Kanske kan hoppa in här ja med.
Plussade i sept o fick konstaterat MA i v13. o skrapades i dec...
3e försöket efter MA misslyckades. Fick mens igår 3 dagar sent, men kände intr samma besvikelse som alla andra månader. Eftrr ma så hade ja jjättekort o sparsam mens 3 grg, varade mellan 1-2 dagar o knappt så ja egentligen ens behövt mer än max 2 bindor :-S
Så känns som att kroppen kanSke börjar bli normal nu o dfr mensen kom senare o förhoppningsvis blir lite rikligare. Så vi tar paus nästa månad o ser hur kroppen reagerar på det.
Tog ett sånt där CB-test med veckoindikator i morse. Men det visade bara upp till "+3" veckor sedan befruktning = vecka 5 eller mer. Så jag blev ju inte nåt klokare :(
Hur tänker ni andra gällande när man ska berätta om graviditeten denna gång? Vi funderar på att berätta för våra föräldrar som vet att det gick fel sist. Men jag känner att ju fler man berättar för desto fler blir det att berätta för ifall det skulle gå dåligt denna gång med. Jag kan inte släppa på tanken att det kan bli ett MF precis vilken sekund som helst. Minsta lilla ont i magen tänker jag är ett begynnande MF. Tror inte jag kommer slappna av förrän barnet är ute, det gjorde jag egentligen inte när jag väntade min dotter heller. Tänk om man bara kunde slappna av! Blir antagligen inte bättre av att nojja sig igenom 40 veckor :(
Håller mina tummar för er andra som försöker också!
Idag har jag en dålig dag (har varit många av den varan det senaste)... Har vart på stan för första gången på en evighet och det känns väldigt onödigt såhär i efterhand!
Varför gå dit på dagen när alla "lattemorsor" är i farten? Ser gravida och bebisar överallt och just nu avskyr jag dom allihop...
Vet att det är fruktansvärt att både känna och tänka så... Men hur gör jag för att sluta?! Det är ju inte deras fel att inte vi kan få barn...
Behöver verkligen hjälp med det här! Tänk om det inte blir några fler barn... Då är det såhär resten av mitt liv skall se ut!
Hur lång tid blev ni alla rekommenderade att vänta innan ni gör ett nytt försök efter mf/ma?
Kingston: vad bra att du fått en tid nästa vecka.
Själv gick det inte bra alls med provsvaret. Det var en mola och nu väntas en massa blodprov och lungröntgen :( Har Graviditetsförbud i ca 3-4 månader om alla prover är bra annars 6-12 månader. Vet inte hur man ska orka fortsätta eller våga. Inte kul med tumör hoppas att allt är borta nu.
Fick vad jag tror är mensen idag. Det har varit knall rosa på pappret och inte alls rött. Ingen mensvärk heller. Börja känna mer och mer en jobbig hopplöshet. Tänk om vi aldrig får barn igen. Fy vad allting känns långt borta nu. Varje månad hoppas man och så blir man besviken varje gång. De två andra gångerna har det tagit sig på första försöket så blir så nedrans deppig av detta.
Vilka komma hålla upp nu i april och vilka kommer inte? Vi sa innan att vi skulle hålla upp nu denna månaden. Men nu är jag inte säker på det... Vill bara bli gravid igen.
Vad var anledningen till att ni tänkte hålla upp, om man får fråga?
Igår kom ett efterlängtat plus efter vårt MA vid jul. Svårt att vara glad för är bara rädd att något ska hända :( detta var vårt 3e försök efter MA. Känns overkligt. Får nog bli kontakt med kuratorn igen för att tackla oron inför denna graviditet som jag hoppas vill stanna.
Tack så mycket! Va gulliga ni är :)
Jag hoppas verkligen att det blir bra det här. Mår gärna hur dåligt som helst bara vi får ett friskt litet barn igen.
Hur ska man egentligen tackla oron? Kan ju inte gå varje dag med rädsla om att det kanske händer något.
Är det bara jag som känner mig otroligt ensam i sorgen efter MA o kampen mot ett nytt plus efter det?
Sambon verkar inte alls berörd o tkr bara jag är överdriven o löjlig typ.
Han är aldrig stöttande undeer mina dåliga dagar. Säger bara att jag aaaaalltid har dåliga dagar o attdetatt det är drygt..han kan aldrig vara m o trösta o stötta.känner mi bara så ensam o har ingen vän direkt o ringa o gråta uut hos, vilket jah verkligen hade behövt dessa dagar.....
Var glada för deras skull, båda mina bröder väntar barn & självklart är det jobbigt, men man måste ju kunna skilja på berättigade känslor och inte. Att vara & peta i nån annans graviditet, kan medföra ett visst slitage på relationer & det är väl aldrig bra... Fokusera på din egen acceptans istället kanske. Den är nog viktigare än att påpeka att dom bara varit tillsammans en viss tid. Alla förtjänar att bli gravida. Sen är det tråkigt för oss som får MF & får leva med det.