Hur länge ska man längta?

Jag var ungefär i din ålder när jag började längta efter barn. Hade varit tillsammans med min pojkvän i drygt två år då, men han kände inte likadant. Så jag väntade, o längtade. Började plugga efter gymnasiet men kände att utbildningen var fel för mig o att det fattades något i mitt liv - jag ville ha barn o det gick inte att släppa tanken! Att festa eller "leka av mig" hade aldrig intresserat mig.

Så en dag så ändrade han sig, o vi blev gravida på första försöket. 21 år gammal födde jag vår dotter, o sonen kom två år senare. Nu är jag snart 27, o längtan efter att ge mig ut o "härja" river i mig. Jag älskar mina barn, o skulle aldrig ångra dem - men mitt råd till dig är att du o din sambo gör "roliga" saker tillsammans eller på varsitt håll innan ni bildar familj. Res, festa, upplev!

Ska ni vara med varandra resten av livet så är det väl inte så bråttom med barn?

Kram!

Jag förstår vad du menar med att "festlivet" inte lockar dig.. det gjorde det inte mig heller..
Har varit med min kille sen 2009, 5 år. (vi är födda 93- alltså 22 iår) 

Jag har alltid velat ha barn och helst innan 25.. Jag är dock glad att jag väntat tills att kanske bli gravid nu. (tog ut min p-stav nu i februari)
Något år gör stor skillnad! 

Jag har hunnit gå klart gymnasiet, rest världen två gånger, kompletterat mina betyg på komvux och nu kommit in på min drömutbildning. Så om jag blir gravid nu har jag liksom lite mer "back up" och kan komma tillbaka till mina studier utan att behöva oroa mig för att komma in (då jag redan kommit in nu och bara behöver ta studieuppehåll) 

Det gör allt mycket skönare än om jag hade satsat när jag ville och var 19/20 som du.. Ett, två år gör skillnad :) Barnet/jag hade inte alls haft samma förutsättningar om jag inte fixat allt det där innan :)

Jag är ju också ung men GUUUD va jag är glad att jag RESTE! Det växte jag sååå mycket som människa och det är skillnad att resa runt utan plan med vänner/pojkvän och att resa med bebis.. Bara några tankar  :) Men om resa inte lockar dig eller är ett intresse så kanske inte det är ett problem :) 

Om allt känns bra så ska du köra :) Man vet ju bara själv när man är redo!
Kram

Fast vi har rest, har varit utomlands 14ggr, det räcker gott och väl enligt mig. :) Har varit ute och festat och tycker att det är skittråkigt, omogna killar med testosteronöverskott har jag inget behov av att träffa på, det lockar inte alls.

Vi har båda fasta tjänster och utbildning som räcker till, så något sådant behöver vi inte tänka på.

Det jag mest känner är att en bebis längtar vi efter och den passar in i vårt liv. MEN en trotsig 3-åring? Nja det längtar jag ju inte efter. Men får man någon specialstyrka för att klara av det när man väl är förälder kanske? ;)

Haha ja precis, något jag tänkt på dem senaste dagarna också.
Det är ju liksom inte en söt liten bebis hela tiden utan ett rent helvete ibland också..

Man vet ju själv om man har kompisar som har barn i 3-4 års åldern.. Det är INTE lätt.. Så ska man jobba/plugga på det och kanske bråka lite med partnern.. Så ja.. det är ju inte bara fina instagram bilder som många målar upp det :) 
Jag antar att man bara pallar med det för man älskar ungen men kan verkligen tänka mig att det är sjukt påfrestande! 

När jag hade börjat längta gick det inte över och jag blev gravid ganska snabbt. Nu var jag iochförsig ganska mycket äldre än du, (var 29 när jag blev mamma till vårt första barn). Jag tänker att om man längtar och har en ordnad tillvaro som TS har så är man redo. Vill man plugga mer senare till exempel så går det. Man slutar inte utvecklas för att man blir förälder. Sedan behöver du ju vänta in din sambo. Men jag förstår att väntan och längtan blir jobbig.

Precis som flera andra är jag SÅ glad att jag reste och festade innan jag skaffade barn. Det är stor skillnad på att åka på charter 14 ggr och på att backpacka ett år.

Jag trodde inte heller att det där med resor och alkohol var något för mig, men det var nog mest det att jag inte var där än, innan jag åkte.

MEN jag hade ingen längtan efter barn förrän flera år senare, så våra situationer är helt olika.

Jag förstår mycket väl att du inte kommer att sälja huset, hunden och säga upp dig för att folk tror att du blir mer "redo" för nästa steg då. Att resa kanske aldrig blir din grej, och det kanske inte ens blir barn utan att ni får kämpa ett tag.

