inte upplever att de är mer trötta som äldre. De flesta äldre i den här tråden ser inte heller behovet av avlastning barnvakt och de flesta ser inte livspusslet som någon svårighet. Det kanske är dags att vidga vyerna lite?

Min pappa var 31 när jag föddes. Han blev morfar vid 61 - ja, jag var 30 när jag blev mamma. Han har inte direkt suttit med käppen i handen och vilat ryggen. Faktiskt har han och min mamma varit mer till hjälp när de blev pensionärer än när de var yngre och jobbade. Nej, han har inte spelat fotboll med mina barn, men det gjorde han inte med mig heller, inte hans grej. Livet går ju inte bara att regissera som en film. Att träffa någon och få barn med den, det är mycket som ska stämma.

Jag skulle då inte velat ha barn innan färdig utbildning. Barn tar ju upp mycket av ens tid och det är nog svårt att satsa till 100% på en utbildning

Ja alltså, det viktigaste är väl att förstå att "rätt tid" kan vara så sjukt olika för var och en... Jag är en sån person som anser ett barn är den ultimata formen av kärlek. Jag skulle absolut inte vilja ha ett barn till varje pris - ett barn med mannen i mitt liv, eller inget alls. För någon annan är ett barn målet med hela livet.... Går inte att generalisera i den här frågan tycker jag.

Min mamma fick mig när hon var 45 och jag hade önskat att hon var yngre... Dock påverkar det inte mitt beslut att vänta tills det känns rätt för mig, bryr mig inte ett tjotta om samhällets normer på den punkten. Jag träffade mannen i mitt liv för tre år sedan, nu går vi på fertilitetsenheten då vi har problem att bli gravida. Om vi nu inte kan få barn? Nej då kan vi inte det.... Det är ju honom jag vill leva mitt liv med, barn är en bonus. Nu är båda mina föräldrar döda i cancer (mamma dog nyss), min sambos pappa också, vi har inget skyddsnät på det sättet. önskar såklart att min mamma fått vara med om att bli mormor ytterligare än gång, men man gör det man kan med det man har liksom.... Jag är 30 nu och ångrar inte en sekund att jag inte skaffat barn tidigare.

Är dock glad för dig, ts, att du är lycklig! För det är ju det viktigaste, man har ju bara ett liv!