Så svårt att vara farmor ibland

Jag är en svärdotter som tyvärr har jättesvårt för min svärmor ibland - delvis pga att hon lägger sig i! Men samtidigt vet jag ju att hon gör det i all välmening och omsorg om sin son och hans familj, så jag försöker vara snäll... Det som stör mig absolut mest är att hon är så fast i gamla könsroller, så om hon ska prata något om barnuppfostran, hushållssysslor etc vänder hon sig bara till mig. Det gör tyvärr att jag får taggarna utåt direkt...

Så, mitt lilla tips är att du testar att rikta dig till din son/söner ibland även när det gäller hem och barn som för att tydligt visa att du förstår och förutsätter att de båda har lika mycket ansvar och att säga till om i de frågorna!

Det är just det där "med finess" som är så svårt. Jag försöker verkligen vara lyhörd, och min tanke är inte i första hand att kritisera, utan att erbjuda hjälp. Jag  brukar fråga om jag kan hjälpa till med nåt när jag ser att det är snudd på kaos, och jag diskar gärna, dammsuger, kör en maskin tvätt eller vad som helst, men får oftast till svar, "nej det är okej", eller "jag har läget under kontroll". Om jag då säger "Men jag tar disken" eller nåt liknande så får jag ett lite surt "ja men gör det då om du tycker du måste" till svar. Jag förväntar mig ingen översvallande tacksamhet, utan vill bara vara till lite nytt när jag är där.

När 11-åringen gnällde över sin mobil som han inte ens haft ett år, säjer min son: Ja men vi får väl köpa en bättre då. Jag kan gå med dej på lördag så får du visa vilken du ill ha. Då föreslog jag att han kanske kunde få en ny till sin födelsedag i stället, ett par månader senare, men nej, köpet skulle ske nu. Barn behöver lära sig vänta och längta och hjälpa till att spara till grejer de vill ha. Eller är sådant helt omodernt. Måste hela månadspengen gå till godis, chips och nöjen?

Jag vet hur kränkt och ledsen man kan bli över för mycket hjälp och råd i all välmening och hur värdelös man kan känna sig som förälder när de äldre alltid vet  bättre. Just därför vill jag gå försiktigt fram.

Jag är faktiskt på besök hos sonen just nu  Och idag när svärdottern kom hem från jobbet suckade hon över att hon adrig hinner ut i det fina vårvädret. Men då sa jag: Gå du ut och ta en lång skogspromenad, så fixar jag middagen. Hon tittar på mig och säger: Men vill du verkigen det?. Och hon gav mig en kram och gick iväg. Yngste sonen är hemma med mig, och han är så mysig när vi är ensamma. När syskonen kommer hem tar han efter dem och blir mera tuff och dryg.

Min son kommer snart hem och då kommer maten att stå på bordet, och hans sambo kommr förhoppningsvis att vara avstressad och glad efter utevistelsen. Och själv känner jag mig också väldigt glad över att fått vara lite till nytta.

Ja det kändes som lite islossning.Jag tror hon innerst inne bara vill visa sig duktig inför mig och klara allt själv. Men idag var hon verkligen trött efter jobbet.

Det är just såna uttryck och tillmälen från barnen som jag skulle vilja reagera lite tuffare mot, men jag vet inte riktigt om jag vågar.  Om det varit hemma hos mig hade jag sagt att såna ord använder vi inte i det här huset, men när inte mamman reagerar?  Nu sa jag bara: Välj dina ord unge man! och då fick jag ett lite retfullt leende av honom.

Nu är jag i alla fall tillbaka hemma efter att ha ryckt in som barnvakt ett par dagar när minstingen varit sjuk. Jag är glad att jag får hjälpa till och jag känner mig inte utnyttjad. Trots allt älskar jag ju de där fräcka och uppnosiga barnbarnen

Jag vidhåller att signaturen Tittij kommit till insikt, och då avser jag det hon själv beskriver som " jag fick en ny syn ".  Att komma till insikt kan vara att plötsligt förstå att man inte måste orka/hinna fixa precis allt själv, och att det inte är något fel att ta emot hjälp. Och min sondotter tog ju faktiskt emot min hjälp med middagslagningen så hon själv hann ut på en uppfriskande promenad efter jobbet.

Naturligtvis ska inte den yngre generationen se det som sin plikt att tillfredsställa föräldrarnas behov av att vara behövda. Men de kan gott förstå att de inte alls är till besvär om de ber om hjälp, och att det inte är farligt att fråga. Jag ställer upp när jag kan, men är jag förhindrad så måste jag säga ifrån. Och jag brukar faktiskt inte tränga mig på. Jag åker aldrig dit objuden eller prackar på dem hjälp de inte vill ha. Du dömer mig väldigt hårt tycker jag. Var tycker du att jag pratar om dem som små barn?

Jodå, fullt begripligt! Det där med menande blickar och suckarna var inte de vuxna utan tonåringarna som stod för, så där var jag nog lite otydlig. Sonhustrun brukar mest säja att hon har läget under kontroll, även om det är snudd på kaos.

Min son påpekade faktiskt förra sommaren att jag behöver måla om på altanen, och han har erbjudit sig att hjälpa mig nån helg i sommar. Jag tar tacksamt emot den hjälpen, och jag tog absolut inte illa upp för hans påpekande. Han är bättre på sånt än jag. Och jag vill gärna hjälpa till med sånt som jag är bra på.

Jag har väl heller aldrig tänkt klaga på städningen hos dem. Mera då att få barnen att plocka undan, t ex sånt som de lämnar på köksbänken, på hallbyrån eller var som helst och som de sedan letar efter och inte vet var de har lagt. In på deras rum med det som tillhör dem! Det är ofta bortkomna nycklar, läxböcker, mobilladdare plånböcker och annat smått och gott som det härjas om.