• odie

    Min resa, söker människor med liknande erfarenheter!

    Helt plötsligt har jag och min man placerats i en kategori, ofrivilligt barnlösa. Egentligen har vi varit där länge utan att veta om det, men nu har vi en stämpel, svar på vad som inte funkar, svar på varför inte vi kan få barn. Vi är en del av en gruppering som vi inte vill tillhöra.


    Människor i vår omgivning har svårt att förhålla sig till vår situation, de flesta försöker bemöta oss med positivitet men det gör det bara värre. När människor är positiva får det mig att känna mig löjlig för att jag är deprimerad. Får mig att känna det som att mitt och min mans problem inte är så allvarligt. Vi får höra om att andra minsann har haft liknande problem och de fått barn, vi får höra om alla alternativ som finns kommer göra att vi blir föräldrar och till och med någon kommentar om att det ju inte är någon som dött i alla fall.


    De skulle bara veta om lille ?James? som skulle fötts med min mans fina ögon som skulle krama mig med den knubbighet han ärvt av sin far och det fluffiga håret som vi skulle få klippa en gång i kvarten eftersom det växte så fort.


    De skulle bara veta om lilla ?Millie? som skulle charmat alla med sin pappas kinder och leende. Hon hade troligen fått hans taskiga hållning men varit helt perfekt ändå. Även hon skulle fått pappas tjocka hår som vi alla skulle älska och hata.


    Dessa två barn som bott i min fantasi i så många år, de dog i torsdags, då dog också det lilla hopp som fanns kvar om att få bära min mans barn och för min man dog hoppet om att få ge mig det enda jag vill ha.


    Hur ska vi kunna lämna dessa barn, utan att sörja, och hur kan man sörja någon som aldrig har funnits? I vår omgivning får vi nu höra att vi inte kommer att tänka på att det är ett donatorbarn, att vi kommer att älska den människa som kommit till oss efter en så lång jobbig resa. Självklart kommer vi att älska det barnet mer än allt annat och när hen är här kommer vi inte vilja ha något annat barn än hen då är hen vårt barn. MEN just nu är denna varelse en främling, en individ som jag kopplar till misslyckande och från en främmande person som jag inte valt.


    Det finns också en oro kring hur barnet kommer att reagera över sin härkomst senare, det finns oro kring ärftliga sjukdomar- vad ska jag svara läkarna när de frågar om ärftliga sjukdomar när barnet behöver medicin och läkarvård? Jag oroar mig över hur människor i vår omgivning ska se på barnet, kommer det se det som min mans eller kommer det att prata om det som ett donatorbarn precis som människor pratar om barn som är adopterade som adoptionsbarn. För här slutar det positiva pusharna från människor för när par inte kan få sina egna barn tycker människor synd om dem, och beklagar att de fick nöja sig med andra hands alternativet. De kanske inte är så de kommer att säga till oss, men det är så de kommer att tänka, för det var så jag tänkte och kanske kommer att tänka tills jag förhoppningsvis kommer vara gravid.


    Sedan är det de som säger att det blir bra för snart är jag gravid, som att det vore någonting som är hundra procent säkert. Det är 40% chans att man blir gravid med IVF, sedan finns det som alltid en chans för missfall därför är jag trött på alla som försöker peppa även om de menar väl.


     


    Sedan kan vi gå till det som inte har varit särskilt centralt när vi pratat känslor men som till vis del är det jobbigaste, vad i denna process är privat? Vi visar upp våra kroppar för främlingar för att genomgå olika undersökningar, ingrepp och behandlingar, vi delar med oss av våra känslor för att försöka få människor i vår omgivning att förstå varför vi inte längre är fulla av liv och varför vi är så ledsna.


    Just nu känner jag att ingen kan förstå mig, inte ens min egen man. Vi gör denna jobbiga resa tillsammans men upplever den på olika sätt och hanterar den också därefter. Det gör att jag känner mig så ensam och så blottad trots alla människor runt omkring mig.


    Ingen kan förstå att jag känner mig värdelös, egoistisk, känslig, misslyckad och konstig eftersom jag kan få biologiska barn eftersom felet sitter hos min man, men de har aldrig behövt vänja sig vid tanken att behöva bära och föda en främlings barn.


     


    Det förhoppningsvis bättre snart, men det är riktigt tufft just nu.

