Min resa, söker människor med liknande erfarenheter!
Helt plötsligt har jag och min man placerats i en kategori, ofrivilligt barnlösa. Egentligen har vi varit där länge utan att veta om det, men nu har vi en stämpel, svar på vad som inte funkar, svar på varför inte vi kan få barn. Vi är en del av en gruppering som vi inte vill tillhöra.
Människor i vår omgivning har svårt att förhålla sig till vår situation, de flesta försöker bemöta oss med positivitet men det gör det bara värre. När människor är positiva får det mig att känna mig löjlig för att jag är deprimerad. Får mig att känna det som att mitt och min mans problem inte är så allvarligt. Vi får höra om att andra minsann har haft liknande problem och de fått barn, vi får höra om alla alternativ som finns kommer göra att vi blir föräldrar och till och med någon kommentar om att det ju inte är någon som dött i alla fall.
De skulle bara veta om lille ?James? som skulle fötts med min mans fina ögon som skulle krama mig med den knubbighet han ärvt av sin far och det fluffiga håret som vi skulle få klippa en gång i kvarten eftersom det växte så fort.
De skulle bara veta om lilla ?Millie? som skulle charmat alla med sin pappas kinder och leende. Hon hade troligen fått hans taskiga hållning men varit helt perfekt ändå. Även hon skulle fått pappas tjocka hår som vi alla skulle älska och hata.
Dessa två barn som bott i min fantasi i så många år, de dog i torsdags, då dog också det lilla hopp som fanns kvar om att få bära min mans barn och för min man dog hoppet om att få ge mig det enda jag vill ha.
Hur ska vi kunna lämna dessa barn, utan att sörja, och hur kan man sörja någon som aldrig har funnits? I vår omgivning får vi nu höra att vi inte kommer att tänka på att det är ett donatorbarn, att vi kommer att älska den människa som kommit till oss efter en så lång jobbig resa. Självklart kommer vi att älska det barnet mer än allt annat och när hen är här kommer vi inte vilja ha något annat barn än hen då är hen vårt barn. MEN just nu är denna varelse en främling, en individ som jag kopplar till misslyckande och från en främmande person som jag inte valt.
Det finns också en oro kring hur barnet kommer att reagera över sin härkomst senare, det finns oro kring ärftliga sjukdomar- vad ska jag svara läkarna när de frågar om ärftliga sjukdomar när barnet behöver medicin och läkarvård? Jag oroar mig över hur människor i vår omgivning ska se på barnet, kommer det se det som min mans eller kommer det att prata om det som ett donatorbarn precis som människor pratar om barn som är adopterade som adoptionsbarn. För här slutar det positiva pusharna från människor för när par inte kan få sina egna barn tycker människor synd om dem, och beklagar att de fick nöja sig med andra hands alternativet. De kanske inte är så de kommer att säga till oss, men det är så de kommer att tänka, för det var så jag tänkte och kanske kommer att tänka tills jag förhoppningsvis kommer vara gravid.
Sedan är det de som säger att det blir bra för snart är jag gravid, som att det vore någonting som är hundra procent säkert. Det är 40% chans att man blir gravid med IVF, sedan finns det som alltid en chans för missfall därför är jag trött på alla som försöker peppa även om de menar väl.
Sedan kan vi gå till det som inte har varit särskilt centralt när vi pratat känslor men som till vis del är det jobbigaste, vad i denna process är privat? Vi visar upp våra kroppar för främlingar för att genomgå olika undersökningar, ingrepp och behandlingar, vi delar med oss av våra känslor för att försöka få människor i vår omgivning att förstå varför vi inte längre är fulla av liv och varför vi är så ledsna.
Just nu känner jag att ingen kan förstå mig, inte ens min egen man. Vi gör denna jobbiga resa tillsammans men upplever den på olika sätt och hanterar den också därefter. Det gör att jag känner mig så ensam och så blottad trots alla människor runt omkring mig.
Ingen kan förstå att jag känner mig värdelös, egoistisk, känslig, misslyckad och konstig eftersom jag kan få biologiska barn eftersom felet sitter hos min man, men de har aldrig behövt vänja sig vid tanken att behöva bära och föda en främlings barn.
Det förhoppningsvis bättre snart, men det är riktigt tufft just nu.
Försöker sätta ord på min resa, åtta år sedan vi började försöka, nu börjar vi med IVF med donerade spermier. Finns det någon som känner igen sig i det jag skriver som kommit förbi detta som har ett donatorbarn?
