Jag har förlorat min mamma

Jag förlorade min mamma strax innan jag fyllde 14 år. Det är fruktansvärt att förlora en förälder, särskilt i unga åldrar, men man överlever. Det kanske inte alltid känns så, men det gör man.

Funderar på om en anledning till att du mår så dåligt kan vara att när din mamma dog så förlorade du lite din mening i livet. Du skrev att du tog hand om henne ensam i 4 år. Kan tänka mig att det blir extremt tomt när det som man har koncentrerat sig på, det som vart ens fokus under så lång tid plötsligt försvinner.

Ja livet går vidare.. Men blir så ledsen av att veta att hon inte kommer se mina barn, se mig ta studenten och allt sånt mammor ska.. Att tillägga är att jag inte har någon pappa..

Du har en poäng där

Det är fruktansvärt. Jag har gift mig och skaffat barn, och bara tanken att hon aldrig får träffa min familj och att min dotter aldrig kommer att få lära känna sin absolut fantastiska mormor gör mig fortfarande gråtfärdig (min mamma dog för snart 14 år sedan). Vissa dagar är saknaden så stor att det känns som om jag drunknar, andra tänker jag inte alls på det, det går upp och ner.
Men även om det gör ont så får man se på det som man faktiskt har, och ta vara på det. Jag har ett jobb som jag trivs med, vänner, man och barn. När min dotter ler så är det nästintill omöjligt att vara ledsen över någonting, just precis i den stunden så är livet ganska perfekt ändå.
Så lycka kommer du att hitta, känna igen. Även om det inte känns så nu eller känns väldigt långt borta.

gråtfärdig

Hej,

Jag förlorade både min pappa och mamma i unga år, med några år emellan. Och det går ju inte riktigt att "ge råd" i sammanhanget för det är ju rakt igenom sorgligt. Men man måste få bli sedd och bekräftad i sorgen och det är tråkigt att höra att det verkar som om du inte riktigt blivit det av någon ännu. Jag blev inte heller det, vilket försvårade och förlängde sorgeprocessen. Man måste bli sedd och bekräftad för att få gå vidare. Tyvärr är många människor rädda när det kommer till döden och man tittar hellre bort än modigt tittar rakt in i en sörjandes ögon.

Tycker det låter jättekonstigt att du inte får komma till någon och prata även fast du redan gjort det. Nu kanske du inte är kristen, men kyrkan kan ibland erbjuda olika grupper och/eller samtal angående sorg och förlust av nära anhörig. Det finns säkert även föreningar, har du kollat upp det?

Det tar tid att sörja (har du säkert hört förr) och något som är bra även om det ibland upplevs som outhärdligt. Vem har du nu när din mamma gått vidare, och hur kunde hon göra det trots all din hjälp och allt stöd du gav? Betydde det ingenting? Döden kommer och tar de nära ifrån oss alldeles oavsett hur mycket vi gjort för att det inte ska ske, men jag är säker på att det du gjorde för din mamma var väldigt värdefullt för henne då när hon ännu levde. Det är också något som säkert skulle kännas skönt att få bekräftelse för. Du tog ett ansvar som du inte egentligen kunde ta helt själv, och nu vill dina syskon inte riktigt ens erkänna det. Jag förstår om du känner dig väldigt besviken på det.

Jag hoppas att du lyckas hitta dig själv i allt det här igen så småningom och hittar dina egna sätt att gå vidare och efter ett tag också känna en ny mening i ditt liv. Det finns ingen mening med att du också försvinner. Har du tänkt på att rökningen kan vara som ett sätt att försöka komma eller känna sig nära din mamma igen? Både i att det var något som hon gjorde och i förlängningen för att det är något som kan resultera i att du också dör och får göra henne sällskap. Dessutom - om hon inte "brydde sig om" att sluta röka - varför skulle du behöva göra det?

"Tråkiga" råd man ändå kan ge eller snarare påminna om är att försöka att fokusera på vardagliga saker som gör att det finns någon slags struktur, som håller en någorlunda flytande fastän man är nedtyngd av sorg. Det är viktigare än man kan tro att äta, röra på sig, vila, sova, städa o.s.v om man inte redan gör det, även fast sånt kan kännas helt meningslöst i relation till det otroliga som hänt.

Tre år är heller ingen lång tid när man som ung förlorat en förälder, kom ihåg det. Var snäll mot dig själv, det är klart att du har sorg! Av en massa anledningar. Det finns ingen annan som kan sätta en ribba för hur den sorgen kan se ut eller hur länge den kan pågå.

Kära du, jag känner med dig! Jag vet hur svårt det är att förlora sin älskade Mamma, särskilt om man tagit hand om henne länge.

Min egen Mamma dog för snart två år sedan och trots att hon hade varit sjuk länge så var jag i förnekande när personalen på hennes boende sa att hon nu var döende.SÅ svårt är det att låta dom vi älskar så mycket gå, även om vi med hjärna och hjärta förstår att dom har det för svårt.

Tänk på att så mycket av din identitet är att hjälpa din mamma att överleva,
såklart är det lika starkt efter hennes död, man är helt vilsen utan den uppgiften, om du förstår vad jag menar.

Jag vill också säga att det är helt normalt om än så fruktansvärt jobbigt att sorgen kommer i perioder.Just nu har jag också en sån, där jag känner att jag inte vill leva.

Jag går och pratar med en terapeut 1 ggr i veckan och ska börja i kyrkans sorgebearbetnings-grupp.
Det är väldigt viktigt att det finns folk som kan lyssna och ta vår sorg och våra tankar på allvar.
Därför tror jag det är bra att gå i grupp.

Om inte dina vänner eller din sambo orkar lyssna på dig(vilket jag tycker att dom absolut borde och skulle kunna!) så sök dig till andra.
Du är inte ensam!

Stor kram och ta hand om dig!

Anklaga inte dig själv för att du börjat röka för det gör saken bara värre. Då ger du mer mening i rökande.

Du kommer aldrig glömma din mamma eller din sorg. Du kommer bara lära dig att leva med det. Det är inte fel att ha kvar sin sorg även om det har många år. Det finns inga regler kring känslor. Mitt råd till dig är att acceptera din sorg. Sorg är precis som lycka! En känsla bara... Livet innehåller båda. Gråt när du känner för det och skratta tills du får ont i magen utan att känna någon skuld. Saker som vi har gått igenom och våra känslor gör oss till de vi är. Älska dig själv precis så som du är.

Vet att det låter som en klyschor men så är det... Stor kram till dig människa med känslor!