    Försöker sätta ord på min resa, åtta år sedan vi började försöka, nu börjar vi med IVF med donerade spermier. Finns det någon som känner igen sig i det jag skriver som kommit förbi detta som har ett donatorbarn?


     

  • Svar på tråden Min resa, söker människor med liknande erfarenheter!
  • odie

    Tack, för att du delar med dig! Det är skönt att höra positiva slut, då man själv inte ser något ljus i tunneln! 

    När kom känslan att ditt barn var ditt och inte någon annans? Var det redan under graviditeten? 

  • odie

    Skönt att höra att det går så fort, då det oroat mig lite! 

    Absolut är det viktigaste att vara där och vara en bra föräldrar. Själv är jag uppvuxen med två föräldrar som den ena inte fanns där fysiskt under vissa perioder och denna andra var avstängd psykiskt, jag delar genetik med dem men mina känslor för dem är väldigt begränsade till att de just är mina biologiska föräldrar. Därför vet jag egentligen när jag tänker rationellt att det handlar om så mycket mer än genetik. 

    Så länge vi har kämpat för detta barn, så är jag trots min känsla av orättvisa just nu helt övertygad om att jag kommer att älska barnet helt obegränsat.

    Tack för din vinkel och dina råd, det hjälper verkligen!

  • odie

    Tack så jättemycket! {#emotions_dlg.flower}

    Självklart kommer jag att skicka uppdateringar! 

  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-04-23 08:32:24 följande:

    Hej!

    Vet inte om du har läst min historia men vi är i samma situation (exakt samma). Vi är dock inne i sista försöket inför en biopsi på min kille. Läkarna har gett oss en "dödsdom" (som vi ser det) men vi vill försöka en gång till ifall dom hittar spermier trots allt och mot alla odds.... Men vi har bestämt oss att vi ska donera spermier. Så efter sista biopsin ska vi starta en utredning i Uppsala...

    Vart ska ni donera? Hur långt har ni kommit? Det verkar som att det inte var så lång väntetid som jag trodde så vi kanske får spermier redan iår... :)

    Kram!
    Hej, jag vill både beklaga men också gratulera! :) Då det är så svårt att veta vad det är som man ska fokusera på under denna process. Jag är glad över att ni har bestämt er för donation, vilka speciella och efterlängtade barn vi kommer att få! :) Men förstår att du känner en sorg också precis som jag, dock har jag just börjat fokusera på att vi ska bli föräldrar och blivit förväntansfull. En insikt jag fått de senaste dagarna är att det jag älskar mest med min man är hans egenskaper (humorn, ödmjukheten och självförtroendet) och dessa kommer barnet att få efter honom ändå. 

    Vi ska donera i Örebro, vi har precis blivit godkända och matchning har satt igång vilket innebär att vi senast i september kommer att börja med IVF. Trodde också att det var jättelång väntetid men här i Örebro är det oftast en maximal väntetid på 6 månader (Hade trott 1,5 år). 

    När ska ni göra sista biopsin? Hur känns det för er just nu?
  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-04-28 07:52:33 följande:

    Åh så spännande! Då ligger ni lite före oss i resan :)
    Vet du hur det fungerar med syskon när man donerar? Dvs Får man bara "ett barn" från en donator eller kan man få flera från samma, efter nått år? Jag kom att tänka på det för några dagar sen och har inte kunnat släppa det...

    Att gå från 0 till 1 barn måste vara underbart! men sen börjar man fundera på syskon till barnet...hur blir det då? Jag är själv uppvuxen i en stor familj och vill gärna ha en stor familj själv... Om det inte fungerar så i Sverige är det därför folk åker till Danmark för insemination, för att man kan få flera barn med samma donator?

    När jag pratade med kliniken så sa dom att man fick göra insemniation 2 ggr och IVF 1 gång... Hur många försök får ni i Örebro?

    Sista biopsin är om 4 veckor... Jag är helt inställd på att dom inte kommer hitta några. Jag hatar att bli besviken så jag tänker så istället så får det bli en positivt överaskning om dom hittar några.


     


    När man gör den första IVF:n befruktar man de ägg som är bra av de man får ut med spermier, ett sätts in och resten fryses in (Om man vill det) till nytt försök om det första inte lyckas eller till framtida syskonförsök. Insättning kostar ca 10.000 vid syskonförsök eftersom man då redan har ett barn. Då blir det ju med samma donator så att säga :) Tror att de befruktade äggen får ligga i frysen i 5 år är inte helt hundra. Förstår att du inte kan släppa det, vill ju trots allt det jobbiga att våra barn ska vara helsyskon. Även i Danmark är det ingen garanti att få samma donator dock tror jag att man kan säga att man i framtiden vill ha fler barn med samma donator. 

