Hjälp till son med selektiv ätstörning

Ja, jag tänker att det kan bero på svårigheter i autismspektrat men det kan också vara så att han är allergisk för något som ni inte känner till, därför mår han ibland lite dåligt när han äter vissa okända saker och har därför blivit mer petig och vill bara äta det han ätit tidigare och vet funkar. Han kanske bara känner ett vagt obehag av det han är allergisk mot och kan inte riktigt förklara det. Gör allergitest ifall det inte känns som något autistiskt/aspergerliknande.

Jag är ingen läkare och skulle aldrig komma på tanken att ens spekulera i någon ev. diagnos. Det tycker jag inte att någon borde göra.

Med det sagt så vill jag bara nämna att jag känner till en liten kille, vars matvanor påminner om din sons. Den lilla killen äter endast limpa (utan något på), makaroner (utan något på), - och that's it!

Däremot växer han som han ska, han är väldigt fysiskt aktiv och det är inga som helst fel på honom. Han är i det smalaste laget bara, men så länge han orkar med sin träning och så, så är det ingen fara.

Till hans föräldrar har de bara sagt att smaklökarna ge med sig med tiden. Även känsligheten för olika konsistenser och temperaturer kommer att ge med sig.

Potatisbullar och bacon är ju bättre än limpa och makaroner iaf. ;)

Tack för era svar. Jag tror dock inte det är aspekter/autism eller allergi. Jag tror mer att det är en rädsla för nytt och okänt och väldigt tryggt med det han brukar äta. Vi gör ingen stor sak av det men samtidigt så blir det inte bättre. Han säger själv att det ibland är jobbigt med maten och att han inte äter så mycket men kan inte förklara varför. Jag tror inte han vet det själv.

Ja, jag har varit det barnet kan vi väl säga. 

Är det smak eller konsistens som är problemet? Har ni försökt ta reda på det?

Jag brukar själv säga att jag har haft en form av ätstörning som inte ingår i den vanliga ätstörningsproblematiken men det är ändå ett stört förhållande till mat. Det var en kombination av rädsla för att smaka nya saker och konsistensproblematik. Jag har fortfarande väldigt svårt vissa konsistenser men det blir bättre och bättre. 

Jag kunde äta enorma lass av det jag gillade men totalvägrade sånt jag inte gillade/ville smaka på. I skolan fick jag, efter många om och men, lov att äta mjölk och macka till lunch och ta vanlig mat när det fanns något jag gillade (= inte speciellt ofta). Innan vi kom dit med skolan hade jag ungefär 10 minuters lunchrast då jag minsann skulle smaka på maten och inte fick gå förrän jag gjort det (och det resulterade i att jag satt och stirrade på maten tills de slängde ut mig ur matsalen då nästa omgång lunchelever skulle komma).

Så, mitt första tips är att försöka bena ut vad det är som är jobbigt med maten och att smaka nya saker samt om det är en smak- eller konsistensfråga som är problemet. Det borde även finnas hjälp att få via bvc/dietist. 

Det låter som min son. Åååh så vi har kämpat med maten! Först med att försöka få honom att äta, men sedan med att få ANDRA att acceptera att han INTE äter allt.

Min son har adhd och drag av aspergers. Han har även haft svårt att duscha (han tyckte det gjorde ont) och med vissa kläder.

Ju älsre han har blivit desto enklare, han har självmant utökat sin kost. Så nu är han 18 och äter allt utom lök! Haha! Den bästa medicinen var att han blev tillsammans med en flicka som älskar matlagning- han vill inte göra henne ledsen (sur?) när hon ansträngt sig.

När vi "släppte allt" och slutade se det som ett problem blev det enklare för hela familjen. Vi valde att se på ätstörningen som en "allergi"- han KUNDE inte äta allt. Och så lagade vi alltid sådan mat han kunde äta delar av (plockade undan köttbitar till honom innan vi gjorde gryta, tog undan köttfärs innan vi gjorde köttfärssås).

Skolan ordnade näringspulver som de tillsatte i hans mat. Han märkte inte av den, så jag antar att den är helt smaklös, så det är ett tips.

Min unge var också sådär i den åldern.
Det gick över av sig självt.
Vi gjorde ingen stor grej av det, det enda vi gjorde var att vi oftast lagade mat som han åt så att det inte skulle märkas så mycket.
Jag ville inte att det skulle bli en uppmärksamhetsgrej, liksom.

Han hade några rätter som han åt utan problem och vi växlade mellan dessa hela familjen under en period. Det var inget som direkt märktes, då det ändå var rätt vanliga grejer han gillade, fläskkött, korv och köttfärs (inte grytor och gratänger och annan blandad mat), potatis, mos och "vanlig" pasta (inte ris, stekt potatis eller spenatpasta) och ett par sorters bröd (släta, utan korn), morötter, gurka, majskorn, bananer. Smaklös ost typ Gouda. Smörgåsskinka. Mjölk. Vaniljglass. "Rena" grejer.

När jag nu räknar upp det så inser jag att det var rätt mycket han åt ändå, men när det begav sig kändes det verkligen som om han var en jättekräsen unge som inte åt nåt alls :)

Det innebar ju att matsedeln hemma blev lite enahanda ett tag, men hellre det än att hålla på och truga och krångla, vilket bara gjorde saken värre.
Sakta men säkert utökade han själv sina kulinariska vyer (det fanns ju annan mat på bordet också ibland, t.ex gröna ärtor, champinjoner, sås och tomatsallad) och nu äter han precis allt.

Grejen var att så fort någon försökte truga honom eller förmå honom att äta sånt han inte ville, så gick utvecklingen en smula bakåt. Han blev misstänksam och matmotsträvig.

Nu kanske inte ditt barn är som mitt, men om han är det är mitt tips att inte truga och framförallt inte göra ett jätteproblem av det.

Gör inte det till en speciell sak om du kan undvika det, det är mitt råd.