Så svårt att vara farmor ibland

Om min svärmor skulle kritisera ordningen i hemmet eller barnens uppfostran skulle jag bli ledsen och därför också mycket arg. Det är lättare att gå i försvar än att erkänna att man har fel. Särskilt om man har på känn att det kanske ligger något i kritiken, men inte orkar eller klarar göra något åt saken. Då är det lättare att säga "min svärmor är inte klok" än "jag klarar inte att uppfostra mina barn och sköta mitt hem." Att även inför sig själv reagera med ilska istället för att ta till sig kritik.

Du har nog varit klok som trampat försiktigt här - det är nog minerad mark. Om du ska säga någonting, gör det med finess!

Jag är en ung förälder som fick barn innan jag fyllde 25, men curla på det sättet du beskriver tycker jag är väldigt trist, läser man på om att skapa en trygg grund för barnen så inser man hur viktigt det är att vi inte bara ger omvårdnad men också är bra ledargestalter där barnen får vara med och hjälpa till/ta del i vardagen. Mitt barn dammsuger, diskar, städar och allt annat vi gör, tillsammans med oss, och det kom att börja naturligt redan innan han fyllde ett.. Och det ska ju utvecklas med tiden till att bli bra vanor..

Jag är en svärdotter som tyvärr har jättesvårt för min svärmor ibland - delvis pga att hon lägger sig i! Men samtidigt vet jag ju att hon gör det i all välmening och omsorg om sin son och hans familj, så jag försöker vara snäll... Det som stör mig absolut mest är att hon är så fast i gamla könsroller, så om hon ska prata något om barnuppfostran, hushållssysslor etc vänder hon sig bara till mig. Det gör tyvärr att jag får taggarna utåt direkt...

Så, mitt lilla tips är att du testar att rikta dig till din son/söner ibland även när det gäller hem och barn som för att tydligt visa att du förstår och förutsätter att de båda har lika mycket ansvar och att säga till om i de frågorna!

Att kommentera hur andra ordnar sina hem är oförskämt! Mina svärföräldrar kommer ofta med käcka tillrop om hur vi borde möblera eller organisera oss. Vi är skittrötta på det och ömsom suckar ömsom skrattar åt deras förslag när de har åkt.

Våra föräldrar får gärna tillrättavisa våra barn om de gör det inom ramarna för hur vi har valt att uppfostra dem. Det är också ok att de har andra regler hos sig (tex förbjudet att hoppa i soffan) än vi har hemma. Givetvis sätter de också egna gränser för hur mycket barnen får klättra på dem, busa med dem etc.

Jag och min sambo har en massa åsikter om hur våra föräldrar, syskon och vänner lever, men det skulle aldrig falla oss in att berätta det för dem! Är de nöjda är det bra. Vill de ha våra råd ber dem om det.

Om du verkligen anser att barnen skadas av den uppfostran de får, ta upp det med föräldrarna när barnen inte är med och ni har mycket gott om tid. Men har du hållit på och småkommenterat under åren kan jag förstå om de är ganska trötta på att du lägger dig i och därför bara stänger av när du påpekar något. Så funkar iaf jag. Håll tyst om det i något år så har du kanske ett bättre utgångsläge sen.

Tänk på att det är vuxna människor du pratar om. De har gjort sina val och med stor sannolikhet är det så att på de punkter ni har valt att göra olika tycker de att du gör lika fel/konstigt/omständligt som du tycker om hur de gör.

Det är just det där "med finess" som är så svårt. Jag försöker verkligen vara lyhörd, och min tanke är inte i första hand att kritisera, utan att erbjuda hjälp. Jag  brukar fråga om jag kan hjälpa till med nåt när jag ser att det är snudd på kaos, och jag diskar gärna, dammsuger, kör en maskin tvätt eller vad som helst, men får oftast till svar, "nej det är okej", eller "jag har läget under kontroll". Om jag då säger "Men jag tar disken" eller nåt liknande så får jag ett lite surt "ja men gör det då om du tycker du måste" till svar. Jag förväntar mig ingen översvallande tacksamhet, utan vill bara vara till lite nytt när jag är där.

När 11-åringen gnällde över sin mobil som han inte ens haft ett år, säjer min son: Ja men vi får väl köpa en bättre då. Jag kan gå med dej på lördag så får du visa vilken du ill ha. Då föreslog jag att han kanske kunde få en ny till sin födelsedag i stället, ett par månader senare, men nej, köpet skulle ske nu. Barn behöver lära sig vänta och längta och hjälpa till att spara till grejer de vill ha. Eller är sådant helt omodernt. Måste hela månadspengen gå till godis, chips och nöjen?

Jag vet hur kränkt och ledsen man kan bli över för mycket hjälp och råd i all välmening och hur värdelös man kan känna sig som förälder när de äldre alltid vet  bättre. Just därför vill jag gå försiktigt fram.

Samma här!

Haha, jag är i mitten av 30 och har inga egna barn men väl ett bonusbarn och jag verkar tänka VÄLDIGT likt dig vad gäller uppfostran, curling osv.

Du får se till att ställa krav på ungarna när de är hemma hos dig iaf. Där lyder de dina regler. Hur dina söner gör med barnen hemma hos sig, hur de städar osv får du nog tyvärr bara acceptera (även om det kryper i kroppen - jag förstår dig!!). Fattar att du mest vill hjälpa, men de känner sig väl kritiserade helt enkelt. Svårt att komma ifrån problemet tror jag.

Jag tycker inte som att det låter som att du går försiktigt fram tyvärr. Att lägga sig i vad föräldrarna vill lägga pengar på (dessutom inför barnet!?) är inte att göra det med finess.

Jag tror att om du vill nå fram med din oro om uppfostran tror jag det är bättre att ta det i lugn och ro någon gång och förklara att det är just en oro för barnen. Det du beskrev här kan lika gärna tolkas som att du tycker att de är slösaktiga med pengar.

Det är snällt att erbjuda sig att ta disken, men säger de nej så släpp det. Säg istället vid något neutralt tillfälle att du gärna vill vara till hjälp, kanske med en kommentar om att du själv tyckte att det var slitigt när dina barn var bodde hemma, så om de vill ha hjälp är det bara att be om det. Sluta sedan med dina "erbjudanden". Jag tycker att man hör på hur de svarar att du har lagt dig i lite för mycket. Det verkar vara läge att backa.

Tack för era svar och synpunkter! Det är alltid intressant att se hur andra utomstående ser på saken, och jag ska ta till mig av det ni skriver.
Jag brukar nog i första hand vända mig till sonen, och ett ibland har jag sagt: "så där hade aldrig du fått säga/göra när du var i den åldern. Då får jag höra att det är andra tider nu. Jag tycker det är sorgligt om "andra tider" ska betyda att barn inte längre behöver lära sig respekt, hyfs och lite ansvar.
När hela familjen är hemma hos mig verkar båda föräldrarna helt släppa ansvaret, och de varken håller med eller lägger sig i om jag säjer till barnen.

Jag tror helt enkelt att du måste acceptera att de gör som de vill i sitt hem med sina barn. Det verkar inte som om de är intresserade vare sig av din hjälp eller dina råd, och då finns det inte så mycket mer du kan göra, annat än att inse att dina idéer om uppfostran inte är desamma som deras. När de kommer till dig tycker jag däremot att du kan ställa lite andra krav, för i ditt hem bestämmer du.