    Vi har 3 IVF försök eller 6 inseminationsförsök. 

    Jag önskar er lycka till på biopsin, min värld rasade samman när vi fick negativt besked men nu 3 veckor senare är jag riktigt peppad på att snart efter alla dessa år få ett barn.

    Vi hade funderingar på att åka ner till Danmark eftersom allt tar så lång tid här i Sverige (utredningen har tagit ca 12 månader) men nu känner vi oss bekväma med vår läkare, kurator och övrig personal att vi inte kan tänka oss en annan plats än här i Örebro.

    Hur fungerar det för er i Uppsala? Trivs ni med läkaren? Har du/ni träffat kurator?
  • odie
    M82 skrev 2015-05-03 09:51:32 följande:

    Har varit i samma sits som dig, för drygt 1 år sen fick jag och mannen beskedet att vi inte kan få barn på naturlig väg, mannen saknade simmare. Beskedet kom som en kalldusch, vår värld rasade. Allt kändes meningslöst och vi tog avstånd från våra vänner ett tag. Det jobbigaste var att se om folk som just fått barn på Facebook eller höra barn gråta i kollektivtrafiken, vi skulle oxå kunnat va där om inte....Så jag vet precis hur det känns... I alla fall blev vi ställda i donatorkö i Sthlms landsting, men med väntetider på mellan 1-2 år för att ens få börja var det inget alternativ för oss, vi vände oss till Danmark i stället och kunde starta direkt när vi ville. På 4:e inseminationen lyckades vi och vi väntar nu vårt första barn. Resan hit har inte varit lätt, känslor av hopplöshet och förtvivlan och att det aldrig kommer lyckas har blandats med hopp och förväntan, varje misslyckat försök var som att börja om på nytt medan folk runt omkring en fått barn till höger o vänster på löpande band. Visst, det var en del planering med resor och frånvaro från jobbet + att det va inte helt billigt, men så här i efterhand så värt det och att slippa vänta på landstingets kö, efter att vi blev gravida har det dykt upp nya saker att oroa sig för, är barnet friskt, kommer allt gå bra, förlossningen, hur blir det när barnet väl kommer... allt det man oroade sig för innan, att det aldrig kommer funka, man tänker inte på det så mkt längre konstigt nog. Sen visst e det mkt funderingar och mkt att ta ställning till, det kommer ju vara vårt barn, vi har gjort den här resan tillsammans och båda har varit med på beslutet. Utan oss hade ju inte precis det här barnet kommit till. Men visst funderar man på hur barnet kommer bli och se ut, kommer hen ha starka drag av donatorn eller mer från mig? Om barnet blir likt donatorn, hur kommer mannen att känna kring det, jag oroar mig mer för att han ska må dåligt för barnet kommer ju ändå ha mina gener. Och som du säger sjukdomar vet vi ju inget om. Däremot e vi båda överens om att vi redan tidigt ska berätta sanningen för barnet och ev. framtida syskon. För hellre två föräldrar som älskar en och att få vara egterlängtad än att ha en förälder som kanske inte e så närvarande eller inte ens vill ha en. Sen har vi oxå valt öppen donator (även fast vi hade kunnat välja anonym) eftersom att vi tycker att barnet själv ska ha möjligheten att välja om hen vill söka upp donatorn, kan vara för att fråga om sjukdomar eller för att barnet träffat ett annat donatorbarn. För oss är donatorn just en donator, men mannen är den som kommer vara den som finns där, ger tröst, leker o busar, nattar, matar och plåstrar om. Gener eller ej så e han den enda riktiga pappan och gener e inte allt, barnet kommer ärva allt det sociala från mannen så kommer ändå vara hans barn lika mkt som mitt. Men jag vet, det e ingen lätt process och det e mkt att ta ställning till. Glöm inte att ta hand om varandra under tiden, sluta inte leva, sluta inte drömma. Under tiden som vi försökte förverkligade vi andra drömmar som att köpa hus och gifta oss. Vi ställde oss även i adoptionskö, som en extra säkerhet ifall det inte skulle lyckas eller om det inte fungerar att få till syskon i framtiden. När det gäller vänner och så har vi löst det hela genom att inte berätta allt, vissa vet att vi haft svårt, men inte hur svårt... inte ens våra föräkdrar vet så man behöver inte berätta allt. Er dag kommer oxå, vägen dit e bara längre och krokigare än för andra. Önskar er all lycka!


