Bo varannan vecka - som förälder?!

Vi hade så när vi separerade. Det fynkade ett halvår sen flyttade jag in i lägenheten med barnen och han hade varannan helg.

Problemen med att ha så var att vi hade olika tolerans på städning, man hade inte sina egna saker när man behövde och barnen tyckte det var jobbigare.

Men det funkar säkert för en del där man skiljs som vänner.

Jag har varit anhängare till att föräldrarna flyttar på sig och inte barnet. Sedan kom jag i kontakt men en familjerätt att som noterat att i ett sådant arrangemang så blir det inte ett hem. Föräldrarna har sitt "mentala" hem någon annanstans och det fysiska rummet blir inte omhändertaget som ett hem annars bli. Följden blev att det som skulle vara barnets hem blev någon sorts förvaring som ingen kände sig hemma i, inte heller barnet. Så i teorin tycker jag att det låter bra, men i praktiken är jag tveksam.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 8 år. Istället för att en av dem skulle sova på soffan, tryckt stämning hemma och bråk runt varje hörn flyttade min mamma till en liten etta som hon hyrt ut innan. Tills hon hittade en större lägenhet bodde hon och pappa varannan vecka där vilket vi barn tyckte var väldigt skönt. Det blev lugnt hemma, vi hade alla våra saker och våra egna rum. Efter några månader lyckades mamma byta ettan till en större tvåa och då började vi barn bo varannan vecka. Då hade vi vant oss vid att mamma och pappa inte bodde ihop och vi tyckte det var roligt och spännande att flytta. Vi hade lite grejer hos mamma och lite hos pappa så vi tröttnade sällan på leksaker, kläder m.m. Jag har aldrig tyckt att det har varit något problem att bo varannan vecka men det var skönt att våra föräldrar gjorde det i början så vi fick vänja oss vid att vara skilsmässobarn.

Har släktingar som testade det där och de stod ut i typ en vecka. Det blir ju inte ens eget hem någonstans. Jag tror att för ett barn är kanske det egna rummet hemma men för en vuxen är ju alla rum viktigare, man vill kanske boa i sitt hem och det blir inte så om man varannan vecka ska sitta i någon pluttig lägenhet som inte är ordentligt inredd. För man kanske inte har råd och ork att inreda två boenden ordentligt.

Mycket bra svar! Tack!

Det var väldigt intressant att läsa att några av er faktiskt testat på det själva. En aspekt som jag inte tänkt på är just det ni nämner att barnet kanske inte har något riktigt "hem" om inte föräldrarna förmedlar känslan av att det är ett hem. Och det är kanske svårt att känna den känslan när man flyttar runt som vuxen. Kanske barnen har lättare att anpassa sig? I då fall verkar ju två hemtrevliga hem vara bättre än ett icke hemtrevligt.

Men jag kan inte hjälpa att jag faller tillbaka på det faktum att det igen är föräldrarna som förstör konceptet. Att de vuxna inte trivs med situationen och inte löser städningen eller ser till att det känns hemtrevligt.

Jag är lite ute efter att belysa att just den vuxnes behov är viktigare än barnets. Om den vuxne inte trivs i parrelationen så splittrar man sin familj. Barnet tvingas med i det. Istället för att vi vuxna står ut med lite mer för barnets skull. (Jag dömer ingen alltså, jag bara reflekterar!) Att vi vuxna allt som oftast inte är särskilt vuxna utan mer stora barn. Jag själv inkluderad.

Det ultimata i en separation kanske ändå är att vara lyhörd för var barnet vill bo. Att inte prompt införliva varannan vecka boendet bara för att man har rätt till det och bara för att barnet har rätt till båda sina föräldrar. Utan istället acceptera att barnet kanske väljer att bo mer tid hos ena föräldern än den andra.

Vad säger ni om det?

Min kompis gör precis så. Hon och hennes ex har kvar sin gamla gemensamma lägenhet, i vilken detas barn bor i på heltid.

Sedan har mamman en lägenhet ihop med sin nya, och pappan har en lägenhet ihop med sin nya. Och varannan vecka turas de om att bo tillsammans med barnen i deras gamla gemensamma lägenhet.

Skitbra och så långt ifrån egoistiskt man kan komma!

Själv har vi en annan lösning, men som också är väldigt bra. Denna lösning har vi tillsvidare, så länge barnet är litet (för tillfället fyra år). Jag bor med barnet på heltid medan barnets pappa kommer hit varannan långhelg för att umgås med barnet på barnets hemmaplan. Vi har fixat ett litet hus med pentry, bäddsoffa, bord, stolar och toalett i vilket pappan bor när han är här på besök.

Vi tycker inte heller att barnet ska behöva packa sin väska och byta hem, byta säng, byta tandborste, etc.

Vi tänker ha det så här tills dess att barnet börjar på mellanstadiet (ungefär, iaf inte innan dess).

Vi jämför lite med skolan:

I lågstadiet så har barnen ett och samma klassrum och allt som oftast samma lärare i de flesta ämnen.

