Umgänge/adoption

Jag försöker inte att straffa, jag har under alla år försökt att uppmuntra men till ingen nytta då intresset är lika med noll.

Jag vill bara göra mitt yttersta för att förhindra att barnen hamnar hos honom om det händer mig något för med den inställningen som han har så ligger det inget gott i om han skulle bli vårdnadshavare. Han har ingen insikt what so ever och förstår inte vad det innebär att ha barn på heltid speciellt inte med de handikapp som det ena barnet har. Dessutom är han specialist på att svartmåla mig och spela offer och därför känner jag att min vilja måste finnas på papper.

Fast med sin inställning kommer han aldrig ens vilja ta över barnen vid ditt eventuella frånfälle.

Säg att han skulle ändra inställning. Att han exempelvis skulle genomgå någon sorts medelålderskris och komma fram till att familjen är viktigast och vilja återuppta kontakten med sina barn och bli en närvarande pappa. Skulle du fortfarande anse att han är en olämplig förälder då?

Med min inställning!? Jag har försökt verkligen men man kommer till slut till ett läge då man inte orkar mer och där har han sett till att jag hamnat nu. Han har haft så många möjligheter men skiter bara i det.

Jag har känt honom i 13 år och han har inte engagerat sig på 10 år utan lagt över allt ansvar på mig så att han skulle ändra sig är mindre än minimalt. Antingen så är man en engagerad förälder hela vägen eller ej, man kan inte bara komma och gå som man vill och tro att barnen tycker att det är ok också. Att det de senaste åren blivit allt mindre umgänge ser jag inte som att det skulle vara rätt väg att gå för honom.

Även om han gör en kovändning så är det inte säkert att det ses som barnens bästa att tas från sin familj och syskon.

Så länge pappan säger nej till adoption och inte är rejält nedgången av sjukdom eller missbruk så är det extremt osannolikt att en domstol säger ja till adoption. Detta oavsett umgänge.

En väg kan vara att förklara för pappan att vid adoption slipper han betala underhåll och trassel vid arv i framtiden.

Så du tror att det är bättre för barn att växa upp med en styvförälder än en riktig förälder bara för att vissa av syskonen bor hemma hos styvföräldern?

Ja det gör jag om du läser alla mina inlägg så förstår du förhoppningsvis varför.

Underhållet har han inte betalat på länge, det var han dum nog och berättade för mig vid ett tillfälle så tack och lov att jag har allt via Fk. Han är skuldbelagd hos Fogden och med tanke på hur han bara rev räkningar utan att ens öppna breven när vi var tillsammans vågar jag inte ens tänka på vilka summor det ligger på idag.

Vet även genom hans ex vars pappa gått i borgen för lägenheten fick efter att det tagit slut mellan dom hem kravbrev på obetald hyra.

Nu svartmålar jag honom jag vet men pga även dessa omständigheter känns han bara som blähä, ingen människa som man kan lita på sköter sina åtaganden för fem öre.

Lägger man sen till att hans humör som svänger som en flagga i vinden så ser man ytterligare fler nackdelar.

Med tanke på att du har ett barn med en funktionsnedsättning med en stark ärftlighet förstår jag inte hur det kommer sig att du aldrig funderat på möjligheten att barnens pappa kanske vill vara en bra förälder men inte förmår bättre istället för att bara skylla allt på lathet från hans sida.