    Hej och tack för att du delat med dig av er resa! Grattis till er graviditet! Här i Öret är det inte någon väntetid alls i princip, vi kommer att sätta igång senast i september vilket då blir en maximal väntetid på 5 månader vilket vi tyckte var rimligt eftersom vi inte vill åka ner till Danmark då det blir mycket kostnader och planering kring det. Vi är redan gifta, har gjort drömresan och visst vi har planer för hus i framtiden så vi vet inte riktigt vad vi ska fokusera på just nu mer än barn (har försökt sedan 2007 så börjar väl bli smått galen). När det kommer till donatorn ser vi det också just bara som en donator.. Vi är inställda på att VI ska bli föräldrar men precis som du säger vägen är fan så jäkla krokig! Tack och även jag önskar er all lycka med er baby! När är han/hon beräknad?
  • odie
    GoC skrev 2015-05-05 04:05:26 följande:

    Åh vad glad jag blev när jag hittade den här tråden som dessutom är aktuell! Jag är i exakt samma situation som dig. Har haft och har otroligt mycket tankar om det här med donation. Vi fick det första beskedet i september och det definitiva i februari. Jag känner precis som du och det mest jobbiga för mig har varit att jag egentligen inte hade behövt gå igenom detta med någon annan. Hur knasigt det än låter. Och all oro i att föda ett barn till världen utan en biologisk pappa. Det är otroligt tungt. Mitt i allt tunga har vi ändå valt att gå vidare och redan imorgon är det dags för vår första insemination. Också därför jag ligger vaken även denna natt. Vi går också i örebro. Vore otroligt skönt om vi kunde följas åt. Att hitta någon i närheten med samma tankar och som är inne i vevan i nutid är inte lätt. Hittar bara en massa gamla trådar. Hoppas allt kommer att kännas bättre för er när ni väl är igång! Kram


    Åh vad kul lycka till idag! Bor du i Örebro eller tar du dig hit för fertilitetsenheten? Det är verkligen skönt att dela tankar, det har hjälpt mig mycket sedan jag började skriva här! Hur länge har ni försökt få barn?
  • odie
    GoC skrev 2015-05-05 08:32:44 följande:
    Vi började försöka i september - 13 sen gjorde vi en utredning i början av augusti - 14 som vi fick besked för i september. Vi bor här i Örebro. Ni också? Personalen på fertilitetsenheten är otroligt bra så jag är himla glad att vi åtminstone bor här och får hjälp av dem:)
    Vi började försöka redan -07 men då var vi väldigt unga och på ett vis är jag glad att vi inte fick barn då, hunnit gjort annat emellan men i olika perioder har vi alltså försökt sedan -07. 2012 började vi tycka att det var riktigt konstigt att inget hände eftersom vi verkligen prickade in ÄL men vi sökte först för det under 2014. I vårt fall var det förnekelse i kombination av studier som gjorde att vi väntade i sju år med att söka för det. Vi bor i Örebro och vi tycker precis som er att fertilitetsenheten här är helt underbar dock känner man ju alltid att allt går lite långsamt även om jag förstått att det i andra län går otroligt mycket långsammare. Får jag fråga vad det är som gör att din sambo inte har några spermier? 

    Hoppas att inseminationen gick bra och att det blir ett plus!
  • odie
    GoC skrev 2015-05-06 07:22:34 följande:

    Ja självklart får delfrågan det. Tyvärr har vi inget svar på det. Ingen avvikande kromosom men förhöjda fsh-värden hade han. Så de tror att det ligger i hans gener. Men han hade också påssjukan som liten men då hans syster också hade det OH på henne blev det mycket värre, så kollade min sambo aldrig upp för det. Och det kan slå ut spermieproduktionen sa de. Det tär otroligt mycket på en att gå igenom det här. Jag har egebtligen inte bearbetat färdigt att det blev såhär. Samtidigt känner jag ingen utväg än att försöka. Självklart hoppas vi på plus nu även om det fortfarande är tungt och man är ledsen från och till. Det känns så knasigt i huvudet att bli gravid med någon okänd mans spermier. Försöker tänka att det är en sådan otroligt liten del men det är ju svårt att ta in det. Hur gamla är ni idag? Och vad är er orsak till att ni saknar spermier? Går ni på IVF direkt eller provar ni insemination i vanlig cykel innan? Kram


