Berätta för en barnlös kompis att jag är gravid?

Hade jag varit i din situation hade jag berättat på lite olika sätt för mina olika vänner.  Jag hade inte gjort annorlunda enbar för min barnlösa vän, utan hade snarare tagit det på personlig basis med de flesta. 

Tycker absolut att du ska berätta för din vän, kanske till och med först. Har själv varit i hennes situation, min bästa vän som redan hade barn väntade sitt andra och jag va en av dom första hon berättade för och det är mycket bättre än att hålla det hemligt (dock visste hon om våran barnlöshet).

Lycka till med vännen och med graviditeten!

Hej Anonym, jag tycker verkligen att du ska berätta för din vän separat från kompisskaran och helst ansikte mot ansikte så att du kan läsa av hennes reaktion och anpassa dig lite efter hennes känslor. Du vet ju själv hur det känns att gå ofrivilligt barnlös under en längre period och även fast du inte känner till detaljerna bakom hur din vän känner, misstänker du ju att hon önskar barn men kanske inte kan få (eller har svårt).

Jag och min sambo försökte i 2 år precis som du innan vi blev gravida med hjälp av IVF och jag upplever att man känner sig annorlunda än alla som blir med barn på en gång - vad än din upplevelse består av är det din, och du måste såklart få glädjas till fullo över lyckan att nu vara gravid, samtidigt som du har bättre förståelse för andra som också har eller haft det svårt. 

Nu vet jag inte hur närstående du är den här vännen, men ses ni separat så kanske hon öppnar upp och berättar för dig hur det egentligen ligger till, eller att du kanske frågar om det känns rätt i stunden. Vi har ju ingen aning om vad som ligger bakom andra människors situationer - kanske något riktigt tragiskt hänt henne som du inte ens kan tänka dig, eller så är det helt enkelt så att hon försökt men inte lyckats än, möjligheterna är oändliga.

Håller med förgående talare om att berätta på det sätt som passar vänner och bekanta vid olika tillfällen, snarare än att berätta för "hela gänget" på en gång, men det är såklart ett personligt val. Lycka till med din vän och din graviditetet!

Tack för kloka tankar från er alla. Jag läser era svar och har nu beslutat mig för att ta det enskilt med mina kompisar, just för att inte särskilja ut min barnlöse vän.

Givetvis hade jag helst av allt önskat att berätta det som en överraskning inför samlad grupp för att få se allas reaktioner men just med tanke på situationen så är min väns mående mer värt än att jag ska få en upplevelse som jag bara har en föreställning om. Jag får helt enkelt överraska flera gånger om :)

Som någon skrev ska jag börja med min barnlöse vän först, just för att eliminera risken att hon får höra det på omvägar.

Tack än en gång för värdefull input i en känslig situation!

Tycker att du gör helt rätt i att berätta för vännen enskilt. Jag fick ett missfall som jag inte berättat för någon mer en de absolut närmaste och sedan blev en av mina vänner gravid. Jag hade inte berättat om missfallet när hon berättade om hennes graviditet. Jag vet att jag reagerade på ett väldigt konstigt sätt jämfört med vad hon hade förväntat sig. Jag borde ju ha blivit glad för hennes skull men istället blev jag ledsen. Bet ihop och låtsades för hennes skull. Men hon märkte ju att något var fel.

Har sedan fått förklara varför min reaktion var så konstig och nu förstår hon mina känslor. Men jag har ärligt talat inte orkar träffa henne särskilt ofta under hennes graviditet.

Så berätta enskilt och ge henne ensamhet efteråt om hon behövde det. Jag hade aldrig klarat av att umgås med min vän en hel kväll efter att hon hade berättat (jag behövde åkte hem och gråta). I dagsläget hade jag inte tyckt att det varit lika jobbigt som jag tyckte just då, så det beror ju helt på hur allting känns för stunden.

Lycka till med allting och grattis till graviditeten! :)

