Jag har förlorat min mamma
Hej,
Jag förlorade både min pappa och mamma i unga år, med några år emellan. Och det går ju inte riktigt att "ge råd" i sammanhanget för det är ju rakt igenom sorgligt. Men man måste få bli sedd och bekräftad i sorgen och det är tråkigt att höra att det verkar som om du inte riktigt blivit det av någon ännu. Jag blev inte heller det, vilket försvårade och förlängde sorgeprocessen. Man måste bli sedd och bekräftad för att få gå vidare. Tyvärr är många människor rädda när det kommer till döden och man tittar hellre bort än modigt tittar rakt in i en sörjandes ögon.
Tycker det låter jättekonstigt att du inte får komma till någon och prata även fast du redan gjort det. Nu kanske du inte är kristen, men kyrkan kan ibland erbjuda olika grupper och/eller samtal angående sorg och förlust av nära anhörig. Det finns säkert även föreningar, har du kollat upp det?
Det tar tid att sörja (har du säkert hört förr) och något som är bra även om det ibland upplevs som outhärdligt. Vem har du nu när din mamma gått vidare, och hur kunde hon göra det trots all din hjälp och allt stöd du gav? Betydde det ingenting? Döden kommer och tar de nära ifrån oss alldeles oavsett hur mycket vi gjort för att det inte ska ske, men jag är säker på att det du gjorde för din mamma var väldigt värdefullt för henne då när hon ännu levde. Det är också något som säkert skulle kännas skönt att få bekräftelse för. Du tog ett ansvar som du inte egentligen kunde ta helt själv, och nu vill dina syskon inte riktigt ens erkänna det. Jag förstår om du känner dig väldigt besviken på det.
Jag hoppas att du lyckas hitta dig själv i allt det här igen så småningom och hittar dina egna sätt att gå vidare och efter ett tag också känna en ny mening i ditt liv. Det finns ingen mening med att du också försvinner. Har du tänkt på att rökningen kan vara som ett sätt att försöka komma eller känna sig nära din mamma igen? Både i att det var något som hon gjorde och i förlängningen för att det är något som kan resultera i att du också dör och får göra henne sällskap. Dessutom - om hon inte "brydde sig om" att sluta röka - varför skulle du behöva göra det?
"Tråkiga" råd man ändå kan ge eller snarare påminna om är att försöka att fokusera på vardagliga saker som gör att det finns någon slags struktur, som håller en någorlunda flytande fastän man är nedtyngd av sorg. Det är viktigare än man kan tro att äta, röra på sig, vila, sova, städa o.s.v om man inte redan gör det, även fast sånt kan kännas helt meningslöst i relation till det otroliga som hänt.
Tre år är heller ingen lång tid när man som ung förlorat en förälder, kom ihåg det. Var snäll mot dig själv, det är klart att du har sorg! Av en massa anledningar. Det finns ingen annan som kan sätta en ribba för hur den sorgen kan se ut eller hur länge den kan pågå.