    Vad jobbigt att inte få något riktigt svar på varför det inte finns några spermie. Förstår precis vad du menar med att det känns dubbelt har nog inte heller bearbetat det, ena stunden är man glad för att snart ska vi förhoppningsvis bli föräldrar och andra stunden ledsen för att det inte blir på det vis man alltid tänkt sig! Jag är 27 och min man är 30. Hur gamla är ni? Fick veta nu i mars att han har kromosom avvikelser sedan födseln så nu pågår en utredning av det vid sidan om, jobbigt att inte kunna fokusera på en sak samtidigt som att det är viktigt att han blir utredd ordentligt. Går och oroar mig för vad svaren blir där, ett liv som barnlösa vore jobbigt men ett liv utan min man vore fruktansvärt! Ja vi tänkte ta IVF först då vi redan väntat så lång tid och går på det med högst chans först! Hur gick inseminationen till?
  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-05-20 07:57:10 följande:

    Vi har inte börjat än... Vi väntar på sista (som jag kallar det) skjutningen på min kille. haha

    Vi skulle ha fått göra en biopsi nu men det blev framskjutet ungefär 4 veckor till.... Han har fått ytterligare hormoner han ska ta så det är dubbla sprutor som gäller för honom. Dom har satt in absoluta max kuren för vad man får ge hormonvägen.... Vi hoppas så klart att det ska ge något då han inte har några genetiska avvikelser. Det han har haft när han var liten var sköldkörtelfeber, som kanske kan ha påverkat men man vet inte säkert...Det känns så tråkigt att det inte forskas mer kring manlig infertilitet... :(

    Såg att en hade svarat om syskonförsök... Det känns ju bra trots allt att möjligheten finns värre om man INTE får det... Sen får man låta naturen ha sin gång så att säga, det finns ju aldrig garantier för nått i ""normalafall" heller...

    Uppdaterar efter våran nästa "skjutning"... *lite humor måste man få ha med sigi allt elände, annars blir världen så grå och tråkig*

    Kram på er! 


    Visst är det tråkigt att det inte forskas mer!

    Lycka till nu på "skjutningen" och vill gärna ha en uppdatering! ????
  • odie
    GoC skrev 2015-05-20 09:39:00 följande:

    Tyvärr kom mensen... :( nästa försök blir i slutet av maj. Och det gnager i mig att ivf står på tur efter nästa försök. Jag ber till högre makter att ge oss lite medvind.


    Å Vad tråkigt! ???? Hoppas att det går nu istället! Håller tummarna för er!
  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-05-20 11:11:03 följande:

    Håll modet uppe!

    Hur många försök av vardera har ni på er? Vart var ni och gjorde detta?


    Vet inte varför det kom massa frågetecken?
  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-06-30 12:18:25 följande:

    hej allihopa,

    Vi var på sista skjutningen. noll spermier denna gång också. Jag blev faktiskt inte ledsen den här gången. Kändes lixom redan i förväg att de inte skulle hitta några... men vår läkare verkar inte vilja släppa taget om oss än. Vilket jag är JÄTTEtacksam för! Dom vill prova ytterligare behandlingar då min kille ha svarat bra vid hormonstimuleringarna som varit (trots avsaknaden av spermier).

    Vår läkare presenterade en ny forskning som har gjorts på killar med ett ämne som ges till Bröstcancer-patienter... I den forskningen har det visat sig att samtliga försökspersoner kunde bilda spermier.... Så jag har fått tillbaka hoppet.   Det låter farligt med Cancermedicin men det är bara en hormon som minskar östrogenen i kroppen, så det är inte farligt att ta tabletterna. Så vi har fått en ny tid om 6 månader... :)

    Jag känner mig hoppfull!!  

    Oavsett utfallet så hoppas jag på bebis under 2016! biologiska eller inte. Det är dags nu! Längtan är enorm.

    'Hur går det för er?


    Beklagar också! Samtidigt är jag glad för att du är positiv! Precis som du säger får ni förhoppningsvis barn 2016!

    Här är längtan också stor, den 12/6 ska vi på IVF planeringssamtal och vi hoppas på att allt sätter fart snart efter det! Nu börjar det dock kännas konstigt att befruktat med en okänd mans spermier börjar oroa mig för att det är fel väg att gå.. Har blivit så konstigt nojig hoppas att dessa känslor försvinner snart!

