Umgänge/adoption

Ensam vårdnad sen 1,5 år om två barn födda -05 och -07, separad ifrån biopappanu sen drygt 7 år.

Oengagerad pappa som aldrig satt sin fot på ett dagis, sjukhus etc.

Yngsta barnet har genomgått utredningar på Bup och har sen 1,5 år konstaterade diagnoser. Detta kräver kontinuerliga kontakter med Bup och åtgärdsprogram på skola, även speciell omsorg hemma samt medicinering.

Biopappan har trots upprepade kallelser under hela tiden som han var vårdnadshavare bara hittat på ursäkter för att slippa. Inte ens när rätt så nyligen det äldsta barnet gick in i en depression/psykos och jag har varit runt hos olika läkare och psykologer med hen och läkare rekommenderade honom att komma med för att få en förståelse för vad som händer så visar han intresse utan slingrar sig och säger att det är mitt fel att det blivit som det blivit.

Umgänge blir allt mer sporadiskt och är nu sen det sista året räknat nere i ungefär en helg var tredje/fjärde månad. Dagumgänge som jag föreslagit för att dryga ut det anser han inte lönt.

Min nuvarande man (gift sen två år) som jag har två bio-barn med har under de senaste åren varit en pappa som engagerat sig lika mycket i alla barnen och har insikt i allt som rör deras liv. Vi har nu börjat prata om ifall det finns någon möjlighet för honom att adoptera mina barn eller måste den biologiska pappan helt vara ute ur bilden då???

Vi vill veta om det överhuvudtaget finns någon liten chans att lyckas innan vi drar igång en rättsprocess.

Hur ser en domare på en bioförälder som inte tycker att umgänget är särskilt viktigt och som inte tycker att det är lönt med dagumgänge??

Kan tillägga att vi bor under en halvtimmes resväg ifrån varandra.