Så svårt att vara farmor ibland
Det är just det där "med finess" som är så svårt. Jag försöker verkligen vara lyhörd, och min tanke är inte i första hand att kritisera, utan att erbjuda hjälp. Jag brukar fråga om jag kan hjälpa till med nåt när jag ser att det är snudd på kaos, och jag diskar gärna, dammsuger, kör en maskin tvätt eller vad som helst, men får oftast till svar, "nej det är okej", eller "jag har läget under kontroll". Om jag då säger "Men jag tar disken" eller nåt liknande så får jag ett lite surt "ja men gör det då om du tycker du måste" till svar. Jag förväntar mig ingen översvallande tacksamhet, utan vill bara vara till lite nytt när jag är där.
När 11-åringen gnällde över sin mobil som han inte ens haft ett år, säjer min son: Ja men vi får väl köpa en bättre då. Jag kan gå med dej på lördag så får du visa vilken du ill ha. Då föreslog jag att han kanske kunde få en ny till sin födelsedag i stället, ett par månader senare, men nej, köpet skulle ske nu. Barn behöver lära sig vänta och längta och hjälpa till att spara till grejer de vill ha. Eller är sådant helt omodernt. Måste hela månadspengen gå till godis, chips och nöjen?
Jag vet hur kränkt och ledsen man kan bli över för mycket hjälp och råd i all välmening och hur värdelös man kan känna sig som förälder när de äldre alltid vet bättre. Just därför vill jag gå försiktigt fram.
Du får se till att ställa krav på ungarna när de är hemma hos dig iaf. Där lyder de dina regler. Hur dina söner gör med barnen hemma hos sig, hur de städar osv får du nog tyvärr bara acceptera (även om det kryper i kroppen - jag förstår dig!!). Fattar att du mest vill hjälpa, men de känner sig väl kritiserade helt enkelt. Svårt att komma ifrån problemet tror jag.