Man kan resa med barn också, så jag tycker att ni ska känna efter vad som är rätt för er. Stressa inte, men skit i vad andra gjort för val i sina liv.

Ja håller med ovanstående! :)

Gör det som känns bäst helt enkelt! Jag har också haft en längtar i åååår och känner inte att det lägger sig!

Det känns ju verkligen som ni har situationen under kontroll med boende och jobb osv. :)

Skriv här igen när du plussar :D 

Jag hade tidigt samma längtan som du, förutom de faktum att de inte fanns några tankar på att jag inte längtade efter vissa delar av att få barn.
Jag såg lika mycket fram emot att få en bebis, som en trotsig treåring, som att sitta med läxläsning med en sjuåring osv.
Det var ett barn, med allt vad det innebär, som jag ville ha, inte bara en bebis.
Att du skriver att du inte längtar efter en trotsig treåing är de i din text som får mig att undra om du verkligen är redo? 
Även bebisar kan vara mycket krävande med kolik till exempel. 

Du kanske ska fundera några vara till och försöka umgås med personer i din närhet som har barn i olika åldrar, för att känna på lite hur det är.

Ang. resa så har jag aldrig haft något särskilt intresse av det, jag fick mitt första barn när jag var knappa 24 och sitter just nu hemma med min "trotsiga teråring" :). Jag har fortfarande inget intresse av att vara ute och resa, så alla är olika självklart olika.

De flesta jag umgås med har barn så jag vet exakt vad det innebär med barn i olika åldrar och hur krävande bebisar är, det är just därför jag inte LÄNGTAR efter en trotsig 3-åring, för att jag ständigt träffar en sådan som är helt brutal. Alltid skriker, lipar, slåss (bla på lillasyster), jäklas med allt som möjligtvis kan jäklas med. MEN samtidigt älskar jag också denna unge över allt annat och det finns inget jag inte skulle göra för henne, hennes ljusa stunder täcker upp för dom mörka för hon är också helt otrolig! Att hon är så förbaskat smart gör ju att hennes trots blir så mycket värre, för hon är sååå uträknande! MEN att leva med detta som har pågått i över 1år, det måste ju vara otroligt frustrerande...

Så det är inget jag fruktar över och absolut inte vill uppleva, jag undrar mer hur folk överlever och behåller sin psykiska hälsa? ;) Mamman till detta barn är rätt nära bristningsgränsen ibland nämligen, så jag vet inte om ungen har någon supertrots (jag har aldrig sett värre och har träffat väldigt mycket barn, både privat och på förskola) eller om alla barn går igenom en sådan fas där föräldrarna undrar om dom ska överleva, men alla lägger istället upp den perfekta instabilden? ;)

Jag har otrolig barnlängtan. Den har kommit till och från sen jag var 19 år. men dwn har aldrig vart så stark och konstant som nu senaste året. Jag är 23 år nu. Förlovad och vi har fasta jobb, bilar men lägenhet. Som ni ungefär. Fast jag jobbar med bågot jag inte riktigt trivs med. Men samtidigt vet jag inte vad jag vill jobba med, eller utbilda mig till. Samtisigt så kan man ju ta tag i det bättee under grav/efter BF med lättare distanskurser på ca 1 månad styck. Jag tror det skulle funka. Beslutar jag mig så kör jag 100% just nu äter jag isotretinoin (a-vitamin liknande roccautan) så jag får ej bli gravid eller 2 månader efter avsl kur.. den är klar nu i början av mars. Vi har pratat om barn. Sambon tycker att jag kan plocka ut min hormonspiral efter att det är helt säkert att fosterskador pga medicinen inte är möjligt. Så får det ske när det sker. Längtan verkar inte gå över.. ibland tänker jag att jag stressar.. även han. Men jag funderar om min sambo verkligen är mogen.. men samtidigt, det växer väl fram..

Vi har bestämt oss för att försöka redan detta året! Slutade med p-piller igår och så ska vi börja försöka i april-maj tidigast då jag själv är född sent på året och HATAR det, värdelöst. Går det sedan inte så enkelt att bli gravid så struntar man kanske i när barnet är fött, men man får ju försöka först! :)

Va roligt! Jag slutade 3:de Februari :) Ja jag tänkte precis samma!! Skulle mycket hellre få barn på våren, är själv född i maj och riktigt underbart med sommarkalas! Och så slipper man vara sist i klassen med allt :) Men men, man kan ju inte riktigt styra över det :) blir det så blir det liksom <3 Lycka till! Uppdatera om du plussar :)