Som ofriviligt barnlös kan jag säga att Ts, du ska absolut berätta för din barnlösa kompis om din graviditet separat. Berätta inte detta i grupp med massor av folk närvarande. Berätta inte detta öga mot öga. Hon kanske inte vill "öppna upp och berätta hur det ligger till". Det värsta som finns är när folk som själva har det man själv kämpar för och som menar väl ska trösta...och lyssna och komma med käcka tillrop och "det ordnar sig" och goda råd, det är hemskt, inte ett dugg inspirerande eller tröstande faktiskt. Berätta istället via FB eller mejl eller sms eller ring. Jag skulle mycket hellre få höra om en graviditet via ett telefonsamtal än öga mot öga. Vid ett telefonsamtal kan hon lättare hålla skenet uppe utan att hon behöver tänka på sitt minspel, hon behöver då "bara" säga de rätta sakerna till dig ( dvs "Grattis Så roligt! Jag är så glad för er skull!" ) utan att behöva oroa sig för att du ska se på henne att hon kanske blir ledsen. Om hon säger de rätta sakerna så tacka bara som du skulle gjort till vemsomhelst, snoka inte i hennes situation, luska INTE i det, låt henne berätta självmant om hon vill. Försök att lägga band på din egen nyfikenhet. "Tvinga" inte fram nåt "erkännande" från henne. Du tänker kanske att du skulle stötta och hjälpa henne om hon är ofrivilligt barnlös men tänk på att hon kanske redan har folk som stöttar, om det nu är så att de är ofrivilligt barnlösa vill säga. Bara för att hon inte sagt nåt om det till dig betyder inte att hon har folk att prata med, hon kanske pratar om det med någon annan. När folk ska snoka i min och mannens situation gällande barn så blir jag vansinnigt förbannad, det är ju vårt allra mest privata de rotar i! Om vi vill berätta så gör vi det självmant och till de vi VILL och om vi någon gång skulle berätta så inte fasen skulle vi berätta för de som snokar eller har snokat. Att snoka och gräva i såna här känsliga saker är respektlöst. Om de är ofrivilligt barnlösa och OM hon vill berätta för dig så gör hon det självmant. Hon kan ju vara barnlös frivilligt, alltså att hon inte vill ha barn men det kan vara så att hon lider av ofrivillig barnlöshet och har det superjobbigt. Grejen är ju att du inte vet säkert hur hennes situation ser ut. Men som sagt berätta INTE öga mot öga, för då "måste" hon hålla masken inför dig om hon inte vill berätta för dig om sin egen situation, hon kanske INTE VILL berätta för dig, hon kanske inte vill att någon ska veta hur hennes situation är. OM hon är ofrivilligt barnlös så kan det bero på så många olika saker och det kan vara så att hon inte vill lämna ut sin partner, barnlösheten kan ju lika gärna bero på mannen som på kvinnan....Jag kan säga att jag skulle INTE uppskatta om min man berättade för sina vänner om vår barnlöshet, jag och mannen har valt att inte berätta för någon och vi vill ha det så av olika anledningar som ingen annan har med att göra. I vårt fall är det orsaker hos oss båda som orsakar barnlösheten och fy fasen om min man skulle berätta intima detaljer om mina reproduktionsorgan för sina vänner...näe fy det skulle jag inte vilja.

Jag har en kompis som hade försökt att få barn i flera år när vi blev gravida. Jag berättade över telefon och frågade också om hur hon ville ha det. Om hon ville att jag skulle prata om min graviditet med henne eller inte. Jag tror att det i nästan alla situationer är bäst att vara raka mot varandra och våga fråga annars kan det bli väldigt fel. Nu känner ju hon och jag varandra väldigt väl och jag visste om deras situation.

Jag håller med om att det är bättre att berätta i tex sms eller mail, just för att ge kompisen en chans att reagera i fred. Skriv att du ringer om en timme tex.

Jag håller med om att du bör berätta för henne separat och ett tag innan övriga så hon hunnit "smälta" det när det börjar diskuteras bland vännerna. När jag kämpade för att få barn hade jag föredragit att få nyheten om någon annans graviditet på tex. sms eller Facebook för att slippa kämpa emot sorgen jag tyvärr då kände. Är väldigt jobbigt att tvinga fram ett leende och gratulera när man samtidigt kämpar mot tårarna och mycket svårt att dölja smärtan. Man vill vara glad men det gör så ont... I och för sig så kan det hända att det är lättare för henne att glädjas med dig då hon vet du också kämpat. Lite så var det för mig i alla fall....

Jag tycker du kan berätta för alla samtidigt, om det är en riktig vän så kan man glädjas av andras lycka trotrs sin egna olycka. Precis som allt annat i livet när vänner får en bra karriärs möjlighet, köper drömhuset, hittar den perfekta mannen, åker på äventyr osv. Förhoppningsvis kommar man själv få möjligheten en dag och ha sina vänners stöd. Och i vårt tjejgäng som vart dåliga en period på att träffas, tyckte man att alla hade det så jäklans bra helatiden. När väl en börja öpona upp sig så insåg vi att alla hade vi våra problem, bakom fasaden. En i gänget hade fem missfall på raken och förbrukat sina ivf, en annan hade en vänstrande make den tredje förveredde sig flr ekonomiskkris då mannen fått besked om varsel, och trotts detta var det den bästa kvällen på länge, för det blev på riktigt ich vi kunde ge råd och stöd.