I mellanstadiet har barnen samma klassrum, men lite fler olika lärare. Dock är det lärarna som byter klassrum, och inte barnen.

På högstadiet får barnen skåp i korridorerna, istället för bänkar och lådor i klassrummet. Då är det istället barnen som byter klassrum, och lärarna är på ett och samma ställe (typ i NO-salen, SO-salen, osv).

Det låter som att även ni hittat en osjälvisk lösning! Jag tycker det låter jättevettigt! Tack för att du delade med dig!

Det låter väldigt logiskt. Samt att ju barnet egentligen inte "bor hos" någon av föräldrarna "jag bor i en lägenhet själv där mamma och pappa turas om att vara men jag bor inte hos någon av dem" om du förstår tänket.

Ja, det är förstås också en aspekt. Jag tycker det är en väldigt bra idé i teorin dock. :)

Och det är ju inte så konstigt att man inte skapar en personlig och privat sfär som man delar med sin före detta. 
Jag skulle iallafall ha svårt att skapa ett hem som jag delar med min fd man, då hade jag hållit det väldigt neutralt och risken då är väl att "hemkänslan" försvinner för barnen och det blir mer ett hotelliknande boende utan personliga saker från föräldrarna. 

Jag har bekanta som testat och det funkade så länge som ingen av dem träffat ny partner. Sen var det inte möjligt längre och de skaffade egna bostäder istället.

Det håller jag med dig om, i teorin låter det jättebra. Men känns inte som det är lika självklart i praktiken. Och som någon skrev, det kan även bli svårt när någon av föräldrarna träffar en ny partner och med tiden vill skaffa boende med denne.

Jag är för lyhördhet för barnen och att varannan vecka inte alltid är bäst.

Jag tror inte på samma hem och flyttande föräldrar men däremot att föräldrarna bor så nära varandra som möjligt tex grannar så inget annat förändras för barnet.

Min kompis föräldrar gjorde så. De var en stor familj, 6 barn, och det var nog till stor del en ekonomisk fråga att ha kvar det stora huset med barnen i.

En annan familj jag läste om hade delat av sitt hus till två separata lägenheter eller mer som ett parhus. Sonens rum hade dörrar in till båda. Ingen behövde flytta på sig! 

Tror att det kan funka tills man skaffar fler barn med någon annan. Då blir det nog svårare för då får ju de barnen flytta varannan vecka, även om det blir med föräldrarna. Och ska alla ha sina egna saker och egna sängar... Det kanske måste vara ett väldigt stort hus.

Sen som sagt kan det bara funka om allt stämmer med tex städning och ekonomi. Att betala halva boendet och få det att rulla på.

Jag gillar tanken med att föräldrarna flyttar. Men i min värld hade det aldrig fungerat.

Hej!
Jag har läst och reflekterat, och visst är det så att vi många gånger ser problemen istället för möjligheterna här. Vi föräldrar ser till våra behov. Barnen har rätt till ett hem, och en skilsmässa är jobbig även för dem, om vi föräldrar är vänner och vill lösa det till det bästa är väl det jätte bra om vi kan lösa det genom att vi flyttar på oss och inte barnet. Sedan är det vårt ansvar att det blir ett "hem".  Och detta ser jag som en tillfällig lösning och inte en bestående lösning. Till en början är det väl jätte bra att lösa det på detta sätt istället för att barnen ska rivas upp och från en dag till en annan tvingas vänja sig vid två boende, pendling kanske och annat som tillkommer i en separation. Låt barnen stanna i sin trygga miljö till att börja med. VI föräldrar får lösa vårt tills dess att saker och ting landat. Nytt boende fixar man kanske inte i en handvändning med dagens bostadsbrist och ekonomiska krav, det kan ta tid och då kanske inte det första boende man hittar är det som kommer vara det permanenta utan ett tillfälligt tills nästa.... ska barnen då behöva flytta flera gånger?! Nej tycker jag, det får vi föräldrar göra.
En annan tanke.... barn har mera saker som ska flyttas med och jag vet att det kan vara jätte stressigt för dem att inte veta vart fotbollskorna är... har jag glömt dem? blev de kvar hos pappa nu? Åh nej jag glömde snutten? Jag vill ha men mig cykeln till pappa.... Allt detta skapar stress hos barnen. VI föräldrar har bara våra kläder.....

En anledning till att vi skiljde oss var just de eviga frågorna om städning, hålla ordning och ekonomin. Att då ha TVÅ boende med mitt ex där detta skulle fungera är helt omöjligt. Vi skulle bara skrika ännu mer på varandra än förut. Tanken med att flytta isär är ju just att flytta isär så man slipper för mycket inblandning av exet. Våra barn skulle nog bara få det ännu jobbigare med det upplägget.

Min nya kvinna och mannen som mitt ex lever med har båda egna barn sedan tidigare och jag tror på att befästa de nya familjen snarare än att cementera boendet för barnen.

Så i teorin låter det bra men funkar nog dåligt för många och framförallt svårt att hantera i längden.