    Önskar er lycka till nu!
  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-07-01 08:32:39 följande:

    Tack hörrni!

    Så spännande! Det är inte många dagar kvar... (om du menar 12 juli). Jag hade svårt att tänka mig en annan mans spermier i mig. Som du säger så var jag också nojjig. Men jag har försökt (och försöker) aktivt arbeta bort negativa känslor. Så fort jag känner olust eller "hur kommer det här att bli?" så börjar jag fundera på alla dom positiva aspekterna med att få ett barn. Som min kille brukar säga: "Målet är målet inte resan dit", hur det blir till är inte viktigt att det blir ett barn är viktigast.

    Var stark och fokusera på slutmålet. Man ska självfallet låtas "sörja" över att det inte är ens killes spermier så man ska inte trycka bort känslorna. men som ett känt ordspråk, tiden läker alla sår. Man vänjer sig vid tanken om man får bearbeta den tillräckligt många ggr.

    Kram på  er!

     


    Åh vad tokigt det blev skulle ju vara 12/8! Vad skönt att höra att inte bara är jag som är nojig. Håller med dig det är barnet som är det viktiga och vilka älskade ungar alla i denna tråd kommer att få, så efterlängtade efter många år/månader av kamp/försök och tårar!

    2016 blir vårt år!
  • odie

    Hej igen! Har kommit ganska långt sedan jag skrev detta inlägg i våras, kanske inte så långt på barnfronten, men väldigt långt när det kommer till hur jag ser på det framtida barnet! Ser inte längre ett donatorbarn som något misslyckande, utan som en stor lycka och jag är idag så tacksam för att möjligheten finns! När det kommer till behandlingen är jag idag inne på den tredje dagen med spruta på vår första IVF behandling och är upprymd men samtidigt nervös över allt som kan gå fel, men går allt som det ska blir vi föräldrar till sommaren och när jag tänker på det känner jag verkligen bara glädje och att det inte längre spelar någon roll att det är med hjälp av donator som vi får VÅRT barn. 

    Hur går det för er andra? Hjärta

  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-11-25 11:08:05 följande:

    Hej!

    Vi har gått på medicinering nu och absolut sista skjutningen är i december.... Det känns jobbigt. Men vi har en plan och en reservplan om det här misslyckas. Plan 1, söka oss till Carlanderska för öppen biopsi (hört att chansen att hitta simmare är större än med nål). Plan 2 donation och plan 3 adoption. Vi är i slutfasen för vår adoptionskurs och det är jättenyttigt, tycker ALLA blivande föräldrar bör gå en sån.... 

    Hur går det för er Odie?  


    Håller tummarna för er och om inte annat låter plan 2 och 3 inte heller som det värsta som kan hända! Vad kul med adoptionskurs, skulle nog också behöva gå en sådan!

    Det går jättebra, är gravid i vecka 9, ibland oroar jag mig självklart över att spermien är donerad men på något vis är det min och min mans baby.  Var på VUL förra veckan och såg det lilla livet och efter det har jag bara känt massor av kärlek och hoppas så att det inte händer något nu och att vi ÄNTLIGEN blir mamma och pappa i slutet av juni nästa år! Känns som att vi har gjort världens mest längsta och utvecklande resa. Än så länge ångrar jag inte vårt beslut att använda oss av donerad spermie. När min man pussar på magen varje kväll, är det ingen tvekan vem det är som ska bli pappa!

    Hoppas på att även ni får svar snart och positiva besked!
  • odie

    160616 kom vår dotter till världen och hon är alldeles perfekt och redan pappas tjej! Känner att det var bra att jag bearbetade mina känslor för idag är jag så glad över att vi valde att skapa detta liv via donator! Min man är så fantastisk med henne och det galna är att jag ser fysiska likheter här och var mellan far och dotter! Resan som blev så mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tro!

  • odie
    GoC skrev 2016-06-19 22:35:57 följande:

    Stort grattis till er! Så himla härliga nyheter! Vi gick in i v 36 idag och börjar blir nervösa och förväntansfulla för nedkomst! Kram


    Tack! <3

    Åh så spännande! Dottern föddes i v. 37+6 så ert barn kan ju komma när som helst snart! :) Lycka till när det är dags! <3
Svar på tråden Min resa, söker människor med liknande erfarenheter!