Så svårt att vara farmor ibland

Det är just såna uttryck och tillmälen från barnen som jag skulle vilja reagera lite tuffare mot, men jag vet inte riktigt om jag vågar.  Om det varit hemma hos mig hade jag sagt att såna ord använder vi inte i det här huset, men när inte mamman reagerar?  Nu sa jag bara: Välj dina ord unge man! och då fick jag ett lite retfullt leende av honom.

Nu är jag i alla fall tillbaka hemma efter att ha ryckt in som barnvakt ett par dagar när minstingen varit sjuk. Jag är glad att jag får hjälpa till och jag känner mig inte utnyttjad. Trots allt älskar jag ju de där fräcka och uppnosiga barnbarnen

Jag hade lite problem med "kan själv" när jag flyttat hemifrån. Min mamma ville gärna hjälpa till, men jag kände det som ett övertramp och kritik mot att jag inte skötte hemmet på ett tillräckligt bra sätt.

Det som gjorde att jag fick en ny syn var min svärmor. En dag satt vi och pratade och hon berättade att det var jobbigt att bli gammal och inte längre göra nån nytta, att kunna vara till hjälp. Nu hade hennes söner sina egna familjer och hon behövdes inte längre. Jag har ju själv samma behov av att få hjälpa och mår bra när vänner och familj blir glada.

Så idag har jag släppt garden och ringer gärna och ber om hjälp. Jag kan ringa svärmor och säga att vi har slut på bullar, eller att barnen skulle bli superglada över en ny farmor-stickad vårtröja. Det dröjer inte många dagar innan hon dyker upp med ett stort leende och en tröja, bullar, hemkokt saft eller vad det nu kan vara.

Samma sak när mamma är här. Hon blir jätteglad om jag ber henne att ordna lite bättre i köksskåp, linneskåp eller liknande som inte hinns med mellan heltidsjobb, dagishämtningar, simträningar och livet :)

Vi ser det som win-win. De gamla känner sig nyttiga och vi får massor av hjälp :) Långt inlägg, men jag ville bara försöka få fram att du kanske också kan prata med dina söner och svärdöttrar och verkligen få fram att du VILL hjälpa till. Nån gång kanske polletten trillar ner, att det inte handlar om prestige och kan själv. Småbarnslivet är tufft och man är inte en sämre mamma för att man tar hjälp ibland :)

Jag vill bara sprida lite hopp Wilma45.

Mina bonusbröder, idag 21 och 23 år gamla, var riktigt curlade ända tills de flyttade hemifrån 16 år gamla för att plugga. Deras mamma hade till och med frukostmackorna färdigbredda när de vaknade på morgonen. Den äldre brodern var dessutom väldigt ouppfostrad och for med fula ord och respektlöst beteende. Trots detta har det faktiskt gått riktigt bra! De är idag två trevliga pojkar som äter vad som serveras när de är bortbjudna. Det hade jag aldrig trott när min bonusmamma stod där vid spisen och lagade 3 olika rätter till middag - för att det som serverades inte dög.

Min pappa och hon fick även en dotter för snart 9 år sedan, som i dagsläget är lika bortskämd som pojkarna var. Hon får nygräddade våfflor varje morgon bara för att hon vill det och man kunde tro att det var hon som var mamman så som hon styr och ställer där hemma. Det är ju så att man blir mörkrädd. Men jag försöker då tänka på hur fina mina bonusbröder blivit, och tänka att det finns ju hopp ändå!

TS, jag reagerar på att du skriver att en förälder här har "kommit till insikt" när hon ändrat inställning till sin svärmor. Det tyder på att du faktiskt inte respekterar dina söner och sonhustrun och deras val att inte vilja ha din hjälp. Du pratar om dem som små barn som inte förstår sitt eget nästan Du tycker att de inte kommit till insikt, när det kanske i själva verket kanske bara är så att de inte är intresserade av att få hjälp för tillfället.

Om du har ett behov av att få känna dig behövd är det inte deras plikt att tillfredsställa det. Du kan tex engagera dig i en förening eller hjälparbete av någon sort. Omsorg ska vara något fint både för den som ger och den som tar emot. Oombedd omsorg är förminskande och lite förlöjligande.