Det handlar inte om att vara riktig vän eller inte, jag älskar mina vänner över allt annat och gör allt jag kan för dem. Jag anser mig vara en riktig vän! MEN vi är ofrivilligt barnlösa och jag blir också totalt likblek när någon i min närhet berättar att hon väntar barn. Jag tycker det är asjobbigt och jag skuldsätter mig själv något oerhört. Det är inget jag vill eller styr över det bara kommer och jag vet att det inte är någon annans skyldighet att bry som om detta. Men det är fortfarande så, att ett sms, Facebook eller liknande känns mycket lättare att hantera än att sitta i en stor grupp.. Då kan jag ta in det, bryta ihop i min ensamhet, hemma och sedan ta mig upp och glädjas för vännen och gratulera henne! 

Och alla har problem, visst är det så.. Men man måste själv vara redo för att prata om det och det är inte någon annan som ska bestämma när jag vill prata om det.. 

Jo jag vet hur det är, fem år tog det för oss och under den tiden är det mycket känslor. Men jag kunde trotts allt vara glad för vänner som fick lyckan att bli föräldrar trotts vår misslyckan. Visst kan man känna sigiledsen och fråga sig varför andra kan och inte vi, men att kräva särbehandling och att det ska tassas på för än är inte rimligt, allt man ser under den perioden är gravida och bebisar. Det värst jag visste då var medömkan och alla goda råd, att det tisslas bskom ryggen för att inte göra än upprörd osv. Jag uppskatta mer att det inte togs upp som världens grej, som en vän sa är det meningen så blir ni föräldrar en dag i annat fall får ni gå på plan b.

Spännande att alla människor reagerar likadant som du anser att de s k a reagera och känna. Verkligen.

Jahaja så att visa varandra hänsyn är särbehandling?! I så fall är jag väldigt mycket för att särbehandla mina vänner! Hänsyn är inte nödvändigtvis att tassa på tå! Men du kanske menar att så fort någon vill visa hänsyn så måste det betyda att man tassar på tå?

I Ts fall är det ju faktiskt så att hon vet inte till 100% om vännen är ofrivilligt barnlös och vännen kanske inte vill berätta om sin situation, vilket komplicerar det hela ännu mer. Ingen har heller skrivit att ofrivilligt barnlösa eller andra med problem ska kräva särbehandling, utan det som skrivits är att Ts och andra i tråden vill visa hänsyn för vännen, inget annat.

Förövrigt är det så himla olika hur folk reagerar på sorg så att du var på ett sätt betyder inte att ditt sätt var mer "rätt" än andras och det betyder heller inte att de som inte klarar av att glädjas för andra är dåliga människor, det betyder bara att folk är olika. Förresten är det fullt möjligt att glädjas för andra och samtidigt gå sönder av sorg för sin egen situation och att i ett sånt läge ha vänner som visar hänsyn brukar de flesta uppskatta. Hänsyn betyder inte tassa på tå, hänsyn handlar om att inse att livet är väldigt svårt ibland och att, som i det här fallet med Ts vän, ha en vän som förstår att det är jobbigt att behöva hålla masken inför folk som man INTE vill ska veta om ens situation.

Du hade det säkert jättesvårt under tiden ni försökte men ni kanske hade fått besked av läkarna som gjorde att ni visste att ni hade goda förutsättningar? I så fall kan det ju vara lite lättare att ha hoppet uppe och fortsätta försöka. Vissa får väldigt tunga besked och då är det förbannat svårt att överhuvudtaget kunna hoppas....Och återigen, alla är olika. Döm inte de som inte klarar av att glädjas för andra bara för att du kunde det.

Hänsyn och att berätta enskilt behöver heller INTE betyda att folk tisslar och tasslar bakom ryggen. Detta är ju mellan Ts och vännen, varför skulle någon tissla och tassla bakom ryggen?

Och vadå "om det är meningen så blir ni föräldrar annars får ni ta plan B" ?
Vad skulle plan B vara? Har du eller din vän någonsin på allvar behövt fundera riktigt ordentligt på hur det verkligen skulle vara att tvingas leva utan barn för all framtid? Jag menar, försök att verkligen tänka dig in i det...Det är ett jäkla utanförskap att tvingas leva utan barn, tänk dig in i att alla du umgås med har barn men inte du och att du ständigt påminns om hur annorlunda du är och att ständigt påminnas om din sorg och saknad.

Och det där är din erfarenhet. Min är tvärtom. En kollega håller på med IVF, och det var ett evigt "dra henne åt sidan"/ringa/mejla/"tänkte säga det såhär för att du ju inte har blivit gravid än, och vi...". Hon blev vansinnig av att vara särart. Hon önskade behandlas precis som alla andra vid graviditetsbesked. Och här var öppenheten ett sätt att hitta andra som också kämpar.

Så TS, du  som känner din vän vet nog vad hon skulle föredra.